Monica Zetterlunds Minnesfond gratulerar 2019 års stipendiater:
Nisse Sandström och Anna Greta Sigurdardottir.

Foto: Kenth Wångklev

Saxofonisten Nisse Sandström har alltid gått sin egen väg. Han är ett naturbarn, med båda fötterna stadigt förankrade i jorden, men musikaliskt sett flyger han dit vingarna bär, och de bär högt! Han har en otrolig spännvidd, och är förutom musiker även en mycket uppskattad konstnär.

Samarbetet med Monica började år 1984, under inspelningen av plattan ”Holiday for Monica” tillsammans med bland andra Red Mitchell. Och samarbetet fortsatte på Södra Teatern i föreställningen ”Sakta vi gå genom stan”.

Nisse själv säger så här om tiden med Monica:
”Jag hade en fin kontakt med Monica. Vi tecknade och målade tillsammans. Och vi var ute och plockade svamp. Själv är jag en rutinerad svampkännare, men Monica låg inte långt efter. Eftersom jag aldrig haft vare sig nån lillasyster eller storasyster, så blev Monica min schyssta storasyster.
Gud, så mycket kul vi har haft!”

Prissumman är på 60.000 kronor och motiveringen lyder:

Ditt konstnärskap är mångfacetterat och synnerligen upplivande. Med en djup förankring i traditionen har Du med en aldrig sinande närvaro oupphörligt förnyat Ditt musicerande på ett personligt, lekfullt och spirituellt sätt. Du är en helt igenom genuin och högst unik improvisatör; en sann förebild för generationer.

Foto: Magnus Andersen

Anna Greta Sigurdardottir är född och uppvuxen på Island. Som barn fick hon en klassisk skolning men under tonåren tog intresset för jazzmusiken överhanden.
Hon har studerat på jazzlinjen på Islands musikskola och därefter på Musikhögskolan i Stockholm.
Anna Greta har trots sin ringa ålder hunnit samarbeta med många av landets absoluta toppmusiker, i mängder av varierande sammanhang, både som pianist och kompositör. Bland samarbetspartners kan nämnas Håkan Broström, Susanna Risberg, Norrbotten Big Band, New Places Orchestra, Elaria Big Band och Gotlands länsmusik.
I september släpps en platta där hon musicerar tillsammans med Max Schultz, Joakim Milder, Christian Spering och Magnus Gran.
För Anna Greta står alla tänkbara dörrar öppna och stipendienämnden spår henne en alltigenom lysande framtid.

Prissumman är på 40.000 kronor och motiveringen lyder:

Med en hängiven upptäckarlust och vetgirighet tar Du Dig med stor seriositet an både små och stora sammanhang, från vitt skilda traditioner. Du har ett gediget personligt uttryck, en ciselerad pianoteknik och en väl utvecklad intuition. Och Din skaparlust smittar av sig – med Ditt glada, positiva och öppna sinnelag ger Du strålglans åt hela Din omgivning.

Monica Zetterlund skulle den 20 september ha fyllt 82 år. Stipendierna delas ut under en hyllningskonsert på Berwaldhallen söndagen den 29 september.
Medverkande musiker är Ulf Andersson, Hans Backenroth, Calle Bagge, Monica Dominique, Jocke Ekberg, Tommy Körberg, Nisse Landgren, Johan Norberg, Stockholm Voices samt årets stipendiater. Konferencier, som alltid; Tom Alandh.

För Minnesfonden, Ann Allan (ordf)

Varje vecka möter jag nya människor.
Att tala om relationer, om kärlek och ovänskap, om det lyckosamma och det svåra, om människans komplexitet, om att vara förälder, om att inte räcka till och om att faktiskt göra det: Räcka till.
Vi gör alla det vi förmår.

Vi människor lockar fram olika sidor av varandra. Somliga tar fram våra sämre sidor, medan andra tar fram våra bästa. En relation bygger på just det; vem vi är, och vem vi blir, tillsammans.
Att fundera över anledningen till att just vi två älskar varandra så djupt och har en så värdefull gemensam vardag; det är både kittlande och intressant att reflektera över och försöka sätta ord på.
Att leva i en kärleksrelation är en rafflande tillvaro. Oväntade saker inträffar, oupphörligt.
Oavsett om det handlar om kärlek eller arbete eller andra viktiga skeenden i livet är den stora frågan – kanske till och med den enda frågan – om det som sker är värt det.

Att längta efter ett barn. Att uppleva en graviditet, en förlossning och chocken över att bli förälder; det är omvälvande. ”Det går inte att föreställa sig”, sa jag, och den unga nyblivna pappan/jazzpianisten nickade så frenetiskt att huvet höll på att ramla av och svarade med jättestora ögon: ”Nää, det går inte att föreställa sig”.
Men det är långt ifrån enkelt att för en tid låna sitt eget barn och några år senare släppa taget. För man kan ju inte äga vare sig en katt, ett träd eller ett barn.

Man kan inte äga en katt. Det finns dom som tror att man kan.
Man kan inte äga ett träd. Det finns dom som tror att man kan.
Man kan inte äga ett barn. Det finns dom som tror att man kan.
Detta är mycket viktigt att veta. Om katter, om träd och om barn.
Bernt Rosengren, författare och poet

Att förlora en nära. Att lära sig ensamheten. Att långsamt och trevande försöka hitta sin egen röda tråd.
Att behålla kärleken även om den inte längre går att ta på.
Att leva är att så småningom dö. Men kärleken består.

Att med hjälp av lämpliga ordalydelser under en begravningsakt och i samtal få konfliktfyllda anhöriga till en nyligen bortgången att möta varandra igen.
Att inse att vi är den vi är på grund av våra gener och vad vi varit med om: Sammansatta så det räcker och blir över.

