Jag vaknar och känner mig så märkligt sorgsen. Det tar ett tag innan jag inser vad det är som går runt i mitt huvud och då det väl tittar fram känner jag att jag måste dela med mig av det som så intensivt upptar mitt medvetande;
Det är fantastiskt att Johan och Martin är hemma igen, men jag får inte ihop det … Och jag är upprörd ända inne i hjärtats centrum och jag känner mig väldigt, väldigt fundersam. Efter att ha bevittnat mediabevakningen runt de två svenska journalister som blivit benådade och just anlänt till sitt hemland Sverige, måste jag försöka att sätta ord på orsaken till min bedrövelse;
Jag närapå skäms över oss människor. Och där är Johan och Martin inkluderade. De är så uppe i sina egna fruktansvärda upplevelser att de inte ser helheten och sammanhanget.
Johan och Martin säger sig vilja berätta sanningen. Inifrån. Vilket ända från början var deras egentliga syfte.
Jag vill säga;
Sanningen finns redan.
Den vandrar omkring på våra gator.
Det finns och har sedan länge funnits tusentals människor i vårt land som burit på just – sanningen.
Här finns människor som till och med har långt värre upplevelser av sanningen, en sanning som för dem har pågått under en ännu längre tid … mycket längre än fjorton månader …
Men deras historia skrivs inte. Deras historia berättas inte under timmar och dagar och veckor, i media. Deras historia lyssnar man inte till.
Det värsta är – att man inte ens frågar dem …
Man utlyser ingen presskonferens. Man iscensätter ingen direktsänd show med långbord, stolar, vattenglas och ett oändligt antal mikrofoner placerade på bordet framför intervjuoffret.
Man frågar dem inte ens …
De lever i skuggan, de lever i tysthet, de lever med sina trauman, ofta utan hjälp. De skickas i somliga fall till och med tillbaka till tortyren.
Och man frågar dem inte ens …
Johan och Martin är vita. Och de är svenskar. Födda i Sverige.
De har ett liv framför sig där de kommer att få förverkliga sina drömmar. De kommer att få läkarvård och stöd av psykologer, de kommer att skriva böcker, artiklar, föreläsa … Hela deras liv kommer att ha en mening! Och de kommer att få bra betalt … Och jag unnar dem det!
Men … Sätt in detta i ett sammanhang, placera deras öde mitt bland alla dem som flytt till vårt land och som går omkring på våra gator utan mål, utan mening, utan en framtid … För vi frågar dem ju inte ens …
De är en oerhörd resurs.
Men vi frågar dem inte …
Samtidigt tänker jag på Johans ord om vikten av yttrandefrihet. Och jag uttrycker min tacksamhet över att jag lever i ett land där jag kan blogga och sätta ord på min frustration över att vi inte tar vara på det vi faktiskt har;
Sanningen.
På gatorna.
