Sommaren 2015 följde jag med min äldste son Johan till den psykiatriska ungdomsmottagning där han under några månader utretts för en misstänkt adhd. Vid detta möte skulle Johan få det slutgiltiga resultatet.
När tiden för vårt möte var ute och allt som behövde sägas var sagt, hörde jag mig själv – till min egen förvåning – säga till närvarande läkare och psykolog: ”Jag har skrivit en bok om min mammas demenssjukdom; “Jag såg något i dina ögon, mamma”. Jag tror att det måste bli en bok även om det här.”
Jag visste inte då att någonstans i mitt huvud var boken redan färdigskriven.

Författaren Margareta Strömstedt sa en gång under en intervju:
”Jag måste skriva för att veta vad jag kan.”

Det undermedvetna fascinerar mig.

Min nya bok; Mamma till ett yrväder, är en berättelse om ett ömsom argsint, ömsom överlyckligt litet busfrös ständiga hyss och glada upptåg.
Det är också en berättelse om en tonårig pojkes inre kaos, och en vuxen mans tuffa kamp med att finna sig själv och sin plats i tillvaron.

Boken handlar om människor som inte passar in i samhällets rigida strukturer.
Den handlar om skolan, om ungdomspsykiatrin, om bemötande av olikheter och om vårt sätt att leva, kommunicera och se på varandra och omvärlden.
Men allra mest handlar den om att vara mamma till ett yrväder.

Min avsikt med boken är att ge kunskap och stöd åt andra som lever tillsammans med barn eller vuxna med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, som adhd eller autism. Jag vill samtidigt lyfta fram det värdefulla som följer i spåren av att vara “annorlunda”.
Min önskan är också att boken ska väcka debatt.

Jag tackar Johan för att han lät mig berätta, och vilar
i hans ord:
“Mamma, jag känner mig hedrad över att du vill skriva
en bok om mig och min adhd.”

Jag kommer från hösten 2016 att föreläsa i ämnet. (Bokningar sker genom Författarcentrum och agenturen Medalgon, men kontakta gärna mig direkt först.)
Vid några tillfällen föreläser jag tillsammans med Tatja Hirvikoski; Docent, Leg psykolog, Specialist i neuropsykologi, Forskare vid Karolinska Institutet och FoU-chef vid Habilitering & Hälsa i Stockholm.

”Mamma till ett yrväder” finns att köpa hos t ex Adlibris eller Bokus, men det går också att maila beställningen till mig på ann[at]annallan.se
Den finns även som E-bok.

Illustrationer:
Johanna Salenius Sandstrak

Nedan några reaktioner. Fler kommentarer samt artiklar, recensioner och information om mig och mina tidigare böcker finns på min hemsida.

Här kan man läsa en artikel om boken publicerad i Special Nest 16/1.
Här Lidingö Tidning samt Mitt i Stockholm 11/3.

“Din intressanta bok berörde mig mycket. Vi människor har ibland svårt att få ihop flera perspektiv på en gång, men du lyckas förtjänstfullt beskriva glädjen, kärleken, oron och tröttheten som man ibland kan känna när man lever nära en person med ADHD.
Jag tror att många närstående kan känna igen sig i texten och uppleva tröst, men det finns, precis som du beskriver, också många glädjeämnen.
Din bok kommer att bidra till minskad stigmatisering av personer med ADHD och deras närstående i samhället. Det är ett mycket välkommet bidrag!”
Tatja Hirvikoski Docent, Leg. Psykolog, Specialist i Neuropsykologi, Forskare vid Karolinska Institutet, FoU-chef vid Habilitering & Hälsa i Stockholm

“Det var en mycket varm och fint skriven berättelse ur verkligheten. Jag skulle vilja ha din berättelse som undervisningsmaterial för både grundstudenter och för våra psykologstudenter, och även våra lärarstudenter.
Jag rekommenderar din varma och moderligt insatta berättelse om din son till alla som känner att de behöver en anhörigs syn på ADHD, och hur den kan se ut från en anhörigs synvinkel, både positivt och negativt. Jag tänker också på BUP där ditt bidrag kan vara ett underlag för föräldraträffar.”
Siegbert Warkentin Psykolog, Läkare, Professor i psykologi/neurokognition

”Jag tycker att boken kan och bör sättas i händerna på alla!
Det är en mycket bra och angelägen bok. Den var lättläst och trots att jag har jobbat länge och träffat många olika familjer läste jag den i ett stycke, med stort intresse.
Det är en bok som ger hopp, och det behövs, samtidigt beskrivs svårigheterna och de motstridiga känslorna väl.
Det du skriver om lillasysters reaktioner är viktiga. Syskons upplevelser och hur de påverkas är en bortglömd, eller åtminstone inte tillräckligt uppmärksammad situation.
Det är just böcker och engagemang från personer som du som kan förändra i samhället tror jag.”
Lena Risö Chefsöverläkare Barn-och ungdomspsykiatrin

”Boken skildrar på ett personligt och kärleksfullt sätt hur vardagen kan te sej för ett barn med ADHD samt hur familjen kan påverkas. En bra bok som kan vara till hjälp för såväl skolpersonal som föräldrar och syskon, även för personer som själva har ADHD.
Den borde även användas i utbildningssammanhang”.
Stig-Arne Gustafsson Överläkare i Psykiatri, Handledare

“Jag blev djupt berörd av den kärleksfulla tonen och det vackra språket. Boken kommer att säljas i stora upplagor för den är så oerhört angelägen.
Min förhoppning är att boken ska köpas in av skolorna så att lärarna får en inblick hur det är att vara förälder till barn med den diagnosen. För alla barns skull måste skolan göra något radikalt för dessa barn. Vi måste ge dem en ärlig chans!“
Kärstin Hultman Lärare, Rektor

“Boken är mycket läsvärd, lättläst och skriven med värme. Lämplig för anhöriga, lärare och personal inom Barn- och Ungdomspsykiatrin.”
Barbro Westerholm Riksdagsledamot, medlem av Socialutskottet samt Statens medicinsk etiska råd

Jag mailade till SVT:s Kulturnyheter häromdagen och bad dem att motivera sitt beslut att rapportera om enbart den kommersiella musiken gällande Grammis-nomineringarna.
Jag finner det som rapporterades intressant, men är också väldigt nyfiken på vem som nominerats i kategorierna barn, jazz, klassiskt och folkmusik med mera.
Bland de Grammis-nominerade som inte ens nämndes vid namn befinner sig ett antal av mina personliga vänner, och jag finner det lite märkligt att varken deras namn eller ens dess kategori nämns i sammanhanget. Inte för att de är mina vänner; utan för att de tillhör vårt lands mest väsentliga musiker.

Vilken roll anser sig Public Service ha i vårt samhälle? Vilka demokratiska spelregler anser Sveriges Televisions Kulturredaktion ska gälla? Vad skiljer i det här fallet Public Service från de reklamfinansierade kanalerna? Och hur ska vi förhålla oss om vi enbart får oss till livs det som marknadskrafterna styr över?

Jazzsångerskan Monica Borrfors beskriver en ruggigt otäck verklighet i en kommentar på Facebook:
“Ja det är ju inget nytt detta … När jag var nominerad för 2:a gången så fick vi som representerade barn, jazz, folkmusik, klassiskt höra från scenen före TV-sändning att:
– Ni som nu ropas upp och vunnit er kategori ska skynda er upp och hämta ert pris så att vi kan börja med den riktiga utdelningen!!
Jag blev chockad när man tänker på vilka otroliga musiker som var nominerade i olika kategorier och som fanns på plats!”

Jag skrev i somras ett inlägg om P2:s ”Duellen” där jag frågade mig varför artister ställer upp på att göra ett 2 timmar långt radioprogram utan att få den minsta ersättning. Idag undrar jag: Varför låter sig artister förnedras utan att säga ifrån?