Att begrava ett litet barn, eller en ung människa som tagit sitt liv.
Att ge de sörjande bästa tänkbara förutsättningar för en fortsatt tillvaro, för att man helt enkelt måste försöka få fatt i den sargade, halvt avskavda röda tråden.
Väl valda formuleringar; ord vägda på den finaste våg och sättet att framföra dem är ofta avgörande för hur de som lämnats kvar klarar av att gå vidare.
Det är skakande ansvarsfullt.

Att hjälpa människor framåt, att vrida och vända och lösa upp knutar i tankebanor.
Att gripa livet i flykten.

”Man är aldrig så lycklig som när man har mycket att göra”, som den mycket gamla kvinnan sa.

Läs mer

Monica Zetterlunds Minnesfond har år 2018 utsett två stipendiater; en etablerad musiker och en ung begåvning med framtiden för sig.
Vi gratulerar Mats Öberg och Arvid Jullander.

Foto: Rolf Eklund

Mats Öberg har bokstavligen levt med musiken i hela sitt liv. Han är oerhört älskad, i alla läger, som den varma och prestigelösa musikant och människa han är.
Han beskrivs som ett unikum, ett musikaliskt geni, även av dem som vanligtvis undviker det ibland slentrianmässigt nyttjade epitetet.
Mats är inte enbart pianist, utan också munspelare, kompositör och arrangör. Sammanhangen är många; pop, jazz, fusion, folkmusik och symfoniorkester.
Mats har erfarenhet som en hundraåring och lekfullhet som ett litet barn.
Han är som ett uppslagsverk, och minns allt, i detalj, ända sen sin tids begynnelse. Kombinationen av en underfundig humor och stort allvar är gripande. Han rör sig obehindrat mellan olika stilar men trots sin tekniska förmåga hemfaller han aldrig åt cirkuskonster. Han kliver mjukt och prestigelöst in i de olika sammanhangen och ”spelar bara det som behövs”.
Som ett exempel på Mats sensationella musikaliska bravader bör nämnas att han på 90-talet uruppförde Frank Zappas då nyskrivna pianokonsert, i Lincoln Center i New York.
Vid ett tillfälle lät Frank Zappa Mats känna på hans ansikte för att han skulle få veta hur han ser ut, hur han känns, och Zappa sa: ”Dont forget the famous nose”.
Det var ett oförglömligt ögonblick.
Barndomsvännen och medmusikanten Morgan Ågren talar sig varm om Mats ärlighet. ”Det finns inget filter, han är som han är. Han har en uttrycksfullhet i kroppsspråket, i ansiktet – han är som en öppen bok, och han lever och spelar i stunden. Hans kontakt med instrumentet är fängslande, oförstört, gudomligt, själfullt.”
Spelkamraten Ale Möller har sitt eget mål: ”När jag blir stor ska jag bli som Mats Öberg”.
Mats får 50.000 kronor och motiveringen lyder:

Din positivism, din närvaro och din kreativitet är genomgripande. Med ärlighet och lekfullhet, med ett öppet sinne och en omåttlig fantasi öppnar du dörrar till nya musikaliska rum, dit du varmt och kärleksfullt bjuder in dina medmusikanter, oavsett stil och nivå.

Foto: Terese Lien Evenstad

Arvid Jullander, född 1994, är i grunden göteborgare. Som liten grabb tog han gitarrlektioner och fastnade för bluesen. Eric Clapton blev husguden.
I tonåren fick Arvid prova på kontrabasen och blev omedelbart förälskad.
Med basen kom jazzen in i Arvids liv. Hans mest betydande utveckling skedde under åren på Fridhems folkhögskola i Svalöv, vilka ledde vidare till en treårig kandidatutbildning i jazz, på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm.
Arvid hämtar ständigt ny inspiration från olika instrumentalister, men vill särskilt lyfta fram musiker som Ray Brown och Lars Danielsson, Ella Fitzgerald, Oscar Peterson och Ahmad Jamal.
2016 blev Arvid uttagen som en av tre basister till ”Betty Carter’s Jazz Ahead” i Washington D.C.
Stipendienämnden ser i Arvid en inspirerande musiker med stor potential och en lysande framtid. Arvid får 30.000 kronor och motiveringen lyder:

Det svänger om dig, Arvid. Med stor ödmjukhet och en personlig värme hänför du din publik. Du äger en harmonisk och rytmisk medvetenhet, och med envishet, ambition och pondus förflyttar du dig obehindrat mellan olika stilarter – från jazzens ursprung till dess nutid och framtid.

***

Monica Zetterlund skulle den 20 september ha fyllt 81 år. Stipendierna delas ut under en hyllningskonsert på Berwaldhallen söndagen den 30 september kl 18.

För Minnesfonden,

Ann Allan (ordförande)

Jag vet, detta är inget nytt. Men jag skriver det ändå.
Min äldste son är sjukskriven sen tre och ett halvt år tillbaka.
Efter att brådstörtat ha sprungit in i väggen har han provat olika typer av mediciner mot ångest och depression men han tål dem inte.
Han är likt sin mamma överkänslig mot kemiska preparat. När jag själv behöver en huvudvärkstablett räcker det med en halv Panodil för att jag ska somna. Jag saknar enligt expertisen ett enzym som bryter ner läkemedel. Opraktiskt.

Ångesten hos min son går upp och ner. De senaste veckorna har han varit lite piggare. Han har till och med kunnat gå ner på kvarterskrogen för att umgås med kompisar och ta ett par öl. Annars är han mest inne. Har social fobi. Ligger i soffan. Går stadigt upp i vikt.

Under de piggare perioderna spelar han data-spel, kommunicerar med människor över världen, via nätet. Men gör det ifrån sin nedsjunkna soffa.
Han skulle behöva gå ner 50 kilo, och han planerar hur han ska gå tillväga för att det ska kunna ske, men han orkar inte ta tag i det för varje gång hotbrevet från Försäkringskassan dimper ner i lådan så faller han.

