Den två kilo tunga fotoboken i LP-format; ”Jan Allan minns sitt femtiotal”  gavs ut i oktober förra året. Den tog slut på förlaget Brombergs, på ett par månader, och endast den privatdetektiviska typen har uppfylld av iver och med målmedveten blick kunnat finna något enstaka kvarliggande exemplar ute i handeln.
Brombergs ville inte trycka om den. Endast Gud och Dorotea Bromberg själv vet varför, men nu har vi äntligen kommit till skott och beslutat att ge ut den igen, på eget förlag.

Den 18 december landade 2.5 ton böcker i trädgården för vidare färd in i vår villa, och nu drar jag återigen in Gud i sammanhanget för endast han vet hur det ska gå. Det enda jag med bestämdhet kan säga är att jag kommer att tvingas använda min fantasi för att överleva julen. Jag har tidigare i mitt liv fått julpynta både en Harley Davidson och en flygplanspropeller, istället för gran, eftersom Jans skiftande hobbies understundom varit omstörtande.

Hjälp oss att tömma boklagret. Köp boken.
Det är vad jag mest av allt vill säga med denna text.
Den finns på Adlibris, Bokus mm och hos distributören Plugged Records. Den kan också hämtas hos oss, på Lidingö.

Samtidigt som ni gör denna goda gärning får ni en julklapp häftigare än det mesta, för jösses vilken fin bok det blev. Det tog ett par år att klura ut dess innehåll men när det väl var slutklurat blev resultatet en mycket vacker höjdare.
Samtliga fotografier är tagna av Jan Allan då han som musikant befann sig mitt i den jazziga och stjärnspäckade femtiotalssmeten.

Den 20 december kl. 13.00 signerar Jan boken i Lidingö Akademibokhandel.
Den 21 december samma tid finns han på Plugged Records, Stora Nygatan 7 i Gamla Stan.
Jag själv kommer vid samma tillfällen att signera min nya bok ”Jag såg något i dina ögon, mamma” .

Julen är med andra ord räddad. Åtminstone för er 🙂
Jag önskar alla mina läsare behagfulla helger och ett Gott Nytt År!

Foto Anns bok: Stina Wollter

.

Skinka. Glögg och pepparkakor. Hemlagad senap och inlagd sill. Kärlek och värme. Tomtar. Bockar.
Apelsiner. Korinter. Vättar. Risgrynsgröt och knäck. Glittrande ljus. Väldigt många ljus. Det räcker inte med tillräckligt många. Julsånger. Gapande grishuvuden. Med äpple i munnen. Prylar. Galet många onödiga prylar.
Onödiga.
Och så var det den där omtalade julefriden.

Jag undrar ibland vad som skulle hända om jag låg däckad i feber veckorna innan jul. För någon måste ju se till att friden infinner sig, Den kommer liksom inte av sig själv. Någons arbete ligger bakom. Denne någon börjar ibland känna sig lite trött.
Och allt är Astrid Lindgrens och Elsa Beskows fel.

Artisten, musikern, arrangören, basisten, sångaren och koldioxidbantaren Staffan Lindberg redogör för en lite udda men tveklöst intressant hypotes i sin bok ”Jag skulle ha bytt till energilampa i hallen”. Han växte upp med Georg Wadenius underbara grammofonskiva ”Godá Godá”, med texter av Barbro Lindgren, och han berättar i boken om när han som liten pojk kröp omkring på golvet bland alla bilar och truckar sjungandes ”När jag blir en miljonär ska jag köpa mig en Volvo Sport och en Ford Mustang, ni ska få se. Tre Porschar och en grävmaskin, en mörkröd limousin och har jag pengar kvar köper jag en Jaguar. Och om jag krockar med Mustangen så köper jag en bärgningsbil och bärgar den femtusen mil. Sen köper jag en Folkvagn och två Oplar ifall min limousin går sönder …”
Staffans slutledning: den globala uppvärmningen är Barbro Lindgrens fel.

Nu råkar jag själv känna det som att Barbro Lindgren inte är ensam om förstörelsen. Elsa Beskow och Astrid Lindgren har fullständigt impregnerat mig med tomtebolycka och bullerbybarnsjular med vilka jag under min utveckling från barn till medelålders jämfört vårt eget julfirande. Pippi underbart undantagen.
Men verkligheten ser inte riktigt lika romantisk ut. Den perfekta familjen och den gullinuttiga julstämningen existerar mest bara i sagoböcker och i våra drömmar. Alla har vi våra sorger, våra i hjärtat dolda smärtor över att julen inte blir som den beskrivits i sagan: Vacker, vilsam, trygg och underbar där vi alla innesluts i en stor familjegemenskap som nästan spricker av kritvita leenden och kärleksrus.
Det är inte ens en självklarhet att ha snälla barn som står och tindrar framför julgranen.

Julen är glädje, men också sorg. Men vi spelar med i traditionen och skyndar snabbt förbi de fattiga som i rännstenen ropar efter ett liv.
Vi skyndar, så att vi inte hinner beröras.
Vi skyndar, för att undvika skammen över allt som ligger i de stora papperskassar vi släpar på. Kassar med reklam för NK, PUB och Åhlens …
Vi rusar vidare, för att undvika risken för en stunds reflektion.
Vi lämnar de sjuka utan kläder och mat, medan vi gottar oss i våra späd- och marsipangrisar och tackar Gud för brödet för dagen.