En annan Facebook-kommentar lyder:
“Har Grammis något att göra med konstformen musik?”
Den sistnämnda kommentaren är även den mycket intressant; för handlar det överhuvudtaget om musik?
Nä, såklart gör det inte det, det är mycket mer komplext än så. Men det är tänkbart att det i begynnelsen kanske ändå fanns en seriös idé bakom det hela.
När min man erhöll en Grammis och Gyllene Skivan år 1970, upplevde han redan då likartade symptom. Den mediala cirkusen – ivrigt påhejad av marknadskrafterna – befann sig fortfarande i sin linda. Och den var ganska otränad att med grova kängor marschera fram genom aningslösa mänskliga medvetanden, på styv lina. Men ju längre tiden gick; ju styvare blev linan. Och aningslöst mottagliga är våra sinnen.
Alla ägnar vi oss – medvetet eller omedvetet – åt olika former av manipulation. Men när självaste Public Service så uppenbart medvetet spelar med i skivbolagens kamp; mot mångfald och för egen ekonomisk vinning, gör det lite extra ont.

Varför är vi människor så benägna att ständigt betygsätta och bedöma varandra? Det är en fråga som jag ofta ställer mig. Redan i småskolan indoktrineras vi till att tänka i termen betygsättning och det präglar oss resten av livet.
Jag vill påstå att det är omöjligt att bedöma vem som är årets bästa musiker, kompositör, solist, låtskrivare eller för den delen bästa skådespelare eller bästa film … Det är inte bara omöjligt. Det är onödigt. Konstnärlig kvalitet är inte mätbar på en skala och det upplever jag som befriande.
Bra – dåligt. Visst, där är jag helt med.
Men bäst – sämst?

Jag är förvisso ordförande i en nämnd som varje år utser stipendiater som verkar i en viss persons anda; en nämnd som likt alla andra levande varelser är påverkad av sin egen historia och sociala miljö. Den nämnd jag åsyftar äger inte rätten att stå som någon sorts mall för alla medborgares tyckanden. Vi är endast ett antal personer som försöker uppmuntra artister genom att uttrycka vår respekt, trots att det egentligen är ett väldigt svårt uppdrag att välja bland idel ädel kulturadel.
Jag anser givetvis att den stipendiat som vi efter långa och noggranna diskussioner till slut väljer, är väl värd sitt pris. Men att därifrån gå till att påstå att denne någon är “bäst” och därför överträffar alla andra existerande kulturarbetare; det är för mig otänkbart. Att bli vald betyder att man anses tillräckligt unik i det aktuella sammanhanget.
Jag ber er ödmjukt att notera skillnaden.

Apropå Grammisar; en per automatik jävig och vänskapskorrumperad jury väljer en vinnare. Och i havet av en festande samling branschfolk sitter ett antal bortvalda nominerade kreatörer och undrar vad som felades; intäkterna eller kvalitén?
Alla är vi manipulerade och manipulerande; vare sig vi vill eller ej. Vi påverkas av upplevelser och människor som vi under livet råkar stöta på. Allt vi missat blir till en brist inom oss och det måste vi ha i åtanke när vi tänker.
Ingen enda människa har en övergripande kunskap och därför inte mandat att vare sig döma ut eller döma in.
Låt oss människor få leva livet och njuta av musikens och konstens kraft utan inblandning av “bättre vetare” som någonstans ovan våra huvuden påstår att vi har fel när vi njuter.

Musik är ingen tävling.
Det är gemenskap.

Och jag väntar fortfarande på svar från SVT:s Kulturredaktion.

.

Min blogg finns också på min hemsida.

Jag funderar över det här med fin- och fulkultur. Och jag klurar på hur det har blivit som det är.
Man har under människans varande och låtande genom årtusendena använt musiken i vardagen, som ett sätt att kommunicera, må bra, tackla sina demoner eller kanske rent av framkalla regn.
Vår kropp har berusats av och rört sig till avancerade rytmer, eller så har vi stilla vaggat i harmonisk samklang med en lugn och vilsam puls.
Vi har sjungit, nynnat, viskat, tjoat, skrikit ut vår glädje och vår sorg men så händer något; plötsligt sitter vi passiva, uppradade i stora vackra konsertsalar, ibland utstyrda i frack och långklänning.
Och vi är enbart lyssnare. 
Vi kan inte ens stampa takten för då frasar sidenet och det kan störa den pingvinkläddes dyrt investerade upplevelse.

Jag var med om det i Salzburg en gång, under festspelen, att någon fick en tillsägelse av denna art. Det är faktiskt sant. Jag bar själv ingen långklänning, utan jeans och T-shirt. Man såg på mig med gravt sneda ögon och jag tvingades vid ett flertal tillfällen visa upp min biljett för misstänksamma vaktmästare.

Att jag hade sällskap av dixie- och swingtrumpetaren Rolf Ekelund, iklädd långt skägg, ölmage, trasiga jeans och badskor gjorde inte saken bättre.
Roffe var på det ljuva sjuttiotalet min mentor. Han lärde mig massor. Och han kunde alla stämmor utantill i Bela Bartoks ”Konsert för Orkester” som vid tillfället i Salzburg dirigerades av Herbert von Karajan.

En virtuos musiker kan imponera. Men inte alltid på grund av det som vederbörande kommunicerar, utan kanske mest för att det är svårspelat och går fort, medan det samtidigt är perfekt intonerat. Och ju högre och starkare toner, ju mer respektingivande. Kanske kan man därtill hålla på jättejättelänge. Utan att andas, eller vila fingertopparna.
Och så var det svettningarna. Folkets jubel intensifieras i takt med antalet svettdroppar och den musicerande ekvilibristen sliter halvt livet ur sig för att vi ska tappa andan av hänförelse över …

Jag är lika imponerad över Börje, han snickar´n, som lagt om taket på sommarstugan och byggt mig en ny brygga eftersom den gamla lättade, flöt iväg och försvann under stormen härom midsommarnatten.

Glenn Gould slutade tidigt att ge konserter, delvis för att han ansåg att publiken kom enbart för att se om han skulle spela fel, eller hitta något annat att klaga över. Han ägnade sig istället enbart åt inspelningar.

Nu för tiden ger jazzorkestrar ibland konserter som presenterar dansmusik från femtiotalet. Publiken som välartad sitter stilla och tysta i sina numrerade bänkrader, applåderar hängivet. Efter vareviga solo. Men de tillåts inte alltid att dansa eller ens stampa takten för det kan störa somliga lyssnare.

Min vän Daniel, en av landets finaste gitarrister, viskar i smyg till mig att han inte gillar när folk sitter uppradade och bara lyssnar. Han tycker om när publiken reagerar på musiken, rör sig och småpratar samtidigt som han spelar.

Vi bor granne med en läkare. Ja, han arbetar som läkare men ibland undrar jag om han inte hamnat lite fel i sitt yrkesval för han kan inte låta bli att spela trumpet hela tiden. Han har den alltid liggande under förarstolen i bilen när han ute och kör, och så fort det blir rött ljus sticker han in armen mellan benen och tar fram instrumentet och börjar tjuta så övriga bilister tappar både hakan och orienteringen.
Hans fru vägrar konsekvent att åka i samma bil som sin make.

Han knackade på köksfönstret en dag och frågade högröstat genom rutan hur man gör för att få en spelning på öns jazzklubb.
”Kom ner en kväll och lyssna och kolla stuket och ta ett snack med nån i klubben!”, svarade jag.
”Nä, jag vill inte lyssna på andra. Jag vill spela själv.”
Svarade läkaren.

Jazzprästen ”Sumpen” ringde en dag och ville komma och prova ett althorn som hängde härhemma på väggen. Han ställde bilen nere vid den blå grinden på vår villagata, men istället för att stiga in genom pärleporten och traska vidare in i kåken, ropade han med hög röst över hela norra ön: “Jag är här nu!
Så gubben min tog ner althornet från väggen och gick ner till Sumpen som omedelbart började testa lurens kapacitet, dess klang och eventuella möjligheter till skapande.
Sumpens prövande toner flödade ut över grannskapets nejd …

Nu hör det till saken att Sumpen ännu inte kände till vår vän trumpetdoktorns existens, men han skulle snart bli varse vad hans locktoner ställt till med, för det tog inte många sekunder förrän doktorn kom farande i bilen nerifrån hamnen, stannade till mitt i korsningen och blockerade resten av det som fanns kvar att blockera, tog fram luren och tog ett djupt andetag …

Så hände det sig att en fullkomligt absurd scen, en ljummen junikväll, utspelades i hörnet Askrikevägen/Villebrådstigen, där kulturen inte alls var särskilt fin utan endast ett basalt och nödvändigt utlopp för människans inneboende känsloliv.

