Och hon tänkte att hon var en predator och inte ett rov.
Och snart så kom han så ut ur sovrummet. Han som bara skulle ha och ha.
Som han tog, men ingenting gav.
Och han var naken, och hon vände bort sitt ansikte, och han kom till henne.
I hans ansikte växte det där flinet. Det där grinet som talade om för henne att han
visste att hon visste att han stod över henne. Att han med henne gjorde vad han behagade.
Och is fyllde hennes vener då han lutade sig över henne, och hon satte sina händer mot hans bröst och försökte knuffa bort honom.
Hans blå blev svarta då han höjde sin knutna näve och hon föll mot kylskåpet och det vita blev rött.
Och som han grinade mot henne. Och han jamade som en katt. Gjorde klösmärken i luften.

Du är en varg Barbro Larsson.
Orden ringde i huvudet. Du är en varg.

Och hon ställde sig upp och vinglade mot honom.
Mot honom som ingenting märkte där han stod med sin feta vita stjärt, lutad över
diskbänken drickandes sitt kaffe.

Och hon tog perkulatorn, brände sig på handflatorna, och hon hällde
drycken över hans rygg. Han skrek då den träffade sitt mål, och han
skrek då den rann ned mellan skinkhalvorna, och han vände sig om, och hon
såg någonting annat än blixtrande hat i hans ögon. Hon såg skräck, och hon växte
en meter och huggtänderna blottades.

Och hon mötte hans blick och ur hennes ögon kom eld som svedde honom, och hon sade ” du kan gå, vänd dig aldrig om för jag släpper dig endast denna gång, nästa gång skär jag halsen av dig och tömmer dig på blod”

Och han höjde sin näve men slog inte. Han bara stod där och hyttade i luften. Som om en sköld stod mellan honom och Barbro. Och han stammade ord som saknade mening ,och han vände och gick.

Och hon tänkte att det var då besynnerligt att det skulle ta så många år att forma en krigare. En predator. En varginna.

Och hon log ,för första gången på 28 år.Från hjärtat.
Log.

Barbro stod så vid kaffebryggaren åter. Ett repetitivt inslag i vardagen. Inget unikt alls. Hon tänkte att kaffe inte ens smakade speciellt bra.
Hur många koppar hade hon hällt i sig genom åren egentligen?

Herregud, det måste varit tusentals.

Och hon tänkte på livets ändlösa upprepningar, på alla måsten som var skapade av ingen annan än av henne själv. Barbro Larsson.

Jag är Barbro Larsson tänkte hon. Jag är inget lejon men inte heller ett hjälplöst lamm. Jag är ingen jägare men inte heller ett offer.
Barbro kände nu hur något växte i henne. Var det mod?

Ja, hon tänkte att det var det, och nu jävlar skulle det till förändringar.
Hon sörplade snabbt i sig den beska drycken, och hon tänkte att det var besynnerligt att hon druckit tusentals koppar av detta.
Så marscherade hon över parketten bort mot sovrummet. Hon nästan slet upp dörren och där låg han precis som vanligt.
Han. Hennes man.
Täcket nere vid knävecken och det stora vita arslet fullt exponerat.
Hur många år hade hon inte vaknat till denna syn?

Barbro Larsson , du är inte ett lamm, tänkte hon varpå hon daskade till ena stjärthalvan så det nästan sved i hennes egen hand.

Han skrek till. Det var ett bryskt uppvaknande det var det, och yrvaket frågade han den högst adekvata frågan ” vad i helvete håller du på med!?”

Barbro tänkte först säga förlåt, men inne i henne hade vargen börjat ta form, och i stället skrek hon rakt ut de ord hon borde skrikit rakt ut för flera herrans år sedan. ” jag är trött på att vakna och det första jag ser är ditt feta arsle. Jag är trött på att brygga ditt kaffe”…… Hon tvekade, men hon kände med tungspetsen att huggtänder vuxit ut …” Jag är trött på dig”

Han skrattade. Inte porlande och lätt, utan föraktfullt och överlägset, och han sade till sist att hon var så gullig då hon jamade som en liten kissemisse.

Då Barbro Larsson en halvtimme senare klev upp ur sängen, och han nöjd och belåten fortfarande låg där med sin feta röv i vädret ,hasade hon på matta ben till kaffebryggaren och tänkte att kaffe var väldigt beskt och att det var märkligt att hon druckit tusentals koppar av något som inte ens var speciellt gott.

Det strilade fint regn från den gråa himlen och Barbro tänkte att vargar hade också varit små och diat sina mödrar innan de blivit predatorer.

Jag är en predator tänkte hon och svalde en stor klunk av det svarta beska.

Han vaknade av en solstråle mot iris.
Yrvaket rullade han ur sängen, hasade fram till fönstret och drog upp persiennerna.
Nöjt konstaterade han att han gillade vad han såg.
Ägorna.