Julefriden är mest en kuliss, svår att riva ner. Julen är också den tid då spriten fördärvar som mest. Människor lever i skräck. Barnmisshandel och kvinnofrid störs mer än någonsin. Detta medan de som är skickligast på att hålla skenet uppe sitter i kyrkan och sjunger om ett Jesusbarn som stod upp mot allt det som vi, både inom och utom kyrkan, har åstadkommit: Överhet. Hierarki. Dubbelmoral. Lyx. Egogödning. Materiellt överflöd.

Och på toppen av juleberget, glimmande ljusår från stallet i Jerusalem, tronar konungen från Närke, han som endast genom att visa sin kreativa blick får mina eventuella pysselambitioner att tvärdö och som därtill får mig att känna mig alltigenom usel som både julmatlagerska och julstämningsskapare: Ernst Kirchsteiger himself.
Han är så perfekt och så begåvad att jag nästan blir arg. Snygg är han också. Den jäveln.

Jag erkänner dock villigt att jag njuter av all julbelysning som ramar in broarna över Kungsgatan, om jag bara förmår att samtidigt blunda för dem som gömmer sig i gatans skuggor. Jag skänker pengar till de fattiga och sänder förnödenheter till barnhem i Lettland, men jag bjuder inte in de uteliggare som trängs längs rännstenen för traditionen att skapa julefrid i mitt eget hem tar all min kraft.
Om jag bröt mot våra traditioner skulle mina barn nog gå sönder. Jag vill inte att de går sönder just en julafton så jag håller julskenet uppe och julfirandet här hemma vid liv. Och jag försöker åstadkomma ett uns av den sagofyllda julstämning med vilken Elsa Beskow och Astrid Lindgren under hela min femtio- och sextiotaliga barndom har proppat mig full.

Jag förmår inte att lämna min varma sekelskiftesvilla för att likt Moder Theresa ge mig ut bland de fattiga.  Men någonstans har jag ändå förhoppningen om att vi inte helt ska glömma Jesu kärleksbudskap när vi runt vårt julbord firar hans födelse.
Vi kan väl åtminstone ha det i bakhuvudet.

Av hela mitt hjärta önskar jag er alla en skön jul och framförallt en god framtid!
Vem vet – kanske blir 2015 det år då vi tillsammans räddar världen?

Denna text publicerades första gången i december 2013.
Den ligger också på min hemsida.

.

Jag förlorade min mamma redan då hon var i livet. Mamma förlorade till och med sig själv.
 Hon förändrades, och blev en annan.
Min mamma blev dement. Hon lämnade mig fast hon talade till mig, fast hon sjöng för mig, fast hon skrattade tillsammans med mig och varmt såg in i mina ögon.

Jag gjorde det jag trodde var bäst för min sjuka mamma. Men jag kommer aldrig att få veta om det jag gjorde
 var rätt eller fel. Den backspegel finns inte som kan ge en bild av hur hennes sista år hade tett sig om jag hade agerat annorlunda.

Jag tänker ofta på de alternativ som fanns, och de beslut som hon och jag fattade tillsammans.
Hela livet är en vild chansning.

Jag har de senaste åren funderat mycket över hur att bemöta de människor som på olika sätt förlorat sitt forna jag. Jag har försökt att finna svar på svåra frågor genom att gå igenom min egen historia. Vad hände egentligen med min mamma? Hur reagerade och agerade omgivningen? Och hur reagerade/agerade jag själv?

Jag började för en tid sedan att i ord formulera mina tankar, erfarenheter och upplevelser, efter att under lång tid ha haft en febril kontakt med politiker, myndigheter, sjuka, anhöriga, vårdpersonal, läkare och professorer. Jag lät i lugn och ro mitt undermedvetna sköta fingertopparnas dans över tangentbordet … Veckorna och månaderna gick … Det blev för mig helt överraskande en liten bok.
Den presenterades första gången i Karolinska Institutets Aula Medica, under Alzheimerdagen, och jag reser nu runt i landet för att dela med mig av mina tankar, erfarenheter och skrivna ord.

Mitt syfte med boken är att hjälpa, inte enbart de vars anhöriga drabbas av Alzheimer, utan egentligen vilken kognitiv sjukdom som helst. För många av de svåra frågorna är desamma: Hur ska vi bemöta våra sjuka? Hur ska vi tackla alla de skiftande situationer som uppstår? Och hur ska vi som anhöriga förmå bära sorgen?
Sigrid Svedmyr, överläkare på Minnesenheten Karolinska Sjukhuset, beskrev det för mig så här då vi nyligen träffades i mitt hem: ”Som anhörig ser man sin nära förändras, och för varje ny förändring drabbas man av en ny sorg. Sorg läggs på sorg, läggs på sorg … ”
När hon sa det, insåg jag varför jag själv så starkt påverkades av min mammas sjukdom.

Jag har under arbetets gång förstått att min berättelse är viktig. Ämnet berör människor, i de djupaste vatten inom oss.
Författandet av skriften är mitt sätt att försöka göra världen lite varmare och livet lite lättare att leva, och det är min övertygelse att den kommer att fylla en funktion i många människors liv.
“Jag såg något i dina ögon, mamma” kan läsas som både en skönlitterär bok och
en anhörig-bok. Välj själv användningsområde.

Boken kan införskaffas hos t.ex. Bokus eller Adlibris.
Signerade exemplar beställs direkt hos mig på mailadressen [email protected]

Den kan bli en fin present till släkt, vänner eller till Dig själv.
Hjälp gärna till med att sprida den också inom vården för det är en viktig bok.

Ytterligare information om boken finner du på min hemsida.

Här en länk till intervju med mig i Gomorron Sverige.
Här till Radio P4 med Lotta Bromé.