.

Denna text ligger också på min hemsida.

Monica Zetterlunds Minnesfond har i år valt att dela ut stipendiet i kategorin ”etablerad artist” till inte endast en pristagare, utan två. Tvenne musikaliska underbarn som yrvaket blickat ut ur en och samma kvinnas sköte och snabbt anlagt tonen. Två syskon som gått sina egna vägar, men ändå alltid tillsammans; Monica Dominique och Palle Danielsson. De får vardera 40.000 kronor.

Priset i kategorin ”ung och lovande” går till Anna Jalkéus som erhåller 30.000 kronor.

Pianisten, kompositören, arrangören, sångerskan, kapellmästaren, skådespelerskan och revyartisten Monica Dominique har alltid funnits. Framförallt har hon funnits överallt. Monica är en synnerligen kraftfull person som skapat ordning och reda där det behövts. Nämligen överallt.
Monica Dominique är en institution. Få är de sammanhang där hon inte haft ett pianofinger med i spelet. Hon är energisk och taktfast och hon har med sin intensitet faktiskt förändrat världen, åtminstone i Sverige.
Hennes inflytande inom kulturen är mångfacetterat. Monica har varit en politisk kraft i dess bästa bemärkelse, utan att vara partipolitisk, och hon har varit en viktig del i den tungrodda process som lett fram till att jazzen fått tillträde till etablissemangets korridorer. Utan henne hade vårt kulturella klimat definitvt sett annorlunda ut.
Monica är också länken mellan konstmusiken och den improviserade bruksmusiken. Frågan är om jazzen, popen och folkmusiken ens hade fått tillträde genom svängdörren till våra musikskolor utan henne.
Monicas musikalitet är gränslös och hon utövar nästintill alla musikstilar som finns. När hon spelar blommar musiken, i alla de färger och nyanser, oavsett genre. Jazzen ligger henne dock varmast om hjärtat, och de främsta förebilderna är Miles Davis, Wayne Shorter och Herbie Hancock.
Hon har haft ett mycket nära samarbete med Monica Zetterlund, men har spelat med de flesta svenska artister. Som exempel kan nämnas att hon var en av medlemmarna i Gals & Pals och Solar Plexus, och hon medverkade i Hasse & Tages Spader Madame och Björn Skifs föreställning Spök.

Motiveringen lyder:
Din betydelse för vårt musikaliska klimat är unik, Monica, och ditt idoga arbete har på många sätt varit avgörande för utvecklingen av vårt kulturliv. Därtill är din musikalitet på djupet förankrad och din mångsidighet förbluffande. Du äger en spelglädje, en energi, en leklust och en spiritualitet som smittar av sig och du lämnar ingen oberörd. Vi bugar och tackar för allt det du åstadkommit, inte minst tillsammans med Monica Zetterlund!

Foto: Chris Bell

Det sägs att älgen är skogens konung. Det är inte sant. Skogens konung är ingen annan än Palle Danielsson.
Palles basspel är det närmaste naturen man kan komma, hans musik är som hämtad från urskogen. När Palle slår an strängen på sin bas, då dansar trädstammarna, då kikar trollen och vättarna nyfiket fram bak sten och ur mossa.
Man brukar lite skämtsamt kalla basfioler för hängbjörk, men Palles klanglåda bör snarare liknas vid en amerikansk redwood.
Palle Danielsson är en av de självklara stjärnorna på den internationella jazzhimlen. Han är en gigant, med världen som arbetsplats, vilket är orsaken till att vi under långa tider inte sett röken av honom här hemma.
Han stod för ett helt nytt basspel och var en stark profil redan när han som mycket ung spelade med Bill Evans. Han jammade med Keith Jarret redan när denne var en ung och alldeles nyutsprungen stjärna, och kom senare att ingå i Keith Jarrets European Quartet. Han har under årens lopp ingått i flera grupper tillsammans med några av världens ledande internationella jazzmusiker jazzmusiker såsom Charles Lloyd, Kenny Wheeler, Peter Erskine och John Taylor.
Palle besitter en enorm kunskap och är mästerlig vad gäller den traditionella musken, men har samtidigt varit en viktig del av utvecklingen inom den friare musiken. Han är en av dem som formade det banbrytande bandet Rena Rama, för att senare starta kvartetten Contra Post. Han har också spelat tillsammans med Monica Zetterlund i många olika sammanhang.
Palle är oerhört kreativ. Han är virtuos, med en fantastisk timing, ett lika fantastiskt gehör och en enorm känsla för rytm och intonation.
Han har alltid varit nyfiken, och mycket ödmjuk. Han har inte dragit sig för att en lördagskväll hoppa in och vikariera i hembygdens lokala dansband, för att morgonen därpå ta flyget till Los Angeles för att spela i de allra finaste av internationella sammanhang.
Få har satt ett sådant mustigt avtryck som basisten Palle Danielsson.

Motiveringen lyder:
Dina bastoner går rakt in. De tar inga omvägar. Du behöver bara slå an en enda sträng, så känns det i hela kroppen. När du musicerar är det som om du kommunicerar med urskogen; en vild natur där allt är orört, mäktigt, spännande, trolskt, vackert och på riktigt. Inte förfinat, inte tillrättalagt. En alldeles egen dimension som du generöst delar med dig av. Du har alltid gått din egen väg, och din ödmjuka personlighet kombinerad med en unik musikalitet och en ständig lust att utforska nya ännu otrampade stigar, har haft en ovärdelig betydelse för vår tids musik. Tack Palle! 

Foto: Nina Fridell

Det är imponerande att ta del av allt som Anna Jalkéus hunnit med under sitt korta liv. Hon sjöng redan innan hon lärde sig prata. Som dotter till sjungande föräldrar och med en mormor som lekfullt fyllde henne med musik, har Anna starkt präglats under sin vandring från nyfödd till vuxen.
Adolf Fredriks Musikklasser blev hennes startbana. Hon var en del av barnkören i Hans och Greta på Operan och hon tävlade med en egenhändigt skriven låt i SVT:s produktion Lilla Melodifestivalen, där hon vann den svenska finalen tillsammans med en väninna.
Studietiden på musikprogrammet på Södra Latin fick Annas musikalitet “att explodera”, som hon själv uttrycker det. Hon komponerade, arrangerade och gjorde inspelningar samtidigt som hon började spela harpa.
Efter gymnasiet gick vägen spikrakt mot Musikhögskolan, där hon fick en för henne mycket betydande utbildning. Men utlandet lockade så småningom och det fjärde och sista året var hon utbytesstudent på University of North Texas. Där genomförde hon i våras sin examenskonsert med egenhändigt skriven musik. De kommande två åren går hon en diplomutbildning på universitetet i Texas där hennes studier varje termin ska utmynna i en konsert där hon presenterar nytt material.
Anna har komponerat för kör, för sång och harpa, för stråkkvartett och olika typer av kammarensembler. Hon har skrivit jazzlåtar, orkestermusik och elektroakustisk musik och i våras komponerade hon sitt första orkesterstycke. Listan över genomförda projekt är lång. Och tänk; Anna har just bara börjat.

Motiveringen lyder:
Du sjuder av en genuin och djupgående musikalitet, Anna. Din frasering, din texthantering, ditt gehör och din känsla för klang och intonation är häpnadsväckande. Med hjälp av ditt briljanta harpspel, din utsökta röstkvalité, din fantasifulla improvisationskonst, ditt stora röstomfång och din begåvning gällande komposition och arrangering utforskar du ständigt nya områden. Din kapacitet synes oss gränslös. Vi önskar dig all lycka på din resa i musikens värld!

Stipendierna delas ut under en konsert på Stockholms Konserthus söndagen den
27 september kl 16.00.

Medverkande artister:  Calle Bagge, Leo Lindberg, Lill Lindfors, Nils Landgren, Isabella Lundgren, Johan Norberg, Anders Ekdahl Trio samt årets stipendiater.
Konferencier: Tom Alandh.

Bli gärna medlem i Monica Zetterlund-sällskapet och hjälp oss att bevara minnet
av Monica!
Information finner man här.