Vid de tillfällen han varit på gång, känt någon form av framtidstro och livslust, så tas den ifrån honom när Försäkringskassan ifrågasätter läkarnas sjukskrivning. Trots att läkarna är eniga och intygen samstämmiga.
Det har hänt några gånger att hans läkare ringt och skällt ut handläggaren och fått personen ifråga att fatta att de spär på och förlänger hans sjukdomstillstånd genom sitt agerande.
Sen går det ett par månader, och så återupprepas eländet.

Johan har inte en chans. Försöker du resa dig gör de vad de kan för att trycka ner locket och spika igen kistan. Det är förhoppningsvis inte deras mening, men faktum kvarstår.
Jag gissar att politikernas agerande gör även Försäkringskassans personal sjuka.

På den psykiatrimottagning i Täby där Johan är patient säger personalen upp sig. Mottagningen fungerar inte. Min son väntar på att vidareutredas men allt står stilla.
Det finns inga läkare. Att få en ny läkartid är med andra ord inte ens möjligt.

Vem ska ta hand om Johan och alla andra patienter som behöver hjälp?
Och hur är det ens möjligt att Försäkringskassan inte har rutiner för att tackla dylika situationer, utan bara våldsamt kör sitt race?

Värken i bröstet plågar Johan dygnet runt. Skräcken att sjukbidraget ska tas ifrån honom gör honom ännu sjukare.
Som tur är har han halvfriska föräldrar.
Alla har inte det.

Snart är det val. Och tänk, jag tror inte att det hjälper.

*Jag gav år 2016 ut en bok om Johan: ”Mamma till ett yrväder”, och blev i sammanhanget utnämnd till ambassadör för Psykiatrifonden.
Vi är många ”kämpar” som oförtröttligt bankar våra huvuden i väggen.

Tage Danielsson lämnade livet den 13 oktober 1985.
Samma dag, 32 år senare, begravdes Hans Alfredson; fredagen den 13 oktober 2017.
Båda begravningarna var borgerliga ceremonier, båda ägde rum i Heliga Korsets Kapell på Skogskyrkogården i Stockholm.

Under begravningsakten av Hans Alfredson fick vi skratta och gråta över en hel epok, en epok som tog halvslut redan när Tage dog, men som nu definitivt är förbi.
Begravningen blev en värdig blandning av sorgsenhet och happening. Det kändes skönt i magen, rakt igenom, och särskilt fint var det att få sjunga med i ”Öl”- refrängen.
Musik och text hämtad mestadels ur Svenska Ords produktioner framfördes med innerlighet och kärlek av musiker som under åren arbetat med HasseåTage;
Tina Ahlin, Jan Allan, Jan Bergnér, Monica Dominique, Tommy Körberg, Lars Olofsson och Svante Thuresson.
Peter Dalle läste Hans´ dikt ”Att låsa och fara” och anslöt under uttåget då musikerna spelade ”Hur glad får man vá?”.
Efteråt skålades det i champagne i Hans och Gunillas hem på Lidingö.

När jag på sjuttiotalet bodde på studenthem vid Tegnérlunden i centrala Stockholm satt kompisarna och jag på kvällarna och lyssnade på Lindemän, på grammofon. Vi kunde alla Lindemän utantill. Alla. Vi citerade dem dagligen, vi kunde knappt prata med varann utan att lägga in nån liten Lindeman-knorr.

Och jag minns när min dotter Sofia var nio år; Hasse kom på besök, lyfte upp henne i knät och berättade en saga.
Eller när han sjöng ”True love” för Jan på hans 75-årsdag; en sång som så starkt förknippas med Hasse, som han ju alltid sjöng när det var kalas. Den var förstås given under begravningen, då med Tommy Körberg som solist.

Jag minns Hans´ egen 80-årsdag. Alla var glada, alla utom Hans själv. Han log vid endast få tillfällen under den där ljuva sommarkvällen i trådgården på Lidingö. Men när han berättade hur han erhållit den blomsterkrans som prydde hans åttioåriga huvud – då lyste han upp.
Det var nämligen så att han hade vankat omkring i Gamla Stan några dagar tidigare och blivit så pinknödig att han var tvungen att gå in i närmsta affär för att be att få låna toaletten. Det var en blomsteraffär, och kvinnan som ägde butiken skickade blomsterkransen till Hans på den stora dagen.
Han var så fin i den. Fin men sorgsen.
Han mådde inte bra de sista åren. Insikten om att det roliga var över, var smärtsam för honom.

HasseåTage har präglat generationer och varit även en politisk kraft, i dess bästa bemärkelse. Jag är gränslöst tacksam över att ha tillhört en generation som fått ta del av, och fostrats av dessa unika snillen som lyckats med konststycket att under decennier berika en hel nation.

Monica Zetterlunds Minnesfond delar varje år ut stipendier till musiker och artister som verkar i Monicas anda. Antalet priser varierar från år till år, åldrarna likaså.
I år har stipendienämnden utsett tre stipendiater; två gamla musikerrävar som under flera decennier förbehållslöst delat med sig av sin energi och skaparanda, och därtill ett yngre stjärnskott som de senaste åren har intagit både inhemska och internationella scener. De tre stipendiaterna erhåller vardera 50.000 kronor.
Vi gratulerar Bobo Stenson, Krister Andersson och Isabella Lundgren.