.

Man tror att ens vänner ska finnas för alltid. Åtminstone vissa vänner. Jag har levt i den överlevnadsstrategiska föreställningen. Det finns några få människor som jag har trott aldrig kan bli sjuka eller dö och lämna mig i sticket … Ett antal överlevar-exemplar, sådana där stålmänniskor som vägrar att låta sig hunsas och krossas till småsmulor trots att olika typer av förövare kryllar runt knutarna.
Jag misstänkte starkt att Maja var av den okrossbara sorten. Ända tills häromdagen då hennes kropp sa att det får vara nog nu.
Vi sms:ade varandra sent en kväll och bestämde att vi skulle ses senare i veckan. Det var länge sedan sist och vi hade oändligt mycket att prata om. Men det blev inget möte för ett sprucket blodkärl kom emellan.

Vi träffades första gången för nu ganska många år sedan, under besvärliga omständigheter, och det som knöt våra vänskapsband samman var kampen mot mörka krafter. Vi stöttade varandra och genomförde tillsammans en mindre revolution … Sedan vår minst sagt tuffa kamp mot svek, lögner, sexism, girighet, mot somliga mäns evinnerliga behov av makt över kvinnor samt dumdristighet, avsaknad av professionalism och fan och hans moster har vi stått vid varandras sida.
Vi har inte umgåtts stup i kvarten, men vi har funnits för varandra. Riktiga vänner måste inte prata vareviga dag. Äkta vänskap ligger och gror i en ständigt närvarande jordmån, eller om det är himmelsfär. Äkta vänskap är konstant och den känns i hjärtat. Eller om det nu är i hjärnan. Jag kan inte redogöra för det.

Maja har redan genomlevt en mängd helveten. Och hon borde för allt det hon tvingats utstå ha förärats en medalj av fyrtiohundrasjuttionionde graden men istället fick hon en hjärnblödning.
Det blev inget av med vår planerade sköna vandring på stan, där vi efterhand hade slunkit in på någon av de otaliga utecaféerna, småpratande om allt som är viktigt. Istället ligger hon nerbäddad under landstingets gula filt med ett brustet blodkärl mitt inuti det vackra huvudet, det röda lockiga hårsvallet mjukt böljande över huvudkudden och en mun som inte längre kan tala eller sjunga.
Hon – som varit så vältalig. Så rapp i sina repliker, så sprängfylld av humor, så intelligent, så skicklig i sitt konstnärliga utövande, så duktig i allt hon tagit sig för.
Duktig.

När hon blir frisk – ja, läkarna säger trösterikt att hon troligen kommer att återhämta sig även om tröttheten kommer att suga musten ur henne under en längre tid än hon nog vill acceptera – då ska jag varligt ta henne i hampan och säga att hon måste sluta upp med att baka sju sorters kakor och koka två sorters sylt och laga fyra pajer och i en handvändning svänga ihop några morotskakor och fyrtiofjorton olika sorters sallader varje gång hon ska på ett möte eller bjuda folk på fika.
När hon har återhämtat sig, då ska jag hjälpa henne att förstå att hela universum faktiskt inte vilar enbart på hennes axlar utan att hon måste låta omsorgen innefatta också henne själv. Jag ska säga till henne att hon har gjort mer än tillräckligt och att det nu är hennes tur att ta emot.

Maja måste lära sig att ta emot.

Hon är inte ensam om att som kvinna av tradition slita ut sig för att göra livet levbart för andra. Hon är bara en av alla dem som offrar sig, av kärlek, förstås, men också för att det är så det ska vara. Så gjorde mormor och farmor men det är lätt att glömma att de levde i en annan tid … Då fanns inte internet och mobiltelefoner och dagishämtning och utvecklingssamtal och föräldramöten och stavgång och gym och bilbesiktning och mat från jordens alla hörn som ständigt skulle kombineras till chika måltider och amorteringar och charterresor och räntor och sjukt höga hyror och fredagsmys med lördagsgodis och icke fungerande pendeltåg och årgångsviner och gamla föräldrar som vanvårdades på hemmet och en miljon tv-kanaler och leggings som kräver en trådsmal kropp eller helst en ännu smalare.

Maja har fått ett nytt liv nu. Ett annorlunda liv. Hon bad inte om det, men hon tvingas likt förbannat att leva det.
Men kanske kommer hon – när det värsta är över – att vara tacksam för att den skarpa varningens klocka dångade till utan att för den skull beröva henne livet. Kanske kommer den långsamt avklingande klock-klangen istället att påminna henne om att ta det lite varligt och öppna upp för möjligheten till ett annat liv. Ett alternativt liv.
Ett bättre liv …

När Maja kommer tillbaka till oss, då ska jag och alla de som älskar henne att säkerställa att hon får ett liv som hon är förtjänt av. En tillvaro där alla stressmoment är bortsuddade och det enda som finns kvar är samklangen med musiken, naturen och alla nära och kära. Ett liv som skänker henne tröst och harmoni. Ett liv där stroken för alltid kommer att påminna henne om livets skörhet och få henne att bättre ta vara på sin kropp och sin själ och dagen och stunden och nuet och solen och månen och kärleken.
Och när hon blir frisk, då ska vi ha den där festen som vi hade planerat. Och så ska jag berätta för henne att hon är en av mina allra finaste och mest betydelsefulla vänner, om hon nu inte fattat det tidigare …
Hon måste bara sova ut och lära sig att tala först.

.

2014 års Monica Zetterlund-stipendiater: 2 x Lindberg!