Minnesfonden består av ledamöterna Kerstin Bagge, Eva-Lena Jerneld, Anders Jormin, Ove Lundin, Irene Sjögren, Bengt Säve-Söderbergh samt Ann Allan (ordförande), Leif-Åke Falk (sekreterare), och Susanne Westin (kassör).

Texten ovan ligger också på min hemsida 

Diskussionerna går understundom varma härhemma i mitt hus. Just i denna stund handlar det om medias utnyttjande av musiker. Sveriges Radio P2 sänder i sommar programmet Duellen, för fjärde året i rad. Det är väldigt gemytliga och intressanta program. Två musiker möts i en studio för att samtala och spela sin favoritmusik för varandra, för att ge och ta, för att låta den ena inspireras av den andra och för att dela med sig av sina erfarenheter som samlats på hög under ett längre eller kortare liv.
Där existerar ingen programledare som minutiöst förberett en intervju, ej heller någon professionell person som styr upp samtalet. De två medverkande är utlämnade till sig själva, de intervjuar helt enkelt varandra utan inblandning av tredje person.
Trevligt – som sagt – men där finns en hake; de som samtalar erbjuds inget gage, de erbjuds inte ens att få resan betald. Och hur många musiker är tillräckligt “om sig och kring sig”, hur många är villiga att nedlåta sig till att fråga om en slant till tågresan …
Deras möte sker i en studio i Stockholms innerstad och där spelas samtalet helt enkelt in för vidare färd mot en radiostation nära dig.

Programmet Duellen produceras för att säljas vidare, i detta fall till Sveriges Radio P2. Producenten ifråga är en eldsjäl som ser som sin uppgift att föra ut musik och kunskap. Hans intention är enbart god. Det är en duktig och mycket sympatisk man. Må inget mörker falla över honom för inget av detta är hans fel.
Det är ett systemfel.
Men faktum kvarstår; här utnyttjas människans svaga sidor, för vem vill framstå som en surkart? Självklart ställer man upp för att det är kul och spännande och intressant. Eller kanske bara för att vara bussig. Framförallt vill man inte verka stöddig, för i jantelagens förlovade land rynkas det i sådant fall på en och annan liten näsa.
Om det handlade om en ideell kulturförening utan mer än ett par ören i kassan vore det en annan sak. Men medborgarnas alldeles egna Sveriges Radio … ?

De inblandade försvarar sig med att påstå att det är ett sätt för musikerna att marknadsföra sig själva.
Det är bra reklam. Så säger man.

Jag blir väldigt trött när jag hör det argumentet för det innebär att allt som vi gör i det offentliga rummet kan värderas just så simpelt. Som reklam. Vilket i en förlängning skulle innebära att alla kulturarbetare skulle arbeta gratis. Jämt.
Man ska helt enkelt skatta sig väldigt lycklig över att någon överhuvudtaget uppmärksammar ens ynka lilla person.

En av våra allra finaste unga intrumentalister fick nyligen frågan om hon ville stå mitt i Stockholm city och musicera under det att en TV-kanal spelade in det hela. Allt för att se hur flanerande och shoppande människor reagerade.
“Vad får jag betalt?”, frågade den unga musikern.
“Det utgår ingen ersättning. Men vi kommer att credda dig ordentligt”, svarade producenten.
“Då ställer jag inte upp”.

Jag frågade en av de tidigare medverkande i Duellen, en medelålders etablerad artist, om vad hon ansåg om att stå för ett två timmar långt radioprogram utan att få betalt för arbetet.
Hennes svar blev: “Jag tänkte aldrig på det”.

Så långt har det alltså gått.

Det här är inget nytt. Det tveksamma (läs unkna) tillvägagångssättet har smugit sig in i vår mediavärld ända sedan 80-talet. Under en lång tid har detta arbetssätt långsamt men säkert etablerats. Men nu har det har gått för långt, och gränserna tänjs på, till det yttersta.
Jag vet att man på olika håll kämpar för att få Public Service att ta tillbaka förlorad mark och återinföra anständig betalning för tjänster, men hur sjutton går man tillväga för att återerövra makten över kulturpengar som försetts med vingar?

Att låta sig intervjuas när man kommit med en ny platta; det är okej. Men att ansvara för hela innehållet i ett program, eller tillåta media att sända hela livekonserter utan att de betalar en enda liten spottstyver, visar på en cynism som torde såra alla medverkande.
Kanske bryr sig inte alla. Kanske anser somliga att “vadå, man väl kan väl bjussa på sig”. Javisst, det är ju snällt tänkt, men vi gör ju numera inte så mycket annat än att bjussa på oss själva.
Jag skulle önska att man hos alla människor – i alla läger och på alla nivåer i vårt samhälle – fick uppleva mer av självrespekt, värdighet och integritet.

Jag saknar självrespekten, värdigheten och integriteten.

Och upphovsrätten.

Jag vet att jag sticker ut hakan, nu igen. Men världen är oroväckande full av outstuckna hakor. Och jag vill ännu inte ge upp hoppet om en mer rättvis värld.
Till er som är trötta på mitt engagemang i olika frågor; jag har just fyllt 60 år och kanske mattas jag med tiden av. Men den stunden är ännu inte kommen, så min fråga till Sveriges Radio samt andra kringkastande radio- och tv-kanaler, är följande:
När tänker ni återta ert folkbildningsansvar och börja sända egenproducerade program där kunskap och innehåll värderas, och de medverkande belönas enligt gällande avtal?

Jag är tacksam för hjälp att sprida denna text till berörda parter såsom Public Service, Musikerförbundet osv …

Texten ligger också på min hemsida.

Ett tillägg, skrivet i juli 2016: Texten ovan sprids återigen på Twitter och Facebook, ett år efter det att jag publicerade texten. Förhållandena år 2016 är fortfarande desamma; medverkande musiker i Duellen erhåller ingen ersättning. Produktionsbolaget ifråga försvarar sig med att musikerna inte behöver förbereda sig, vilket är felaktigt. De medverkande tänker noga igenom det hela och sätter sig in i den andre medverkande musikerns person, skapande, arbete och historia, vilket allt sammantaget innebär cirka 2 dagars arbete.

Jag plockar lite bland CD-skivorna och försöker få ordning på eländet.
Ja, förlåt att jag kallar det för elände, jag som förväntas älska att lyssna på musik,
all musik, eftersom det delvis är mitt jobb. Men CD-plattorna är helt enkelt lite för många, och dessutom är LP-skivor mycket roligare att både hålla i, se på och lyssna till.

CD-plockandet fortsätter i vad jag upplever som en onödigt lång oändlighet och plötsligt dyker Ulf Lundells nakna bringa upp framför mitt förvånade ansikte … Jag har aldrig köpt en platta med honom, vad jag minns? Jag har inte dragits till hans musikaliska uttryck även om jag som tjugoåring helt uppslukades av hans litterära verk ”Jack”.
Han är begåvad Ulf Lundell, på flera sätt. Men, som sagt, hans musik överlåter jag till andra att avnjuta. Fast jag minns nu när jag tänker efter att maken Jan, han trumpetaren, en eftermiddag blev uppringd och i sitt ena öra lite försiktigt fick frågan om han ville komma och lägga på några solon på en inspelning.
Vi snackar år 2004.
Jan svarade såklart; ”Javisst”. Han har en benägenhet att med entusiasm säga just ”Javisst” till det mesta som efterfrågas i musikväg. Han är helt enkelt väldigt road av att spela trumpet och sammanhanget får vara lite som det vill och hur som helst. Finjazz eller fulpop. Skit samma, bara det är kul, spännande, intressant och en nyupplevelse.

Ett annat minne dyker upp medan jag tummar på CD:n med Ulf Lundell: Några år innan Lundells lite blygt framförda begäran om några trumpetsolon, hörde en känd schlagerartist av sig och bad Jan att komma till studion och lägga på ett solo med ”Miles-stuk”.
Jan sa faktiskt inte ”Javisst” den gången. Varför vet jag inte riktigt, men han anade kanske att han skulle få skäll av något av barnen. Han bad istället artigt att få återkomma och frågade sen ungarna vad de tyckte. Det barn som numera är 42 år och har en doktorandtjänst i ljudteknik uppe i Piteå, lät hälsa att ”där går väl gränsen, pappa”, medan de övriga ungdomarna lite oroligt gnydde i bakgrunden.