Bobo Stenson är västeråsgrabben som började spela klassiskt piano redan vid sju års ålder. Hans pianolärare, som var jazzintresserad, gav honom ett självförtroende och Bobo minns den allra första gången som han spelade inför publik; det var en blues, och Bobo var 12 år gammal. Jazzen tog snart överhanden och han kom att spela i diverse jazzgrupper i sin hemstad, tillsammans med bland andra kompisen Lars Färnlöf. Genom Lasse och Staffan Abeleen kom Bobo i kontakt med Monica Zetterlund. De jobbade tillsammans i Beppe Wolgers revy på Ideon-teatern, något som Bobo minns med stor glädje.
Börje Fredriksson var den som upptäckte Bobo och tog med honom till Stockholm. Det blev språngbrädan för Bobos musikaliska resa ut i världen; en resa som varit rik och mångfacetterad.
Han är en pelare i svensk jazzhistoria; under tjugo år som medlem i den legendariska gruppen Rena Rama, och under trettio år med egen trio. Under flera decennier har han befunnit sig i den internationella hetluften, bland annat som medlem i Charles Lloyds kvartett där han gavs stort spelutrymme.
Bobo vill också särskilt framhålla samarbetet med George Russell och kvartetten med Jan Garbarek, Palle Danielsson och – Jon Christensen; många är de banbrytande och personliga trumslagare som har betytt och fortfarande betyder enormt mycket för Bobos musicerande.
Han är ledamot av Kungliga Svenska Musikaliska Akademin och har under sitt liv erhållit ett stort antal utmärkelser. Men – det saknas något riktigt fint på hans meritlista; nämligen Monica Zetterlund-stipendiet.
Nu är det dags, och motiveringen lyder:

Du har alltid legat i frontlinjen. År efter år, decennium efter decennium har du med hjälp av en extraordinär teknisk förmåga skapat framtidens musik. Med din omåttliga energi och upptäckarlust öppnar du ständigt nya dörrar. Din spiritualitet smittar av sig och gör dig till en förebild för generationer.

Krister Andersson föddes i Eskilstuna i början av femtiotalet. Han betraktades som ett musikaliskt underbarn och fascinerades tidigt av framförallt klarinetten. Redan som 12-åring spelade han i flera olika band, men de vuxna musikerkollegorna såg noga till att han kom hem till mamma och pappa på kvällarna.
Han har studerat på klarinettsolistlinjen vid Musikhögskolan i Stockholm, men jazzen har varit en stor inspirationskälla, och han har allt oftare kommit att spela tenorsax. Även altsaxen har kommit till användning i till exempel Bosse Brobergs Nogenja. Han trakterar instrumenten med samma självklarhet och briljans. Ingen notbild är honom övermäktig, inget musikstycke så komplicerat tonsatt att han inte spelar det prima vista.
Kristers meritlista är imponerande. Han har erhållit mängder av utmärkelser och medverkat på ett stort antal skivor, varav sex stycken i eget namn. Han har varit medlem av Leonard Bernsteins Världsorkester, Kungliga Hovkapellet, Uppsala kammmarsolister, Norrlandsoperan, Radiojazzgruppen och Sandviken Big Band. Han har spelat med EGBA, Gals and Pals, Nils Lindberg, Cornelis Vreeswijk och förstås – Monica Zetterlund.
Krister är en mycket blygsam och tystlåten person, men varför säga det med ord när man kan kan tala i toner?
Motiveringen lyder:

Du bär på en personlig och musikaliskt klurig fantasi som oupphörligt leder vidare mot nya äventyr. Du skakar om oss lyssnare på ett underbart sätt, oavsett om det handlar om improviserad eller noterad musik. Med en utsökt timing, värme och humor kombinerad med en vidunderlig teknik, har du en given plats bland Monicas gunstlingar. 

Isabella Lundgren är likt Monica Zetterlund sprungen ur ett värmländskt rotsystem. Musiken är hennes väsen, alltsedan födseln. Efter gymnasiets musiklinje går upptäcktsfärden till New York för studier på universitet och i jazzmiljöer. Fyra innehållsrika år senare återvänder Isabella till Sverige där hon påbörjar teologiska studier. Samtidigt lyfter livserfarenheterna hennes muscierande till nya höjder.
En ständigt växande publik kapitulerar inför hennes ärlighet och naturliga sätt.
Isabellas djuplodande intresse för filosofi och existentiella frågor präglar hennes musicerande. Förebilderna är en vacker samling; Billie Holiday, Ella Fitzgerald, Sarah Vaughan … Isabella nämner också en rad filosofer som betytt mycket i hennes utveckling; Kirkegaard, Jung, Mill och Rand.
På frågan om musikens betydelse uttrycker sig Isabella så här:
”Jag tror att musik kan förankra och förtydliga vår sanning, väcka oss när vi sover, förvandla och förflytta oss när vi är trötta på att torka disk och tvätta underkläder, och allra helst få oss att tänka. Jag vill det mest av allt tror jag; att människor ska frigöra sig och tänka sina egna tankar. Musik är individualism och världen behöver fler människor som vågar vara excentriska, konstiga, eftertänksamma och absolut sig själva, oavsett omvärldens blickar. Orden väger tyngst för mig, dom definierar innehållet. Orden och musiken tillsammans är det mest kraftfulla uttryck man kan finna. Det enda jag vill med min musik är att människor ska se sig själva tydligare, tänka sina tankar klarare eller finna tröst i det mörker som ibland uppstår i detta outtömligt oförståeliga mysterium som är livet.”
Motiveringen lyder:

Du förmedlar känslor på ett sätt som är unikt, och övertygar med ett alltigenom äkta uttryck. Sångglädjen är allvarsam, din sinnlighet djupt rotad. Tillsammans med en utsökt intonation och textbehandling berör du dina lyssnare på djupet.

Monica Zetterlund skulle den 20 september i år ha fyllt 80 år. Stipendierna delas ut under en hyllningskonsert på Berwaldhallen söndagen den 24 september kl 18.00. Medverkar gör Jan Allan, Bagge/Ekdahl Big Band, Tommy Körberg, Lill Lindfors, Svante Thuresson, Mats Öberg samt årets stipendiater.
Programvärd är Tom Alandh.

Vid tangentbordet, för Minnesfonden,

Ann Allan (ordförande)

Foto:
Bobo: Rémi Angeli
Krister: Jakob Hammarbäck
Isabella: Izabelle Nordfjell

Som borgerlig officiant kommer jag nära människor. Jag får dela sorg och glädje med individer jag aldrig tidigare mött. Jag får förtroenden, jag får dela hemligheter; jag får ta del av både enastående och osannolika livsöden.
Allt detta måste jag givetvis hålla för mig själv, eller åtminstone inom ramen för den kommande ceremonin. Men det finns en person och ett sammanhang som jag både vill och har tillåtelse att berätta om, och det är Kungen av Liljeholmen; Jörgen Sommar, Grillens och sportbaren O´Learys så högt älskade stammis på Liljeholmens torg.