Två generationer, men samma tradition och samma förebilder.
Vi säger grattis till pianisterna Göran Lindberg och Leo Lindberg!

Göran Lindberg har satt avtryck på en lång rad områden. Dels som studierektor och pedagog på Musikhögskolan i Stockholm, men framförallt som en av de mest betydande pianisterna och arrangörerna inom jazz-och underhållningsbranschen, både nationellt och internationellt.

Hans pianospel är vassare än hans armbågar. Han har alltid hållit en blygsam profil, trots att han i egenskap av genuin jazzgigant har befunnit sig mitt i musikvärldens absoluta centrum.
Då man ska försöka sätta ord på Göran Lindbergs konstnärliga livshistoria blir det svårt att vara kortfattad. Hans tid som lärare och studierektor på ”Ackis” är bara en liten del av hans CV, men hans kollegor vittnar om hur han med sin värme, sin generositet, sin stabilitet, sin ödmjukhet och sin kunskap inom många olika områden satt sin prägel på hela institutionen.

Han har musicerat tillsammans med de flesta artister av betydelse, från storheter som Dexter Gordon, Coleman Hawkins, Kenny Dorham, Sivuca, Lars Gullin, Eje Thelin, Bernt Rosengren, Roffe Ericsson, Art Farmer och Anita O´Day till Gals & Pals, Barbro Hörberg, Jerry Williams, Kisa Magnusson, Siw Malmkvist och Sickan Carlsson för att nu nämna några. Listan över artister som Göran haft vid sin sida och som förärats med stjärnstatus, är unik och imponerande lång.
Han har varit initiativtagare till, och har stått som arrangör för otaliga skivinspelningar och påkostade TV-sända underhållningsprogram. Och han var pianist i Eurovisions-schlagern under en era då musikanterna spelade live och fortfarande hade sin självklara roll, och sitt värde.
Göran hade ett långtidsengagemang på sextiotalets Hamburger Börs, vilket så småningom ledde till samarbete med de flesta av våra svenska artister som Svante Thuresson, Lill Lindfors och inte minst Povel Ramel i ”Pow Schow 2”. Under en period blev det hammondorgel för hela slanten, som medlem i Jan Allans pop-band.
Han befann sig under många år på Folkan, som repetitör och pianist. Även där var han med om att skapa kulturhistoria, bland annat i rollen som kapellmästare då Kar de Mumma gjorde sin sista revy.

Vi kommer så till toppen av isberget: Görans samröre med Monica Zetterlund. Samarbetet dem emellan pågick som mest intensivt under sextiotalet, men han fanns på olika sätt vid Monicas sida under resten av hennes liv.
Göran ställde alltid upp på Monica, hans finkänsliga ackompanjemang lyfte hennes sång och hon var alltid trygg med honom, både som människa och som den lyhörda musikant han var. Och då Monica sökte en pianist till det som skulle bli hennes allra sista inspelning, ringde hon upp sin trogna vän och medmusikant – Göran Lindberg.

Motiveringen lyder:

Du är en prydnad för jazzmusikerskrået. Osjälvisk, stöttande, inlyssnande, som person såsom musikant. Din musik är smakfullt sparsmakad och en glädje att lyssna till, alltid.
Som varande hjärnan bakom en mängd historiska produktioner har du gått från att vara en av våra mest initiativrika nyskapare, till att idag inneha rollen som en minst lika betydande traditionsbärare.
Du är värd all uppmärksamhet och förtjänar sannerligen din plats bland Monicas skyar, de skyar som du varit en sådan värdefull del av. Tack för den mångfald du tillfört vårt kulturarv, och tack för det du gjort för Monica!

Göran får 50.000 kronor.

Årets unge stipendiat, Leo Lindberg, föddes för 21 år sedan. Hans karriär är häpnadsväckande. Slagverk, flöjt, trumpet, gitarr, kontrabas … Vilket instrument som än befann sig i den lille pojkens närhet, kastade han sig över det med energi och spelglädje. Han jammade ständigt med pappa Ove Gustafsson och dennes spelkompisar, medan han fick inspiration också av sin mamma, harpisten Berit Lindberg.

Leo hamnade så småningom på pianopallen och på den vägen är det. Hans första gig, som 11-åring, uträttades med enbart höger hand, men han klurade snart han ut hur han skulle göra med den vänstra, och därmed var han på banan.
Wynton Kelly och Red Garland var hans stora inspirationskällor, medan han själv som ung grabb hade regelbundna spelningar med storheter som Tommy Koverhult, Maffy Falay, Gunnar Bergsten, Claes-Göran Fagerstedt, Rune Carlsson, Bernt Rosengren och Amanda Sedgwick. Och efter att ha gått igång på Jimmy Smith och Mel Rhyne köpte Leo en hammondorgel och startade en egen trio.
Han har studerat på bland annat Kulturama, Lilla Akademin och Södra Latin, men skolan var ingenting för Leo. “För mycket drill och disciplin och för lite känsla i musiken”. Citat honom själv. Leos utbildning har mest ägt rum inför levande publik. Hans svenska förebilder fick sin utbildning på bland annat Nalen och Gyllene Cirkeln, medan Leo fått samma lärdom på nutidens svenska jazzscener.
Han har redan hunnit med flera konserter i USA tillsammans med sin amerikanske vän och medspelare, basisten Henry Grimes. I år släpptes hans första platta i eget namn.
Han har varit ett ständigt inslag på Cornelisdagen. Detta tillsammans med sin pappa som under många år spelade tillsammans med Cornelis.
Under hösten turnerar Leo i Tyskland, tillsammans med de amerikanska musikerna John Marshall och Grant Stewart.