Jan svarade till slut, sin vana trogen, ”Javisst” till att spela det där solot med ”Miles-stuk”. Och efter detta helt klart underhållande och faktiskt ganska intressanta familjerådslag, upphörde all vidare konsultation med familjens yngre medlemmar och Jan följde fortsättningsvis sitt eget hjärta, utan att be ungarna om lov. Om de fann anledning att skämmas för sin trumpetande pappa så var det fritt fram liksom.

Jag tummar vidare på CD:n, alltmedan minnena kommer till mig, och jag fnissar till för mig själv när jag får syn på dedikationen på framsidan av CD:n med herr Lundell. Jag gissar dock att han skrivit detsamma till alla medverkande musikanter.

”Tack Jan Allan! Du är bäst på den här CD:n!”

I det här fallet är jag beredd att hålla med 😉

Jag fick häromdagen från egenpubliceringstjänsten Booqla frågan om jag ville dela med mig av mina erfarenheter gällande egenutgivning. Följande poppade spontant upp i mitt huvud:

Att ge ut sin egen bok är en häftig upplevelse. Och ju mer man får möjligheten att vara delaktig i processen – desto personligare blir resultatet. Det är en njutning att vara med på det tåg som går från station skrivande till station utgivning, utan att hoppa av under resans gång.

Att ge ut en bok är ett äventyr.

När jag började skriva hade jag ingen som helst erfarenhet av bokbranschen. Mitt liv hade bestått av musik och inget annat än musik, men plötsligt en dag stod jag där, lätt handfallen, som ett livs levande frågetecken. En misslyckad operation hade tagit sångrösten ifrån mig.

Kreativitet dör som bekant inte, den finner istället nya vägar. Och det tog inte lång tid förrän mitt tonspråk byttes till skriftspråk. Jag började helt sonika att skriva. Men att spränga den näst intill ogenomträngliga betongmuren till ett bokförlag är en bedrift, och få lyckas med konststycket.

Jag fick nobben av samtliga förlag när min första bok ”Kan någon ta ett snack med mina uppnosiga blåsippor? ” var klappad och klar. Boken var väldigt annorlunda, någon kulturskribent kallade den för en ”punkbok” och jag tror helt enkelt att man inte vågade satsa på en så udda bok skriven av en så okänd författare, vilket var helt förståeligt. Återstod alltså att utveckla vårt skivbolag till att även innefatta bokutgivning.

Så skrev jag bok nummer två. ”Själalycka” är en rolig och högst livsbejakande bok om döden. Den ville två olika förlag publicera, men jag valde ändå att göra det själv just av den anledningen att jag vid den första bokens tillkomst hade upplevt skapelseprocessen så spännande och intressant. Dessutom ville jag ha full kontroll över alla faser. Och över pengarna.

Mitt tredje projekt bestod av att formulera texterna till min makes fotobok ”Jan Allan minns sitt femtiotal”, en 2 kg tung bok som gavs ut på Brombergs förlag. 2500 böcker sålde slut på 2 månader. Men Brombergs vågade inte satsa på en ny upplaga. De fasade för att behöva ligga med lager, något som ju innebär stora kostnader för förlagen. Efter ett knappt år tog vi saken i egna händer och gav ut den igen, på eget förlag.

Så var det dags för ännu en egen bok, nummer fyra. Den försökte jag egga Brombergs att ge ut, men trots att de lovordade innehållet trodde de inte att det skulle gå att sälja boken och heller inte prissätta den, då den är ganska tunn.
Men tji fick Brombergs. Jag gav ut även den boken själv och den blev en stor framgång. Den fick stort genomslag i tv och radio, och ett femtontal tidningar skrev om boken.”Jag såg något i dina ögon, mamma” handlar om min mor och hennes demenssjukdom. Jag hade långt innan boken kom ut bloggat en hel del i ämnet och har över 140.000 läsare på bloggen, vilket givetvis har hjälpt till. Jag bloggar dels på min hemsida, dels på Västerbottens Folkblad. Jag medverkade också i SVT:s ”Dokument Inifrån” där man uppmärksammade hur man ofta kränker gamla och sjukas mänskliga rättigheter.
Jag har nyligen utsetts till ambassadör för Alzheimerfonden, vilket är en direkt följd av mitt skrivande, och jag föreläser och läser ur mina böcker, runt om i landet. Det bästa sättet att sälja en bok är att vara ute i olika sammanhang och helt enkelt stoppa den i händerna på läsaren 😉

Visst har jag haft hjälp av att vara en offentlig person, om än inte känd inför en bred allmänhet, men mina uppdrag inom kulturen har gett mig ett stort nätverk, och jag har också blivit ett namn genom mitt bloggande. Att sticka ut huvudet från ingenstans är förstås inte så lätt. Men allting går bara man är kreativ, outtröttlig och låter det ta sin tid …

Detta var min bakgrund. Vad ska man då tänka på som egenutgivare?

Mitt viktigaste ord i sammanhanget är; Kvalité.

Inget hafsverk. Noggrannhet, kärlek till sitt skrivande och ambitionen att texten ska få den inramning som den är värd. Mitt mål har varit att göra så vackra böcker som det bara går, med så få korrekturfel och övriga brister som möjligt. En mycket stor noggrannhet vad gäller indrag, nya stycken samt genomtänkta bilder, illustrationer … Omsorg om helheten är A och O. Det ska vara en njutning att hålla boken i sin hand.

Så här gör jag:

Jag skriver så det glöder. När manus är färdigt kontaktar jag en redaktör som jag har förtroende för. Hoppa aldrig över det steget. Hur duktig man än är, bör man få en genomgripande genomgång av någon som kan sin sak och som ser det med andra ögon. Lyd redaktörens råd.  Det är mitt råd. Och ta en ordentlig diskussion om de ändringar som föreslås och de eventuella brister som redaktören påpekar. Skriv om manus enligt vad ni kommer fram till. Och låt det ta sin tid.

Därefter är det dags för korrekturläsning, något man inte heller klarar själv. Hjärnan lägger till och drar ifrån, alldeles på egen hand, så någon utomstående måste gå igenom texten eftersom man själv ofta missar felen.
Jag har dock ibland meningsutbyten med korrekturläsarna. Vi kan ha lite olika åsikter men det är en diskussion som är nyttig för båda parter. Jag har ett alldeles eget språk som gör att jag, som ett exempel, inte alltid sätter kommatecknen enligt reglerna. Det är det där med andningen, rytmen, fraseringen … I det fallet är jag bestämd. Som musiker är jag ett med både melodin och rytmen i en text. Författaren bestämmer, men resonemanget och bollandet är för mig en viktig del i arbetet. Jag tvingas till reflektion, och att medvetet ta ställning för och emot mitt eget sätt att skriva är av stor vikt för mig.

Då manus är färdigt traskar jag iväg till min begåvade vän Carina Söderberg som är grafisk formgivare. Hon läser och tycker till. Det är en nödvändighet att formgivaren gillar texten, annars kan vederbörande inte göra en så fin bok, det är min övertygelse. Utan en formgivares känslomässiga engagemang blir det inte lika bra. Hennes lust inför uppdraget gör det lättare att ge texten den rätta inramningen.
Hon lägger in texten i sitt dataprogram, gör ett förslag gällande form och typsnitt, och sedan går vi successivt igenom sida för sida för att resultatet ska bli enligt våra intentioner. Varje ord, varje rad gås igenom, bladvändningar, radavstånd, avstavningar etc. Varje detalj synas. Om och om igen …
Vi diskuterar också fram den yttre formen; format, papper, färg, texter på eventuella flikar, baksidestext … Och till slut får framsidan och titeln mogna fram. Jag rådgör om vilken typ av information som bör stå på omslaget.  Baksidestexten ska ge en bra bild av innehållet och samtidigt vara säljande. Där måste man tänka till både en och tre gånger.

Välj ett tryckeri med gott renommé, för vem vill ge ut en bok som inte blir som man har tänkt sig? Be att få ett provtryck, särskilt om boken innehåller fotografier eller illustrationer. Min formgivare gör sitt arbete i InDesign och jag har låtit henne sköta kontakten med tryckeriet för att det inte ska kunna bli något fel vad gäller den tekniska delen. Det är lätt hänt i dagens digitala värld.