Jörgen föddes den 12 januari 1956 och dog på nyårsaftons morgon, år 2016. Grannarna fann honom död i trappuppgången. Grillens chef hade som vanligt skjutsat hem Jörgen efter stängningsdags, men denna morgon visade sig bli den sista. Jörgens lungkapacitet var väldigt dålig och till slut orkade inte kroppen längre. Han visste att hans dagar var räknade.

Jörgen hade ett unikt rykte i skridskovärlden. Ishockeyspelare och konståkare reste från hela Europa och även Ryssland för att få sina skridskor monterade av honom. Och eftersom han var djurgårdare hjälpte han givetvis också favoritlaget med deras skridskor.

Jörgen levde ensam. Han hade dock sina katter, och en passion för smycken med döskallar. Han hade en döskalle till och med på telefonens display, och ett gitarrspelande skelett. Och så förstås djurgårdsmärket.

Jörgen var en profil i Liljeholmen och den kärlek han åtnjöt var gränslös.
Sportbaren O´Learys och Grillen på Liljeholmstorget var båda hans andra hem, om inte rent av hans primära. När Jörgen slutat med skridsko-monterandet för dagen gick han alltid direkt till O´Learys där han blev kvar till stängningsdags.
När de stängde gick Jörgen istället över till Grillen. Där satt han tills de stängde för natten, och chefen för Grillen skjutsade sedan Jörgen hem.
Detta upprepades, kväll efter kväll. Och om det någon gång hände att Jörgen inte infann sig, ringde de oroliga och undrade var han var, varför han inte kom och hur han mådde. 

Jag fick uppdraget som officiant på Jörgens begravning, och hans syster Lotta och jag stämde träff på O´Learys för att planera det hela. Vanligtvis sker dessa möten i de anhörigas hem, men i det här fallet var O´Learys ett klockrent val av plats.
Det första som mötte oss när vi steg in på denna gigantiska sportbar var snittblommor i vaser, brinnande stearinljus och inramade bilder på Jörgen ovanför den mässingsskylt som sen några år sitter fastnitad på bardisken. På skylten är ingraverat: ”För alltid reserverad till Jörgen Sommar”.
Med ens insåg jag Jörgens betydelse på Liljeholmens torg.

Personalen tog emot oss som vore vi en av dem. De lyfte undan den snodd som satt framför trappan upp till övervåningen och signalerade att den för tillfället var avstängd. Lotta och jag erbjöds respektfullt en plats i lugn och ro; vi fick en hel våning att husera i.
Vi planerade ceremonins utformning, hon delade med sig av sina minnen av Jörgen och jag fick ta del av hans livshistoria för att kunna forma mina tal på ett personligt sätt.

När samtalet var över, efter knappa två timmar, stegade vi nerför trappan och gick en sista gång förbi bardisken där kärleksbevisen för Jörgen tronade.
TV-apparater i mängder visade någon ishockeymatch, människor åt mat, drack öl och samtalade. Stämningen var varm, gemytlig, familjär.

Innan Lotta och jag skildes åt gick vi över till Grillen på andra sidan torget. Även här fanns det blommor och tända ljus, och därtill en kondoleansbok där mängder av människor skrivit en sista kärleksfull hälsning till Jörgen. Efter Jörgens död satte även Grillen upp en mässingsskylt med en inskription till minne av honom. Som grädde på kärleksmoset utökade de sin meny med Jörgens rulle.

Begravningen var rörande. Kapellet fylldes till bredden av släkt, vänner och personal från de två barer som under många år varit Jörgens hemvist. Musikerna Johan Kvarnström och Ronny Norberg sjöng och spelade gitarr under ceremonin. De två har ofta ingått i de grupper som uppträtt på O´Learys, och jag rös av välbehag av deras professionella, känslofyllda musicerande.
Efter begravningen bjöds det på kaffe och tårta på sportbaren, medan Grillen erbjöd en gratis Jörgens rulle till de som var hungriga.

O´Learys har bett att få rama in det minnestal jag skrev till Jörgens begravning och sätta upp det på väggen.

Tänk ändå, så mycket kärlek det finns i den här världen.

Fotografierna har jag fått av syster Lotta.

Jag sitter hemma i köket på Askrikevägen och talar med en skådespelare som på scenen, för utsålda hus, runt om i landet arbetar med improvisation och mimik. Hon är också lärare på landets scenskolor och undervisar i bland annat improvisation.
Hon säger till mig, med en blandning av upprördhet och uppgivenhet; att vår tids elever har slutat att leka. Hon ger dem uppgiften att improvisera över ett tema men de blir mest förbryllade; de frågar henne hur de ska improvisera, vad de ska göra när de improviserar. De vågar inte längre leka sig fram, pröva sig fram, släppa på innanlåten …

Varför vågar vi inte tänja på invanda gränser, rocka loss, sticka ut, vara den vi var innan pekpinnen gjort sitt?
Varför vågar vi inte göra fel?

Jag lyssnar under en konsert till ett ungdomsstorband från en av våra musikhögskolor. De har en briljant teknik, de är utomordentligt skickliga. När de spelar sina solon rinner kaskader av toner ut ur deras klockstycken, i racerfart.
De är i sanning imponerande flinka.

Storbandsledaren Thad Jones kom för ett antal år sen till Sverige med sitt ungdoms-band, där de skickligaste amerikanska instrumentalisterna ingick. När han efter en konsert mottog beröm över sitt fina band svarade han:
”Yes, they play good, but they don´t  speak.”

På musikhögskolor och folkhögskolor undervisar man i improvisation. En av landets allra finaste sångerskor blev inte antagen på grund av att hon vägrar att waila. Det är inte hennes grej att boppa, hon vill inte. Hon använder sig av text och melodi, på sitt sätt. Hon leker på sitt eget unika vis och hon hävdar sin integritet.
Jag beundrar hennes mod.