Motiveringen lyder:

Ingenting sitter fast när du lirar, Leo. Ända sedan du föddes har det svängt om hela dig och intensiteten i din musik lämnar ingen oberörd. Din kretivitet är underbart lyckogivande för alla oss som haft ynnesten att få ta del av ditt ända sedan barnsben så omfattande skapande.
Du har en unik spelglädje och pianoteknik, kommen ur dig själv och du äger trots din ringa ålder unika stilmässiga kunskaper inom jazzen. Du har fått den finaste utbildning som tänkas kan – en mångårig praktikplats bland de riktigt stora stjärnorna.
Vi önskar dig all lycka på den framtida jazziga färden!

Leo får 30.000 kronor.

Stipendierna delas ut under en konsert på Stockholms Konserthus
söndag 21 september kl 16.00.

Stipendienämnden består av: Kerstin Bagge, Eva-Lena Jerneld, Irene Sjögren, Ove Lundin, Anders Jormin, Bengt Säve-Söderbergh, Leif Åke Falk, Susanne Westin
samt Ann Allan (ordförande).

Foto Leo Lindberg: Mikael Silkeberg
Foto Göran Lindberg: Ulla Andesong
Om ni vill stötta minnet av Monica: Bli medlem i Monica Zetterlund-sällskapet!

Texten ovan ligger också på min hemsida www.annallan.se

.

Så var det dags igen, att falla in i vemodets tilltrasslade garn … Pianisten Jan Strinnholm tog sitt sista dopp häromkvällen. Högen med kläder la han på stranden. 16 simtag senare satt han på flotten, lätt guppande, i sitt älskade vatten intill sin älskade sommarstuga vid höga kusten. Några grannar hade hört honom hosta och sett honom ta sig för bröstet. Därefter plumsade han i sjön. Dykare hittade honom morgonen därpå, fortfarande med armarna korslagda över bröstet.
Säga vad man vill, men jag tycker att det var ett vackert sätt att dö på när man är fyllda 78. Det finns alternativ som är långt mer skrämmande.

Jan Strinnholm personifierade begreppet ”musikant”. Han lät sig inte styras av vare sig konventioner eller sina otaliga egenhändigt nedtecknade kompositioner. Han var en musikalisk anarkist. Vad som helst kunde hända, vilket det också gjorde. Spänningen var helt underbart olidlig. Han brydde sig inte om att räkna fjärdedelar, ibland var det fyra, ibland blev det bara tre medan harmoniken tog sina alldeles egna vägar. Min man, trumpetaren Jan Allan, tyckte alltid att det var extra intressant och skojigt att lira med Strinnholm för man visste aldrig vartåt det bar eller hur det skulle sluta, något som tilltalade herr Allan mer än det mesta.

“Jan Strinnholm har influenser som stammar ur Peterson- Bergers nationalromantik varligt modifierade med Keith Jarrets tidiga framfart. Hans ibland galna och vilda pianospel innehåller allt som behövs för att berätta en hel världshistoria, vilket gjort att han har klarat sig alldeles utmärkt som solopianist. Han har mest spelat med sig själv, ändå har han fullt sjå med att sluta samtidigt. Takterna har varit många och vansinniga och fullständigt lysande.”
Citat mig själv. Jan ringde för en massa år sedan och bad mig skriva baksidestexten på en CD. Jag sa okej och tio minuter senare var det klart.
Det är enkelt att skriva om människor man tycker om.

Jan Strinnholm var en ljuvlig personlighet. Blygsam, lågmäld, vänlig, varm och underfundig som få, med en gnistrande glimt i sin ögonvrå som talade bus, allvar, kärlek, humor och intelligens.

Vår flygel och våra hjärtan har nu ännu en kär vän, att sakna.

På bilden ovan: Jan Allan och Jan Strinnholm.
Foto: Pål Allan.

Texten ligger också på min hemsida www.annallan.se

.

Fåren bräker. Lina Nyberg sjunger. Tommy Johnson är död.
Fåren förstår jag mig på, något så när, men Lina är för mig ett mysterium.
Döden likaså.

Jag sitter i Sanda, på Gotland – därav bräkandet – och Lina ska om några timmar föräras Lars Gullins stipendium.
Ett bra val av stipendiat. Jag har alltid fascinerats av henne. Jag begriper henne inte, jag förstår inte alltid hur hon tänker och hennes musicerande gör mig förvånad, förundrad och förvirrad men det tilltalar mig.
Hennes musik är för mig en gåta.
Och det tilltalar mig.

Lina är djupt förankrad i det hon gör och hennes konstnärliga uttryck är intensivt, äkta, övertygande och välformulerat. Hon är en urkraft som tar tag i mig, ruskar om mig och får mig att känna mig levande och delaktig.

Jag beundrar henne. Trots att jag inte vet hur jag som lyssnare ska förhålla mig. Det spännande sätt på vilket hon arrangerar, komponerar och använder sin röst triggar igång mig, och jag inser hur liten jag är … Hur mycket jag har kvar att lära.
Hur insnöad jag är.
Och vanebildad.

Lina är en av dem som kan få min gamla tröga hjärna att utvecklas, och det tackar jag henne för. På djupet tackar jag henne för det.
Jag kommer inte att ge mig förrän jag klurat ut koden som öppnar upp den intrikat utsmyckade porten som leder in i Lina Nybergs innersta kammare.