Varje gång jag väntar på att en bok ska komma från tryck, drömmer jag mardrömmar om att allt ligger fel, varje bild, varje bokstav, allt har hamnat upp-och ner och bak- och fram. Men att en dag plötsligt stå där med boken i sin hand och ta del av ett förväntat och perfekt resultat, är euforiskt.

Avigsidan med att ge ut en bok själv är att man inte har hjälp med marknadsföringen. Men jag har, som jag skrev tidigare, ett stort nätverk och många läsare på min blogg, vilket har hjälpt mig. Första gången bjöd jag in till en stor bokrelease i mitt hem, med över 120 personer, vilket fick igång försäljningen.
Men – det är svårt och jobbigt och trist att behöva skryta om sig själv och beskriva sin förträfflighet som författare.
Man kan förstås anställa en agent om ens ekonomi så tillåter.

Att ge ut en E-bok är förstås enklare. Men många moment är ändå desamma och man får aldrig någonsin tulla på noggrannheten.

Ovan nedpräntade råd och tankar är komna ur en ganska så nyutsprungen författares hjärna.

Med förhoppning om att mina råd kan vara till hjälp och stöd.

Ann Allan

Författare, föreläsare, bloggare, producent, sång- och pianopedagog, kulturambassadör, ambassadör för Alzheimerfonden, ordf i Monica Zetterlunds Minnesfond.
Hemsida och blogg: www.annallan.se
Mailadress: [email protected]
J.A.M. Produktion AB, Askrikevägen 34, 181 46 Lidingö

.

Det känns som om man skulle behöva ta itu med mediautsläppen, TV-utsläppen, musikutsläppen. Det får vara nog snart. Det börjat bli överfullt av skräp och sopor i mitt huvud, som en följd av stigande grad av tomhet på innehåll i tidigare nämnda utsläpp. Kanske börjar det bli dags att lämna det offentliga rummet och som nyutsprungen självutnämnd eremit ge sig ut i skogsmarkerna?

Det är inte enbart de onödigt många skitprogrammen på TV:n som trasar sönder mig. Det talas om omröstning för Orkesterjournalens Gyllene Skiva, det är Guldbaggar och Grammisar och Kristaller och Melodifestivaler hit och dit och jag kan inte hjälpa att jag tycker att det är både skrämmande och hopplöst. För jag kan inte ställa en musikant mot en annan. Inte heller en sångare/sångerska, en komposition, en skådespelare, en regissör eller för den delen en Gyllene Skiva mot en annan.
Jag kan inte rösta. Jag vill inte rösta. Jag tycker att det räcker med de utslagningar som finns i det verkliga livet.

Vårt enorma behov av bekräftelse, helst i skenet av ett så överdådigt rampljus som bara är möjligt, är ett samhällsproblem. Det är inte klokt helt enkelt. Måste vi bli så till vanvett älskade av Gud och Jesus och magistern och chefen och Fan och hans moster hela tiden så är det kanske dags att skaffa klippkort till terapeuten?

“Varför måste vi hela tiden synas? Räcker det inte med att bara leva?”, sa min kusin Christina häromveckan. Hon som varken har ett konto på Facebook eller Twitter eller Netflix utan lever sitt liv som en annan gjorde på sjuttio-åttiotalet; Hyfsat basic.

Själv räddar jag mitt offentliga internetskavda skinn genom att understundom ta min tillflykt till skogen, eller till havet här nedanför. Jag försöker gömma min skruttiga kropp, med dess tillhörande förvirrade själ, i tystnaden och mörkret. Jag finner vila i det nästintill ljudlösa svarta men moderniteter, såsom till exempel elektriciteten, gör det hart när omöjligt för mig att existera utan att betraktas.
Jag önskar att man kunde lämna mörkret ifred, för i skuggorna kommer ingen åt mitt uttryck. När det är svart runtomkring mig, då kan jag skratta eller gråta eller bara stå och se tom eller dum ut. Utan att någon ser, utan att någon till varje pris ska analysera varför jag ser ut som jag gör.
I mörkret får jag ha mig för mig själv.

Mörkret kräver inget av mig och tystnaden bannar mig inte. Men det civiliserade samhällets femtioperiodiskt surrande gatlyktor tvingar mig att vara i blickfånget, uppmärksammad intill tröttsamhet. Gatlyktan exponerar mig. Den vill att jag är alert och vaken och ständigt existerande, den tvingar fram tydliga konturer av en person som periodvis inget hellre önskar än att fly undan. Och den vill att jag ska gå att identifiera, den vill att jag har ett namn, ett personnummer, ett yrke, ett pensionssparande …

Idag måste man leta med ljus och lykta för att hitta ett naturligt mörker. Gatlyktorna förföljer mig, de står i givakt längs hela förbannade gatan ända ut på piren. Och i skogen har man satt upp ett elljusspår! Vart har de egentligen tänkt sig att jag ska ta vägen? Måste man dö för att få lugn och ro och kunna njuta av stjärnhimlen? Jag tycker det vore ball att få finnas till ännu en liten tid. ”Dö ung, men så sent som möjligt”, som poeten Lars Nordlander uttrycker det.*

Ibland behöver jag total vila. Ibland orkar jag inte vara någon, bara det som var jag, innan jag blev jag. Mörkret omsluter mig, varsamt, utan att synas och den tillåter mig att vara ingen. En o-människa. Bara en massa osorterade och omkringvimsande atomer och molekyler. Utan form. Utan intellekt.
Jag tycker det är jobbigt att ha en form. Jag tycker att det är besvärligt att ha ett intellekt. Jag skulle vilja kunna stänga av mig, bara för en stund.
Snälla Tekniska Kontoret i min kommun; släck de femtioperiodiskt surrande gatlyktorna, och ge på det lilla viset min kropp och själ en liten välgörande paus.

Mörkret är nog bäst. Jag röstar på det.
Och tystnaden borde få en Grammis.

*
De som missade Tom Alandhs synnerligen underbara film om konstnären och poeten Lars Nordlander; ”Hellre en skrynklig själ än ett slätstruket liv”, kan se den på SVTPlay.

Texten ovan ligger också på min hemsida.

.

”I ett perspektiv, bara en bit metall … I ett annat perspektiv, en av de mest betydelsefulla instrumenten i svensk musikhistoria.”
Citat trumpetaren Peter Asplund

I februari 2012 bloggade jag om Jan Allans trumpet, något som nu, 3 år senare, blivit en dokumentärfilm av Tom Alandh. Jag har fört samman de olika texterna nedan.
Sprid gärna denna historia för vem vet, efter Tom Alandhs rikslarm kanske man kommer att hitta hela berg av stulna instrument.

DEL 1 från 9/2 2012

Det var en fredag förmiddag i maj, år 2000. Jan var på väg ut på turné tillsammans med Hans Åkesson, Lasse Sjösten med flera och stod och stuvade in en mängd väskor och instrument i bakluckan på Hans bil, på parkeringen utanför T-centralen.
Jan ställde trumpetväskan bredvid sig medan han la in resväskan i bakluckan. När han lutade sig ner för att lyfta upp trumpeten var den borta.

Jan kom hemrusande en kvart senare. Jag satt intet ont anande tillsammans med en elev vid flygeln. Han sprang in i musikrummet, lyfte ner en av trumpeterna som hängde på en krok på väggen och försvann ut igen, lämnande en häpen pianofröken och en förundrad elev med tappade hakor och förvånade ansiktsuttryck bakom sig.
Det var bråttom. Musikanterna skulle bila långt och konserter ställer man varken in eller kommer för sent till.
Så hände det sig att hans älskade trumpet av märket Bach, inhandlad på Steiners musikaffär år 1965, stals och försvann. Och ligorna på T-centralen hade därmed gjort ett kanonkap utan att fatta ett smack.

Men inte nog med att trumpeten var försvunnen. I väskan låg också den sordin som Jan en gång köpt av trumpetlegenden Roffe Ericson. En raritet, inhandlad på femtiotalet i den legendariska butiken Manny´s i New York. En unik sordin som inte längre går att få tag på. Inte ens butiken finns kvar.