En musikervän säger till mig: ”Den högsta formen av improvisation är att kunna presentera en enkel melodi och fylla den med information.”

Den andan har man för länge sedan övergivit på våra institutioner. Du måste uppfylla kriterierna, annars kan du lika gärna sätta dig och knyppla eller slänga dig i närmsta akustikvägg.

Ska inte improvisation spontant växa fram inifrån en själv, fri från annan påverkan än det som händer i stunden samt de erfarenheter man som musiker och människa har samlat på sig?
Kan man överhuvudtaget lära sig att improvisera under schemalagda musiklektioner? Har inte ordet improvisation då redan förlorat sin innebörd?

Kan improvisation påtvingas en ung studerande mellan kl 13.00 och 13.55 på måndagar ojämna veckor? Blir månne kontentan att du improviserar som din lärare istället för som dig själv?
Om improvisation ska utföras under ordnade former är kanske leken med toner eller ord inte längre en lek, utan ett påtvingat allvar?
Är det månne så att vi inte längre ohämmat vågar leka eftersom själva lekandet numera till råga på allt ska bedömas och betygsättas?

Är det rent av så att vi idag hämmar människans inre kreativitet och leklust redan från start?

Små barn har slutat sjunga på grund av att förskollärare inte ges en musikutbildning.
Barn på många förskolor kan inte sjunga ens en enkel melodi eftersom lärarna väljer för barnen olämpade tonarter; tonlägen som barnen inte klarar av på grund av sina små stämband.
Nutidens förskola producerar brummare. Få förskollärare kan traktera ett instrument med vilket de kan entusiasmera och samtidigt stötta barnens sång.
Man kompenserar inte ens eländet genom att anställa musikutbildade timlärare.

Inte enbart musik- och dramaelever har slutat leka i ordets rätta bemärkelse. Och jag är orolig för våra barn och ungdomar ty detta är ett samhällsproblem.
Exemplen från musiken och skådespelet är ett sätt att identifiera en allmän problematik; i slutändan handlar det om så mycket mer än likriktning, och den levande improvisationens dödsryckning.
Resultatet ser vi redan; ett trist och livlöst samhälle, kryllandes av hälften robotar och hälften psykiskt sjuka.

Det är hög tid att värna leken och modet till improvisation; framförallt den vardagliga, spontana varianten; den som ligger på lur redan vid födseln, innan samhällsordningen och redan har tagit greppet om människan, vilket numera sker redan i ettårsåldern.

Musiken, dansen och konsten måste vara en naturlig del av vardagen, redan i förskolan. Skolan måste utveckla hela människan, inte enbart medborgarnas vänstra hjärnhalvor. Och vi har ett ansvar att skänka barn och ungdomar insikten att för att kunna leka, känna frihet, nå lärdom, insikt och mognad är det en nödvändighet att ibland misslyckas och göra bort sig.
Vad det nu är; att göra bort sig. Kalla det istället att bjussa på sig själv, även om det kanske inte blev som det var tänkt.
Lär barnen värdet av självdistans; lev livet ärligt, lek lika ärligt, och låt det bära eller brista.

Vi behöver heller inte några betyg i skolan. Det är dags att införa nya belöningssystem, något som psykologer och hjärnforskare redan föreslagit, men de slår sina pannor blodiga mot uråldriga fixa idéer och samhällsmönster.

Monica Zetterlunds Minnesfond gratulerar 2016 års stipendiater;
Claes Janson och Lisa Bodelius.

Claes Janson är en av vårt lands mest idoga och oförtröttliga sångare och kulturarbetare. Som 14-årig debutant uppslukades han av blues och rock, men visan och jazzen letade sig snart in i hans medvetande.
Claes har hunnit med väldigt mycket under i sitt liv. På 70-talet tillhörde han den grupp som startade Nya Hamburger Börs. Han bossade en tid för jazzklubben Fasching innan han i början av 80-talet studerade på Musikhögskolan i Stockholm.

Efter avslutade studier försvann Claes utomlands några år, där han sysslade med underhållning, restaurang, turism och hotellverksamhet i länderna runt Medelhavet. Men väl hemkommen till Sverige igen blev det full fart på musikfronten.
Förutom oräkneliga konsertturnéer, har han varit inblandad i ett stort antal festivaler;
i första hand som sångare men också som konferencier, artistbokare och arrangör.

Det är svårt att orda om Claes utan att nämna det numera legendariska bandet Good Morning Blues; kvartetten som startades redan 1967 men som under åren har vuxit till en septett. Gruppen är som en andra familj, både för Claes och dess medlemmar.
Men där finns många andra kollegor som betytt mycket. De musiker han själv vill framhålla är Gugge Hedrenius och Kjell Öhman med vilka han har haft ett omfattande och rikt samarbete.

Claes har också haft filmroller. Mest tänker vi nog på rövaren Tjorm i Tage Danielssons film Ronja Rövardotter där han också sjöng i de numera klassiska rövarvisorna.
Han har också gestaltat Georg Riedels barnvisor, både på scen och på skiva.

Claes har totalt gett ut över 40 skivor. Han berättar att det som idag gör honom mest stolt och glad är att få tillfälle att jobba tillsammans med yngre musiker.
Vi gissar att den yngre generationen är minst lika stolt över att få spela med Claes.

Precis som Monica Zetterlund är Claes varm och generös, och begåvad med ett stort hjärta. Och likt Monica älskar han att stå vid grytorna. Han är en välrenommerad kock och har även gett ut en egen kokbok.

Mr. Blues Janson är den goda, kärleksfulla människan som konsert efter konsert, turné efter turné, år efter år och decennium efter decennium oförtröttligt och fullkomligt maxat ger av sig själv.