De gotländska fåren bräker, tryggt och igenkännande. Lina Nybergs strupe ljuder, likt ingen annans.
Tommy Johnson är död.
Hans basfiol med tillhörande stråke har förlorat meningen med sin existens.

Han klippte gräset häromdagen. Satte sig därefter ner på en stol för att vila, drack lite vatten, föll av stolen och dog.
Förfarandet påminner mig om då komikern och författaren Lasse Eriksson la sig ner på scengolvet för att tvärdö, mitt under en föreställning. Något som chockade mig så svårt att jag genast satte mig ner och skrev en bok om döden.

Jag undrar hur många gånger Tommy har kommit lirkande med basen genom den trånga köksfarstun för att repetera i vårt hem …
Han var en del av vår stora musikantfamilj, en av dem som jag försett med mat och kaffe, oändligt många gånger, under oändligt många år.
Nu blir det inga fler gånger och det känns fel och konstigt.

Vi påminns ständigt om dödens hänsynslösa och obevekliga framfart.
Döden har ingen fingertoppskänsla. Den analyserar inte läget, den inväntar inte ett lämpligt tillfälle. Den bara kommer. Och våldför sig på oss. Helt ostraffad.

Oftast accepterar jag att döden bestämmer. Det är ju bara att underordna sig och gilla läget. Gråta, förbanna, sörja, sakna, vandra vidare.
Men i Tommys fall undrar varför jag har så svårt att släppa tanken på det som inträffat. Hans bortgång påverkar mig mer än vad som är brukligt.
Kanske beror det på att han var så ung.
Måhända handlar det om att han inte blev äldre än 59 år.

För tre veckor sedan fyllde jag 59 år.

Jag vill inte dö än. För jag vill så innerligt gärna hinna lösa
Linas gåta.

.

Jag saknar dem. De långsamma gamla tanterna. De som rörde sig långsamt, talade långsamt, skrattade långsamt och bjöd på bondkakor, jordgubbstårta och hemkokt hallonsaft i syrenbersån. De tanter som var tjocka, stillsamma, skrynkliga, osminkade och hade grått hår med knut i nacken och runda glasögon och hatt och lång vid kjol och mamelucker och lätt skägg och hemstickade gråa raggsockor och fotriktiga skor.
De tanter som utan att ens reflektera följde med i östrogenets svängar då hormonerna signalerade att chansen till en eventuell befruktning ändå var överstånden.
De tanter som aldrig kom att äga en mobiltelefon, en Mac eller en PC men ändå fick dagarna att gå, i sakta mak, efter ett långt liv där arbetet för överlevnad varit, för oss yngre, obegripligt hårt och slitsamt.

Jag saknar det lugn och den trygghet och värme som både tanter och farbröder utstrålade, och det sätt på vilket de kommunicerade.
De kunde sitta alldeles stilla, i flera timmar, och bara finnas till. De hade både tiden och den inre ron, för de gick inte på gym och de hade lagt ner självförverkligandet och stavgången var ännu inte uppfunnen och de såg inte på TV och deras ande uppslukades heller inte av internet eller 3:s mobilnät.
Allt de gjorde skedde i tant- och farbrortempo, och jag saknar det.

Jag saknar den tjocka gamla tanten, hon som tronade i den av breda träplankor hemsnickrade vitmålade trädgårdsmöbeln placerad i skuggan under den stora linden, med en filt över sina ben och en sjal runt sina axlar.

Jag saknar den gamla tandlösa farbrorn som varje dag, vid samma tidpunkt, satt vid det enkla lilla köksbordet och läste tidningen med kaffekoppen på den broderade duken, med pipan i munnen och de slitna filttofflorna på fötterna.

Jag saknar den gamla gumman som vinglande på sin cykel trampade ner till torget för att köpa rotfrukter då gårdens egenodlade tagit slut.
En cykel utan växlar, med runda former, högt styre, stor bred sadel och tjocka däck.

Jag saknar den gamla gubben som lät tiden lunka på lite som den ville. Som vilande i den noppiga fåtöljen använde den stillastående stunden till reflektion, istället för att kasta sig över ett globalt nätverk som ger oss moderna människor allt, men ändå inget.

Jag saknar rynkorna, de gulnade tänderna och det lite torra, ofärgade håret utan tonade slingor.
Jag saknar det ärliga, det enkla och det oförställda.
Jag saknar livets naturliga gång. Jag saknar den romantiska idyllen.
Även om romantiken och idyllen bara vara en lögn, så saknar jag dem.
Även om allt det ljuva bara var en chimär, så saknar jag den.
Även om det på den paradisiska scenen dolde sig något annat, så saknar jag det.

Ibland skulle jag vilja återinföra den gamla tanten, den gamla farbrorn och den gamla livsstilen där det enda som är modernt är total jämlikhet och allas rätt till bondkakor, jordgubbstårta och hemkokt hallonsaft i syrenbersån.
Kanske borde jag börja med mig själv? Jag har några år på mig till tantstadiet men när det än infinner sig kommer omställningen att bli påtaglig. Jag måste nämligen dra mig upp ur både Twitter-, Facebook- och bloggträsket och strunta i allt utom ICA, apoteket, systembolaget, matkällaren, radioapparaten, böckerna, papperet och pennan, fåglarna, träden, blommorna, bären, frukten, katten, fiskarna i dammen och de vilda djuren i min trädgård. Och så min gamla cykel, den som överlevt ända sedan 30-talet.
Cyklar från 30-talet dör inte. Man måste bara byta slang och möjligen däck vart femtionde år.