Om Jan ändå inte hade varit så oförsiktig. För hur många gånger hade jag inte hört nämnda trumpetare säga; ”Hoppas att någon stjäl trumpeten så jag är tvungen att skaffa en ny.” Och hur många gånger hade jag inte sett honom slarva med var han ställde den, glömma den när han åkte från ett gig, lämna den i bilen över natten utan att låsa …

Dagen efter stölden stod det att läsa i flera tidningar. Man nämnde det till och med på radion. Människor ringde,  från hela landet. En del grät.
Ja, faktiskt. Somliga grät.

Jans trumpet var unik. Hans namnteckning var ingraverad i klockstycket, den var förgylld och hade två leadpipes.
Det finns bara en sådan i hela världen, men förhoppningen att återfinna den var ändå noll. Vi trodde hela tiden att den tillsammans med munstycket och sordinen, i den av sadelmakaren Håkansson handsydda specialdesignade skinnväskan och hundratals andra stulna instrument, hamnade i en container för vidare färd mot okänt öststatsmål.

Vi hörde oss för på nätet, på pantbanker och i instrumentbutiker, men utan resultat.
När det väl sjunkit in att den nog var för evigt borta, började jakten på ett nytt instrument. Men ingen enda av de otaliga trumpeter, munstycken och sordiner som Jan testade höll måttet eller kändes bekväma. Ingen av dem kom i närheten av den känsla av fullkomlighet och total harmoni som funnits mellan Jan och den försvunna trumpeten. Inget av dem svarade honom.

Jakten efter ett instrument har pågått sedan dess. Den trumpet som den soliga majdagen år 2000 blev stulen, på T-centralen, hade varit Jans följeslagare i 35 år. Dess sound var så starkt förknippat med honom. Jan och instrumentet var intimt sammanbundna. Det var hans ena halva och hade under en stor del av hans trumpetande liv levt i symbios med hans lungor och muskulatur, hans läppar, hjärta och intellekt.

Ända sedan den ödesdigra dagen har famlandet varit konstant. Varje dag har varit ett letande. Ett sökande efter identitet, ton, klang och känsla. Sorgen och saknaden har under alla dessa år bubblat i kölvattnet under hans musikaliska resa och han har sedan dess aldrig varit riktigt nöjd med sitt spel. Jag hade önskat att hans sista spelår här på Jorden lugnt hade fått flyta på, utan sorgsamma hinder. Men det blev inte så.

Så händer plötsligt något. I slutet av januari 2012 ringer en man utan namn från ett hemligt nummer och påstår att han har Jans trumpet i sin instrumentsamling. En samling som han påstår att han håller på att göra sig av med.
Och han ska ha tjugo tusen spänn.

Vi blev oerhört upprörda. Kan det vara sant? Finns trumpeten kvar i Sverige? Och är det en kriminell som ringer? En hälare? Ska man kontakta polisen? Vågar man köpa tillbaka den? Ska man anmäla honom? Och vill man verkligen ha tillbaka den? Trumpeten är ju befläckad …

Jan nekade direkt till att betala 20.000 för det är den långt ifrån värd. Inte ens för honom själv. Dessutom skulle den förmodligen behöva renoveras för en stor summa pengar för att fungera tillfredsställande, och därför fanns det inte mycket att förhandla om. Vi är inte så rika som gangstern kanske trodde. Och Jan var inte så angelägen som samme gangster kanske hade förväntat sig. Möjligen blev den okände mannen lite besviken.

Frågorna var många. Och det kändes obehagligt. En alldeles ny känsla, en otäck, hittills aldrig upplevd kombination av glädje och obehag spred sig i våra kroppar. Och med spänning och avsmak väntade vi på att mannen skulle ta en ny kontakt nästa dag eftersom Jan inte hade tid att tala med honom så länge, då han först ringde.
Vi kastade oss omedelbart över telefonen och ringde runt till flera poliser i bekantskapskretsen. Och vi fick rådet att ta med en vän som såg respektingivande ut, träffa mannen ifråga och lägga ett skambud eftersom den ju ändå är omöjlig att sälja till någon annan. Alternativt gillra en fälla och med hjälp av ett par poliser sno honom, med risken att på något raffinerat sätt utsättas av hans kriminella kompisar, medan han ändå bara eventuellt skulle dömas till ett fängelsestraff på ungefär femton minuter.
Vi vågade inte det. Mest för våra barns skull. Och för vårt hems skull. Men också för vår egen skull.

Brottet är sedan länge preskriberat, så vi skulle inte göra oss skyldiga till något olagligt om vi köpte tillbaka den. Men formellt äger försäkringsbolaget trumpeten, eftersom Jan fick en rejäl summa pengar för den, vilket gör att man måste deala också med dem.
Vi bestämde oss ändå för att möta honom om han nu återkom. Utan poliser. För att få en känsla av vilken sorts människa han var, för att känna honom på pulsen, luska lite.
Vi väntade på nästa samtal.

Mannen utan namn och telefonnummer ringde kvällen efter. Jan försökte få ur honom hur han fått tag på trumpeten och mannen svarade att han inte mindes riktigt men trodde att han köpt den på nätet. Och han påstod sig ha betalat 10.000. (Pyttsan. Aldrig i livet att han hade. 500 spänn kanske, om han inte själv snott den). Han sa sig ha sökt information om den, googlat på namnet som står ingraverat och insett vems det var. Det som han först trodde var ett märke, förstod han nu var namnet på en professionell musiker.

Jan berättade för honom om stölden och det sorgearbete han gått igenom under dessa år. Han sa sig vara villig att eventuellt betala 5000 spänn, såvida den var i gott skick och bad att få träffa vederbörande för att se på trumpeten.
Mannen sa sig inte bo här i stan, han var ofta utomlands, reste mycket men skulle kanske komma till Stockholm snart och då skulle han höra av sig igen.
Han hade ingen mailadress … utan skulle ringa igen.

Det framkom i slutet av samtalet att trumpeten låg i en brun väska, med en del andra små tillbehör i.
Vi tappade nästan andan. Fanns den fina skinnväskan kvar? Och fanns sordinen kvar? Låg trumpeten fortfarande i originalväskan?
Vi blev direkt upphetsade, men visade det förstås inte, utan bad än en gång att få träffa honom och se på instrumentet.
Jan frågade honom lite försiktigt var den fanns.
Den fanns i Stockholm.

Det gjorde faktiskt ont i oss. Och tårar glimmade till i mitt öga. Hade den funnits så nära under alla dessa år? Hade den trumpet som så intimt hörde samman med Jan, och på ett sätt faktiskt också med mig, hela tiden funnits så nära?

Jan sa sig villig att träffa mannen och se i vilket skick trumpeten befann sig i, för att därefter bedöma dess värde. Det skulle passa om en vecka, eftersom han just var på väg ut på turné.
Mannen skulle återkomma.

Det har nu gått ytterligare en vecka, och den okände mannen har inte ringt tillbaka. Jan står fortfarande utan sin trumpet. Och vi förfasas över hur somliga människor kan bete sig.
Det känns nu som om Jan blivit bestulen på samma trumpet två gånger. Rekord säkert. Men nu vet vi ändå att den finns. Någonstans i vår omedelbara närhet …

Det som dock är mest märkligt i denna historia är att endast en dryg månad innan det otäcka samtalet gällande en trumpet som varit borta i 12 år, bytte Jan leadpipe på en gammal Bach 37G, inhandlad i New York 1979. En lur som mest hängt på väggen som prydnad för att den tidigare inte gett någon riktig signal …
Med den trumpeten öppnade sig åter hans musikaliska väsen. Med den trumpeten känner han sig åter vara tillbaka i det musikaliska samtalet. Till fullo.

Keep swingin´ Jan, med ditt nyfunna, nyvunna trumpetsound!
Och hälaren kan slänga sig i väggen.

DEL 2 från 15/2 2012

Det är helt otroligt hur historien om det försvunna instrumentet via vänner och vänners vänner och vänners vänners vänner trumpetats ut över alla tänkbara nejder … Det instrument som under tolv år varit försvunnet och nu plötsligt påmint oss om sin existens, från ett hemligt gömställe, för att brutalt och omedelbart återgå till de okändas värld någonstans bland storstadens underjordiska gangstervälde.