Priset är på 50.000 kronor och motiveringen lyder:

Du är äkta vara, behagligt befriad från åthävor och manér. Du står stadigt med fötterna i den musikaliska myllan och är föredömligt ärlig, okonstlad och genuin i ditt uttryck om det så handlar om rock, blues, visa eller jazz. Du har den varmaste röst som en rövare kan ha. Och Monica skulle ha älskat din Boeuf Bourguignon.

Lisa Bodelius är uppvuxen i Motala men bor numera i Stockholm.
Hon frilansar som jazztrombonist men är sedan ett par år anställd på heltid i Bohuslän Big Bands trombonsektion.
Lisas begynnande musikstudier skedde vid Fridhems Folkhögskola för att några år senare utmynna i en kandidatexamen i jazztrombon vid Musikhögskolan i Stockholm.
Lisa medverkar i flera storband och spelar i många olika konstellationer, men den egna kvartetten är hennes hjärteprojekt och hon komponerar och arrangerar all musik till det bandet. Hon har bland mycket annat arrangerat Gabriel Faurés Requiem för kvartetten och Joakim Milder.

Jag tog i våras kontakt med Lisas trombonlärare på Musikhögskolan; jazzmusikern Bertil Strandberg, och frågade hur han upplevde henne.
Jag har fått Bertils tillåtelse att citera honom:

“Första gången jag hörde Lisa spela var under antagningsproven till Kungliga Musikhögskolan; en tillställning präglad av ångest och nervositet. Så kommer Lisa in och spelar och plötsligt förändras energin i rummet. Juryn slappnar av och vi försöker dölja vår förtjusning. Vad som orsakade denna förändring kan bäst tolkas som att här kommer någon som på ett okonstlat sätt helt enkelt spelar från hjärtat, även i en situation som denna. Detta är något som jag alltid förknippat med Lisas spel och som jag fick tillfälle att uppleva många gånger under de år jag hade henne som elev.”

Lisa får 30.000 kronor och motiveringen lyder:

Med en gedigen kunskap i bakfickan bollar du med en mängd dialektala tonspråk, både vad gäller komposition och trombonspel; allt med en naturlig lätthet och en genuin artikulation och fraseringskonst. Din mångsidighet är förbluffande och din musik självklar, leklysten, oförställd och underbart nyanserad. 

Stipendieutdelningen sker vid en konsert till Monica Zetterlunds minne
i Berwaldhallen, Stockholm, måndag 31 oktober kl 19.00. Medverkar gör bland andra Tommy Körberg, Svante Thuresson, Hannah Svensson, Jan Lundgren, Ekdahl & Bagge Big Band samt årets stipendiater. Tom Alandh lotsar oss igenom kvällen.

Stöd gärna Monica Zetterlund Sällskapet med tillhörande Minnesfond genom att bli medlem; allt för att hålla Monicas minne vid liv, inte minst för kommande generationer.

Foto Claes Jansson: Stewen Quigley
Foto Lisa Bodelius: Miki Anagrius

Vid tangentbordet för Minnesfonden,

Ann Allan (ordf)

Öppet brev till Morgan Johansson.

Jag skrev år 2013 ett öppet brev till tidigare äldreminister Maria Larsson angående förvaltarskap och mänskliga rättigheter och det gick en flodvåg genom Sverige men det hjälpte inte.
Än idag sitter överförmyndare och ser mellan fingrarna.
Faktum är att de knappt ens orkar öppna ögonen.

Det är nu fyra år sen som insikten kom till mig. Förvaltare och gode män ägnar sig åt maktmissbruk och jag blev varse hur övergrepp efter övergrepp begicks, runt om i landet, utan att samhället brydde sig. Jag har tagit del av hundratals beskrivningar från människor som förtvivlat berättar om det ena värre än det andra. Svårt att ta in, det är det.
Sägas bör att de flesta gode män och förvaltare gör ett viktigt och riktigt jobb, och utan dem skulle samhället inte fungera. Men så länge samma myndighet både tillsätter och kontrollerar dem – eller snarare undlåter att kontrollera dem –  kommer problemen att kvarstå.

Morgan Johansson; nyligen bjöd du in till samtal, men det krävdes ännu en gedigen granskning av media för att det skulle ske. Det räckte inte med redan tidigare berättade tragiska öden, i redan tidigare gedigna granskningar. Det måste till nya och ytterligare berättelser för att du skulle vakna.
Hur mycket kött på benen behöver du? Jag kan förse dig med smaskigheter så att du har att göra resten av ditt liv! Jag sitter inne med massor av otäck kunskap i ämnet, något som jag tvingas leva med, som stundtals håller mig sömnlös och gör mig förtvivlad och ledsen och jag delar gärna med mig!

Om du stjäl en läsk på ICA åker du dit för snatteri.
Om du säljer en gammal kvinnas villa, sätter henne på gatan och själv tar hand om pengarna händer ingenting.
Om du förstör en människas liv får du istället lön, förmåner, pension och maktbehovet tillfredsställt.
Ofta handlar det, förutom pengar, om att splittra familjer och vänner, att förbjuda och omöjliggöra umgänge. Kontroll. Total kontroll. För att sedan i lugn och ro, utan möjlighet till insyn, ägna sig åt att förgöra sitt offer.

SVT:s Dokument Inifrån sände i december 2013 en dokumentär om den förvaltare som tog över Alice Babs sista tid i livet. Jag var djupt involverad eftersom jag av en tillfällighet blev en av dem som Alice kontaktade för att be om hjälp. Hon redogjorde mycket klart för vad hon av sin förvaltare utsattes för, och hon bad mig under flera månaders återkommande telefonsamtal att skriva om hennes situation – inte för sin egen skull, utan för andras, då hon insåg att hon inte var ensam. Efter veckor av tvekan och vånda, och efter stöd av bland andra medarbetare på Sveriges Radio P1 skrev jag den bloggtext som låg till grund för den kommande mycket trista mediala cirkusen runt Alice; ”Du bad mig berätta, lilla sångfågel”.

