S-revolt mot Reepalus vinsttak – så löd rubriken till en nyhetsartikel från Dagens Industri (DI), som spreds av Svenskt Näringsliv i sociala media via deras facebooksida Värlfärdsfakta. Tunga s-toppar runt om i landet kräver nu att Löfven begraver förslaget, var inledningen till texten under rubriken (S)-revolt mot vinsttaket, som följde fb-inlägget som länkade till artikeln. Bilden av ett splittrat socialdemokratiskt parti där det pågick ett internt uppror mot förslaget att begränsa företagens vinstuttag inom välfärdssektorn, kom dock på skam i måndags när 350 ombud från samtliga 26 partidistrikt enhälligt beslutade på socialdemokraternas kongress att ställa sig bakom att stoppa vinstjakten inom skola, vård och omsorg.
För den som inte hängt med i debatten, så har företagen verksamma inom välfärdssektorn gjort en vinst på 14% de senaste åren, vilket är dubbelt så mkt som företagen inom hela den privata tjänstesektorn. Eftersom tillgång till skola, vård och omsorg är skattefinansierad, rör det sig alltså om övervinster på mellan 4,5 – 5 miljarder kr skattepengar som aldrig användes till vad de var avsedda till: skola, vård och omsorg (SOU 2016:78 s. 687). Hur det påverkar välfärden är det inte svårt att gissa. Eftersom välfärdstjänsterna regleras av lagstiftningen och ska ges efter behov, så kan inte företagen göra vinster genoma att höja avgifterna. Enda sättet är att skära ner på kostnaderna. Eftersom personalkostnaderna är den dominerade utgiftsposten, så är det genom lägre bemanning, sämre kontinuitet och lägre löneutveckling som de stora vinsterna kan göras. I en rapport från Kommunal, konstateras t ex att år 2012 så var den genomsnittliga grundlönen inom privat äldreomsorg 1900 kr lägre än inom kommunal äldreomsorg, och 2 år senare hade denna löneskillnad fördubblats till 2500 kr. Andelen deltider och visstidsanställningar är också högre inom privat äldreomsorg. Hur det påverkar kvalitén låter jag vara osagt, men den samlade forskningen är ense om att en tillräcklig bemanning är en av de viktigaste faktorerna som påverkar kvalitén (se t ex SNS’ forskningsrapport Konkurrensens konsekvenser – vad händer med svensk välfärd? s. 238-239). Den statliga utredningen har även konstaterat att vinstdrift inom välfärdssektorn har lett lägre bemanning och segregegation (se SOU 2016:78 s. 23).
Ilmar Reepalus förslag innebär inte ett totaltstopp för vinster i välfärden, utan snarare ett tak på 7%, vilket motsvarar vad företagen tar ut i vinst inom tjänstesektorn. Utifrån detta är det provocerande att det privata näringslivet ens protesterar mot förslaget. En del av dessa aktörer var på plats i Göteborg för att påverka socialdemokraternas kongress. Företaget Academedia, som via brev hade uppmanat ombuden att stoppa vinstbegränsningsförslaget, hade en egen monter. Det krävs mod att ens våga visa upp sig när de precis beslutat att lägga ner Plusgymnasiet i Malmö trots en vinst på 319 miljoner i fjol. Vart eleverna nu ska ta vägen är då inget de vägt in i sitt beslut. Även Capio och Vårdföretagarna var på plats och slösade bort sin tid på att bemanna en monter som i stort sett fick 0 besök.
Skolor som sätts i konkurs trots vinster i miljonbelopp, gynekologiska mottagningar som skär i kvinnors underliv i onödan, äldre som får ligga i blöta böjor, och vårdcentraler som måste läggas ner i glesbygden och förorter för att kunna ha råd med en överetablering av privata vårdcentraler i tätorten är företeelser vi inte vill se i Sverige. Det kräver att vi sätter stopp på vinstjakten inom skola, vård och omsorg! Den så kallade s-revolten mot vinsttaket, som DI och Svenskt Näringsliv spred bilden av, bestod av 1 finansborgarråd, 1 regionråd och 1 kommunalråd. Om dessa 3 kan beskrivas som en rad runga företrädare, eller en revolt, så kan man då undra vad 350 ombud som representerar partiets samtliga distrikt är för ngt. Man kan ge DI och Svenskt Näringsliv rätt i att det pågår en s-revolt, men till skillnad från vad de tror, så är den inte mot vinsttaket, utan snarare mot vinstjakten. Detta lär inte DI rapportera om.