Den försvann. Den återkom. Och den försvann igen. Det hade varit bättre om vi hade fått fortsätta leva i total ovisshet.
Och frågan är: Hur fräck man får vara?

Hälaren/tjuven/gangstern som ringde och erbjöd sig att svindyrt sälja en trumpet till självaste ägaren, efter tolv år, har troligen gjort sig skyldig till både bedrägeri och utpressning. Han begärde först ett överpris, ett pris som är det dubbla mot värdet på marknaden. En engelsk trumpetare hjälpte oss med en värdering. Utan att vi bad om det. Tack John Brondesbury.

Mail har strömmat in, från musikant-kollegor och fans. Länken till texten om den stulna trumpeten ligger på nättidningar, på musikföreningars och kommuners hemsidor. Trumpetare runt om i landet har erbjudit sig att låna ut alternativt sälja sina trumpeter till Jan. Kärlek och massor av varma omtankar strömmar oupphörligt ut mot Lidingön.

Jan är rörd över engagemanget. Men samtidigt arg och ledsen över att någon under en sådan lång tid kan ligga på en annan människas ägodel, ha mage att till ett överpris försöka sälja tillbaka den till den bestulna ägaren och sedan åter sluta sig som en mussla och bara gå upp i en giftig, ångande, försvinnande rök …

Det är tiotusentals människor som läst historien. Och det är lika många som i framtiden kommer att hålla ögonen öppna. Förhoppningsvis kommer detta också att hjälpa andra som blivit bestulna. Möjligen blir musikanter mer vaksamma och mer rädda om sina tongivande ägodelar. Kanske tar man reda på ett instruments historia innan man köper det. Kanske blir instrumentbutiker mer noggranna med vad de säljer. Kanske förstör vi för den svarta marknaden något. Kanske sabbar vi lite för hälarna. Kanske tar polisen tag i problemet på allvar.
Vi hoppas det.

Vi fortsätter att be er alla att sprida historien. Allt för att än mer förstöra för banditerna och kanske rent av, i allra bästa fall, hjälpa polisen att komma några hälare och instrument-tjuvar på spåren.
Kanske tröttnar hälaren på att sitta där i smutsen och stirra på Jans osäljbara trumpet.
Kanske kommer till slut skammen framtrippandes ur hans svarta små tragiska vrår och får honom att lämna tillbaka den.
Kanske …

Vi väntar nu på nästa drag.

DEL 3 från 18/2 2012

Tre veckor efter avtalad tid ringde han till slut; tjuven/hälaren/bedragaren/utpressaren/förstöraren.
Fortfarande hade han inget namn, inget telefonnummer, ingen mailadress. Men han sa sig nu villig att träffa Jan någonstans inne i stan så att han kunde få titta på trumpeten och bedöma dess skick.
Priset var nu nere på 10.000, den summa som han fånigt nog påstod sig ha betalat.
Jan sa till honom att han mådde dåligt av hela historien, att han inte orkade inte med det och att han var för gammal för att längre orka bry sig. Men han bad ändå gangstern att ringa nästa förmiddag och kolla om han ändrat sig.

Mannen utan namn hörde faktiskt av sig nästa dag. Lördag förmiddag, vid tiotiden, ringde Jans telefon men han orkade inte svara. Det fortsatte att ringa. Totalt sex gånger, med tio minuters mellanrum.
Jan blev mer orolig för varje gång det ringde. Han kände sig illa till mods och gick omkring i cirklar här hemma. Obehaget växte för varje ringsignal.
Till slut ringde mannen på min telefon. Jag hade då redan erbjudit Jan att besvara samtalet och tala med ganstern, så jag svarade och jag läste lusen av honom.
Jag berättade för honom hur dåligt Jan mådde av det här, och att det var ett ruggigt sätt att återfå en ägodel som betytt så mycket för så många, inte enbart för Jan själv.
Jag förklarade för honom hur mycket pengar som skulle gå tillbaka till försäkringsbolaget och att det formellt sett är de som äger den, vilket faktiskt, för en kort sekund, gjorde honom lite osäker.
Jag svadade vidare och sa att det dessutom skulle kosta skjortan att låta gå igenom instrumentet vilket betydde att den totala summan, innan allt var klart, skulle bli gigantisk.
Jag ondgjorde mig också över hur märkligt det var att tala med någon utan namn och telefonnummer, vilken obehaglig situation detta var oss, och att det kändes som ren utpressning. Och jag hävde ilsket ur mig att han inte skulle kunna sälja den till någon annan eftersom alla musikanter och särskilt trumpetare känner till stölden och hela historien.

Han var av den griniga sorten. Han blev uppenbart sur över mitt kaxiga sätt att bemöta honom och sa sig visst kunna sälja den. Dyrt. Och han tillade att han tillsvidare skulle behålla trumpeten.
Sen la han tvärt på luren.

Vi hoppas nu att vi slipper höra ifrån honom igen, och att vi kan lägga historien bakom oss. Och vad ska man säga annat än att den person som en dag eventuellt kommer att köpa den i alla fall får ett omtalat instrument, med omtalade tillbehör och en omtalad skinnväska.

Men allt är ju ändå förgängligt, vilket vi denna aktuella dag blev extra påminda om. Trumpettjuven hade oturen att ringa just efter det att vi kom hem från begravningen av en nära vän.
Så – sett i ett perspektiv …
Bara en bit metall.

Lyssna till ”The man I love” med Georg Riedel och Jan Allan som här spelar på nämnda trumpet.

Tillägg av idag, den 5 januari 2015:
Här slutade historien. Vi hörde inte av gangstern igen.
Den 4 januari 2015 sände SVT Tom Alandhs dokumentär
”Jan Allan och trumpeten som försvann”.
1.1 miljoner människor såg filmen.

Texterna ligger också på min hemsida.

Nu kommer den – Tom Alandhs kortfilm om Jan Allan och den stulna trumpeten.
Vi bjöds för några veckor sedan in till en förhandsvisning i Toms klipprum på SVT. Ett litet rum, med plats för 6 stolar, 4-5 dataskärmar uppradade på ett avlångt arbetsbord, en vacker klippare och den charmige dokumentärfilmaren himself.

Tom har på ett varmt och känsligt sätt närmat sig både trumpetaren och trumpeten. Det mesta han rör vid brukar bli till seriöst stoff och han visar alltid den största respekt mot den person vars livsöde han vill berätta.
Jag minns hans film om Monica Zetterlund … Om Ingemar Johansson, Cornelis, Martina Schaub, Joakim Alpgård och prästen Inger Svensson … Listan över hans berörande journalistik kan göras lång. Det är inte för inte som han nyligen tilldelades Cordelia Edvardson-priset.

Filmen om Jans trumpet blev en väldigt fin liten dokumentär. Den handlar inte så mycket om stölden och saknaden av tjuvgodset som om människan, soundet, konsten, forskningen, hobbies, livet …
Och så berättar Jan om hur han enkelt skulle kunna öppna ett bankfack med hjälp av en liten puff i ett av sina trumpetmunstycken.

Filmen sänds i SVT1 kl 19.45 söndagen den 4 januari.
Ni som ännu inte läst berättelsen ”Sannsagan om en stulen trumpet” kan göra det här. Det är nu tre år sedan jag skrev den, hittills har nära etthundratusen personer läst den men ingen stulen trumpet synes än …

Jag vill passa på att nämna att Tom Alandh också har skapat en timmes dokumentärfilm om poeten och konstnären Lars Nordlander.
”Hellre en skrynklig själ än ett slätstruket liv” sänds i SVT2 den 5 februari 2015.
Även den filmen har jag haft ynnesten att få se på förhand, med poeten Lars vid min sida. Att en människa kan leva sitt liv som Lars har gjort, i vårt land, i vår tid, är nästintill ofattbart. Tårar trillade under filmens gång. Och Lars själv – han var både rörd och nöjd.
Vad vore livet utan de udda personligheterna?
Noll.
Minus noll.

Övre bilden: Filmteamet under arbete i vårt hem.
Undre bilden: Filmaren och objektet samtalar på Plugged Records i Gamla Stan.

Länk till filmen: ”Jan Allan och trumpeten som försvann”.

Texten ovan ligger också på min hemsida.

.