Ett par månader efter SVT:s dokumentär om Alice rapporterade Uppdrag Granskning om ett parallellfall. Där avslöjades också att ett stort antal gode män var dömda för brott såsom våldtäkt, förskingring, narkotikabrott, stöld, skattebrott, grov frihetskränkning, häleri osv. UG har sedan dess gjort ytterligare granskningar där man avslöjat grava oegentligheter. Detta medan SVT just nu dagligen rapporterar i ämnet.

Mina kontakter med 2014 års socialdepartement gav vid handen att man arbetade ytterligt hårt med problematiken och att många politiker i Rosenbad nästintill chockats av filmen om Alice. Barbro Westerholm sa till mig att filmen skulle påskynda arbetet med förändringar gällande kontroll av gode män och förvaltare och vikten av att värna mänskliga rättigheter. Dåvarande ordföranden i Sveriges Pensionärsförbund citerade min blogg på SPF:s hemsida. Diskussionerna gick varma och Alices öde gav eko över hav, vidder och fjäll.

Men inte mycket hände. Någon liten lag skrevs om redan efter ett halvår men vad är väl en liten lag i riksdagshuset …

Det visade sig att Nacka Kommun brutit mot både socialtjänstlagen och föräldrabalken och Inspektionen för vård och omsorg gav kommunen skarp kritik för behandlingen av Alice Babs. Detta samtidigt som regeringen utsåg Nacka Kommun att granskas i ytterligare två fall.

Men filmen anmäldes och Granskningsnämnden fällde, om än bara på två mycket vaga punkter:
1) Man ansåg att man kränkte Alices integritet och att hon möjligen inte förstod vad hon gav sig in i, vilket var svårt att tillbakavisa eftersom det inte handlar om fakta utan om synsätt; hur man ser på en äldre person med en färsk demensdiagnos. (Så sent som ett år innan hon dog lämnades dokument in till tingsrätten som visade att Alice led av ”vaskulär demens efter en stroke och en sannolik begynnande demens av Alzheimertyp”.)
2) Man beskrev inte tillräckligt noga varför Alices fick en förvaltare, trots att det inte var någon hemlighet att det uteslutande handlade om att man trodde att Alice skulle kunna bli lurad på pengar.

Granskningsnämnden friade filmen på samtliga övriga punkter.

Men något gott kom ändå ut av detta elände ty efter SVT:s dokumentär fråntogs Alices förvaltare sina uppdrag. Det visade sig också att förvaltaren figurerat i 7 (!) olika brottsmål under 2012-2013 och hade en lång historia av katastrofer bakom sig.
Hon var också en av de många förvaltare som omedelbart och rutinmässigt ansökt om “utökat förvaltarskap”, något som ger total makt över huvudmannen.
Riksförbundet Frivilliga samhällsarbetare tog dagen efter sändning i ett pressmeddelande avstånd från samtliga av förvaltarens uttalanden i filmen om Alice.
Större delen av personalen där Alice Babs bodde då övergreppen skedde fick, efter regeringens beordrade granskning, av med sina arbeten. Det visade sig –  precis som Alice själv gav uttryck för – att hon inte var ensam om att ha blivit utsatt.

Man hade vid den här tiden någon sorts förhoppning om att Alice skulle göra den nytta hon själv så intensivt önskade. Hon ville vara den som satte fingret på missbruket av förvaltarskapet. Hon omyndigförklarades och fråntogs sina mänskliga rättigheter, och hon var vid tidpunkten inte mer dement än att hon visste vad som skedde.
En dement person är inte konstant helt borta i huvudet. Det finns stunder, och de kan vara längre eller kortare.
Okunskapen om demens är stor.

Jag skrev en bok om Alices öde men har ännu inte gett ut den. Jag gav däremot ut en bok om min egen mammas demenssjukdom; ”Jag såg något i dina ögon, mamma”.
Den är tillägnad Alice och handlar om henne, om än mellan raderna. Boken fick stort genomslag i media, inom vården och hos de olika förbunden och jag utnämndes till ambassadör för Alzheimerfonden.
Mitt engagemang grodde i djupet av mig, och engagemanget gror fortfarande. Jag föreläser sedan ett drygt år tillbaka runt om i landet och har då tillfälle att tala om alla de många svåra frågorna. För de är verkligen många. Och de är verkligen mycket svåra. Till det enklare hör dock att mänskliga rättigheter måste värnas. Där får inte finnas någon tvekan, inga genvägar och inga gömställen.
Det enda som krävs är rent och skärt förnuft och det handlar om demokrati; ta inte ifrån en människa rätten att bestämma över sitt liv.

Min egen mamma slapp en förvaltare. Hon fick själv bestämma över sina pengar, sitt boende, och sitt liv, för jag ville inte ta ifrån henne människovärdet. Jag ville fortsätta att visa henne respekt. Jag var inte intresserad av hennes pengar och det är just pengar som det brukar handla om. Makt, kontroll och pengar.

Min yngste son, som studerar fysikprogrammet på Stockholms Universitet, sa en gång när han upplevde sig felaktigt tillrättavisad av en auktoritet; ”Mamma, jag kräver att man respekterar min intelligens, på vilken nivå den än är.”
Hans ord fastnade i mig och de följer mig ständigt. Inte minst när jag funderar över hur vi bemöter de människor vars intellekt har förändrats av en demenssjukdom, eller har en funktionsnedsättning.

Men tillbaka till dig nu Morgan Johansson: Vad händer nu? Måste vi börja om igen? Hur många livskatastrofer måste berättas? Hur många övergrepp på människor som inte kan föra sin egen talan och hur många liv ska behöva ödeläggas innan vi blir av med kriminella förvaltare och gode män och mer än lovligt ansvarslösa handläggare?
Och när ska vi börja respektera människors liv och vilja även om de inte är lika smarta som dagens börshajar?

I  Sverige är det fritt fram att ta över en människas hela liv och identitet, med samhällets goda minne.

Gör något, helt enkelt. Du ser ju så snäll ut, Morgan.