Kanske tillåter jag mig så småningom att konvertera till tant, för mina barnbarns skull, så att jag får än mer tid och sinnesro att lyssna till deras glada skratt, deras ivriga berättelser och alla frågor.

Jag plockar fram bilden av min farmor ur lådan och låter mig inspireras.

_________________________________________________________________________

Med denna lilla betraktelse vill jag önska alla mina läsare en skön sommar.
Jag går nu till vila.
Texten ligger också på min hemsida. Där kan ni få information om mina böcker som  lämpar sig väl för sommarens favorithängmatta.

PS. Någon tipsade mig om en underbar film i ämnet. Ha det så trevligt!

Vi har sett det förut. Hatet på nätet. Det som lika säkert som amen i kyrkan dimper ner i kommentarsfältet eller mailkorgen då vi kvinnor offentliggör vad vi anser om olika former av extremism eller då vi sätter fokus på kvinnans mänskliga rättigheter. Eller på alla människors lika värde oavsett hudfärg, kön, religion, sexuell läggning, bakgrund, klass …
Vi har sett det förut. Och ja – kvinnor utsätts oftare än män.

Den min bloggtext som beskriver det tillfälle då SD genom att uppvisa en kallhamrad attityd (detta var innan partiledningen tog till järnrör) och med sina hårda klackar och sina militanta åtbörder gjorde allt för att synas och visa sin makt och sin styrka då de bevistade en barnkonsert i en av Stockholms kyrkor för ett par-tre år sedan, fick näthatarna att gå igång. Det fullkomligt vällde in oförskämdheter i min dator.

Avpixlat ägnade snart en hel artikel åt mig och min blogg, men jag ser det som en merit.
De tog i artikeln fasta på allt annat än det som texten egentligen handlade om. Det är enklast så. Och jag förstår att de hade roligt då de medvetet misstolkade budskapet.
Visst – jag borde ha varit förberedd. Jag rörde om i getingboet så det både surrade och dånade om det och jag borde varit redo att bli rejält och hundrafalt stucken.

Jag såg hur min dotter råkade ut då hon skapade sidan 33 anledningar.
Hon hade det inte så lätt, mitt bland allt beröm och allt påhejande.
De visade sig då från sin sämsta sida – de män som störs av starka kvinnor i allmänhet men som känner vedervilja mot de kvinnor som säger vad de tycker, och hatar de kvinnor som tycker annorlunda.
Men jag är 29 år äldre än min dotter och därmed luttrad.
Så jag tar eländet med ro.

Jag bifogar nedan några korta exempel på vad somliga kan slänga ur sig då de i sin ensamhet sitter framför datorn och utnyttjar möjligheten att gömma sig bakom en anonymitet.
De skulle självklart inte säga samma saker till mig om vi befann oss i samma rum. En del av dem kanske, men inte alla.
Jag skulle egentligen vilja träffa dem, prata med dem, försöka förstå dem och visa att jag trots allt inte tycker illa om dem. För alla har vi vår historia, alla har vi präglats av vår omgivning. Vi människor är alla olika och det finns förstås en förklaring till att vi agerar och reagerar som vi gör.
Men faktum kvarstår – oavsett anledning får vi faktiskt inte vräka ur oss vad som helst.

Sägas bör att av cirka fyrahundra kommentarer på bloggen om SD är det cirka ett hundratal som uttryckt sig direkt otäckt. Övriga kommentarer mest förlöjligar mig, medan en del av dem är både rumsrena och till och med ganska roliga.
Jag tål att skämtas med, då självdistans är något jag ser som en av de viktigaste egenskaperna. Inte ens illasinnade varelser som nyttjar min person för att göra sig roliga kan döda min känsla för min humor. Så alla dessa går fria från min kritik.
Men så har vi alla de andra …

Nedan kan man läsa några av de bloggkommentarer där upphovsmannen gått över gränsen:

“Finns det ingen som kan skaffa en trumpet-sordin och stoppa ner i halsen på dig.”

“Vill bara säga att du måste vara den vidrigaste jävligaste människa jag någonsin läst om. Fyfan för vilken hemsk människa du är. Denna text är det värsta jag läst och jag mår fysikt illa … du är fan i mig det värsta jag haft oturen att komma i kontakt med … jag önskar dig inget gott i livet.”

“Du är en väldigt otäck människa, Ann Allan.”

 “Kvinnan där inne var ingen annan än djävulen själv, Mephistofeles, Satan, eller mer känd som Ann Allan!”

“sök hjälp, det finns människor på Konstfack som är mentalt friskare än du.”

”Du Ann, du bör verkligen söka professionell hjälp för dina tvångstankar och upplevelser. Om inte för din egen skull, så för ditt/dina barns skull. Det är inte hälsosamt för barn med en mor som verkar må så dåligt och som så tydligt verkar hallucinera.”

“Du är sjuk i huvudet och lever med allvarliga vanföreställningar sök hjälp du har barn”

“Snälla, gå och skriv om något annat som du kan backa upp med fakta. Äckel.”

“Passar det inte så nejvisst, ligg där blodig och sönderk_ullad i snön då”

“Det är sådana som hen som kan sluta som massmördare.”

Vi har som sagt sett hatet förut. Och det har flera ansikten. Men vi får för den skull inte blunda och låta hatet blomstra utan att reagera.
Jag har satt ner foten och anmält de som överskridit gränsen för det tillåtna. Mest för sakens skull, för statistikens skull, för övriga utsattas skull men också för angriparnas skull. Jag tänker och hoppas att de kanske kommer på andra tankar och inser allvaret då de tvingas ta del av en konkret polisanmälan.
Vi lever trots allt i en demokrati, och fortfarande i ett någorlunda vettigt rättssamhälle.
Får se hur länge det varar.
Tänk noga igenom hur ni röstar.

Och låt er påminnas om det som SD står för, bakom kulisserna: Se Ekeroths egen film.

Nedanstående text skrev jag i november 2012, och jag trodde inte i min livligaste fantasi att jag någonsin skulle behöva upprepa mina ord. Jag försökte istället att glömma, se framåt, och i mitt så förtröstansfulla hjärta tillåta mig att hoppas och tro att jag aldrig mer skulle behöva uppleva något liknande.
Så kom Europavalet år 2014 … Det jag beskriver nedan hände alltså långt innan partiledningen och dess kamrater öppet visade sina dolda agendor och tog till järnrör och verbala hot och kränkningar för att visa sin makt.
Låt oss ändå bemöta dem med respekt, som vi bör göra med alla människor. Och ta debatten. För inget annat fungerar.

****

Det är luciamorgon år 2011 och jag sitter i Engelbrektskyrkan i Stockholm och inväntar Lucia-tåget. Adolf Fredriks Musikklasser ska traditionsenligt sprida sig i kyrkogångarna, vitklädda, med strutar och ljus i hår.
Det spöregnar ute. Jag är trött. Det är tidigt på morgonen och kolmörkret ger sig inte.
Denna dag kommer ljuset aldrig att infinna sig, men det beror inte på vädret och jag kommer aldrig att glömma varför.

Jag sitter mitt i folkhavet. Det är som vanligt trångt, rörigt, trevligt, slutsålt. Kyrkan är proppfull av barnfamiljer, mor- och farföräldrar, mostrar och farbröder. Gamla och unga i en kärleksfull mix. Människor i färgglada mössor, tjocka halsdukar, regnjackor, stövlar … De är glada, avspända, förväntansfulla och glatt konverserande i väntan på vad som komma skall. Många känner varandra och det är familjärt och det är varmt. Det är ett underbart myller och kryllande och det finns endast ett fåtal lediga platser kvar, just på den bänk där jag och min man sitter.

En knapp minut innan konserten ska börja, händer det.
Det blir plötsligt svart.
Det är som att dra ner en mental rullgardin.
Fyra män, onödigt välkammade, onödigt oklanderligt klädda, med onödigt blanka och välputsade svarta skor, likartade svarta rockar, onödigt exklusiva svarta skinnhandskar och nästan identiska mörka halsdukar kommer fram till vår bänkrad, öppnar den lilla sidodörren av trä och makar sig mycket artigt förbi oss och sätter sig intill mig på bänken. En av dem ser mig vänligt i ögonen och nickar till tack då jag viker undan mina ben så att han kan komma fram.

Först tänker jag inte så mycket på det, även om jag för en mikrosekund slås av hur mitt undermedvetna börjar jobba för högtryck.
Fokus ligger på förväntan på den kommande musikaliska upplevelsen i kyrkorummet, men en ruggig känsla börjar krypa inom mig och jag upplever ett stigande obehag. Några minuter efter det att skönsången börjat ljuda känner jag mig mycket illa till mods och jag kan inte koppla av, och inte heller njuta. Den stämning som alltid är så självklar varje gång min son sjunger med sina skolkamrater, infinner sig inte.
Allt känns fel. Och jag förstår inte vad det är. Männen sitter intill mig och jag slås av att de är så märkligt malplacerade. Det är något som inte stämmer.
Och jag blir orolig.

De svarta männen sitter blick stilla, med stela raka ryggar. Ingen av dem viskar något till den andre. De utbyter inte ens blickar med varandra, de bara stirrar rakt fram.
De ser alla ut att vara i tjugofem- trettioårsåldern.
Jag får inte in dem i sammanhanget.
De kan inte vara föräldrar, inte syskon till de musicerande ungdomarna, inte grannar och inte heller vänner för de insuper inte atmosfären.
De är inte känslomässigt närvarande. De är alltför polerade. De sitter alltför stilla, likt stenstoder. De är alltför spända.
Allt är konstigt. Och kallt.
Konserten blir inte en sådan underbar upplevelse som den borde varit.
För jag fryser.
Jag kommer snart att bli varse varför jag känner en sådan oro.

Efter det att sången tystnat och barnen blåst ut sina ljus, alltmedan kyrkan åter fylls av samtal och omfamningar vänner emellan, reser vi oss upp och lämnar vår bänkrad.
Vi ställer oss intill bänken och släpper ut de svartklädda männen och vi får en chock.
Det vi åser kommer att bli ett minne som för all framtid sitter fast-etsat i våra kroppar.

Männen rör sig likt robotar, de kommunicerar med ett militant kroppsspråk när de reser sig. De viner stelt förbi oss, med blixtens hastighet, och de lämnar beslutsamt och raskt bänkraden med klackarna ekande i stengolvet, med fotsteg som överröstar all glädje, alla skratt, alla uppsluppna samtal. De marscherar med hotfulla, dånande, hänsynslösa steg ut ur kyrkan på ett led, likt en hänsynslös armé som inte väjer för något som helst.
Och det går omgående upp för mig, varför jag reagerat som jag gjort.

Den sista av de svartklädda män som lämnade kyrkbänken innan hans välputsade skor hårt och okänsligt vek av mot ytterdörren, den man som under en mikrosekund såg mig rakt in i ögonen, var Jimmie Åkesson.

Här är nästa blogginlägg i ämnet.

Se Ekeroths egen film innan ni röstar nästa gång.