Hans ägor. Bara hans.
Inte dina.Inte mina.
Hans.

Så såg han något som störde intrycket. Det satt någon där vid svartvinbärsbusken.
-Vad i helvete!
Snabbt hoppade han i sin morgonrock och sandaler. Upp med dörren och ut.

Jodå. Det satt verkligen någon där.
Med en pappersmugg framför sig.
På hans gård.
I hans idyll.
Vilket jävla intrång. Vilken skam.
Sitta här.

Och han tänkte rya på främlingen. Morra lite, men så
såg han att det var ett barn. Han kände hur hjärtat liksom började blöda lite. Men bara lite.
Ytterst lite.
För han var fortfarande förbannad. Han ville säga att
gräset blev förstört om man höll på att springa på det nu om våren då marken var blöt, men han tänkte att det skulle kännas lite småsint, så istället vred han sin skalle åt höger och sen åt vänster.

Och han tänkte att grannen hade för i helvete rabarber i sitt land, och att rabarber nästan var klara att inmundiga redan nu till skillnad från vinbären som knappt ens var annat än små knoppar, så han hytte med fingret för att få den lille att förstå att här fanns inget att hämta, men där. Där. Bara ett tiotal meter bort.

Seså, linka i väg nu. Och glöm inte din mugg.

Och han såg hur den lille linkade i väg , och han tänkte att det var en jävla tur att han inte hade låtit plantera rabarber.
Det var så syrligt att han fick ont i magen av dem.
Särskilt nu när de ännu bara var små skott.
Liksom.

Nu var det ordning och reda.
På ägorna.
Hans ägor. Mina ägor. Dina ägor.

Skönt.

E´nöff is e´nöff.

Vi har peakat.
Det blir inte bättre.

Tack för kaffet.

ArgVarg är död varg.

Hans ohängde kusins låtsaskompis bästa kompis farsa
går dock att hitta här.

Ajöss.

”Plötsligt händer det”

Exakt så sade läkaren till Leffe , precis innan han levererade
beskedet om den obotliga och dödliga sjukdom Leffe drabbats av.

Leffe reagerade genom att spy på golvet, och läkaren som precis signalerat tummen upp, tappade genast sitt goda humör.
Hålla på så där. Som en gris!

Ja. Leffe hade i ett ögonblick förvandlats från en man på väg mot toppen, till en man som nu endast bestod av skärvor.
Förvisso skärvor av en äkta mingvas, men ändå-Skärvor.

SKÄRVOR.

Ett rum.
Två män.
En av dem på väg mot toppen. Den andra mot botten.

Vad hjälper flådiga bilar, dyra vanor, överfulla konton och ett
estetiskt tilltalande utseende, den dagen då livet går i kras?

Det är en klyscha, men det är likt förbannat sant.
Vi är bara jävligt bra på att blunda för det.

Jag läste någonstans, någon som skrev att det nog är få
människor som ligger på sin dödsbädd, som då tänker att de jobbat för lite under sina jordedagar.

Då livet rullar på, då livet är påtagligt fullt av liv, vem vill tänka på att allt , förr eller senare, kommer att krossas?

Men plötsligt händer det.

Många, och så även jag själv, går nästan bara och väntar på att
det ska vända, att livet snart måste börja få sin guldkant. Att
finansiella problem ska förbytas till möjligheter. Att tipset ska gå in, att den där satans kung Keno ska låta sin glans falla just över våra bollar.

Nu blir jag bestört. Alltså, på allvar. När jag för en gångs skull försöker hålla ett tema om allvarliga ting, då är du där åter med din perverterade lilla reptilhjärna och promt bara måste skämta till det. Pffff. Seriosly.

Vart var vi?
Jo, här, i dödsskuggans dal. Där är vi.

Jag vill minnas att jag hörde det första Estoniaskämtet mindre än ett dygn efter katastrofen. På många sätt är det vulgärt och vidrigt respektlöst att den mänskliga hjärnan genast sätter igång att fundera ut skämt och hemskheter, men för många tycks detta vara det ända sättet att bearbeta livets totala skoningslöshet.

Rädslan för döden. Rädslan för att den förvandlar familjer till skärvor. Doften av död som sprider sig även då livet är i sin blommning.

Så varför ska man då sitta och gnaga sönder sin själ genom att fundera på det man ändå inte kan styra över?
Ja, varför inte?

Kanske för att plötsligt händer det, och först då fattar man
hur rik man var innan. Att rikedom i materiella ting är trevligt, men att livet och hälsan är rikedom vi tar för givet tills dödens och sjukdomens ängel sätter en pil i vår döende lekamen.

Kommer du ihåg råkkaren som sjöng att love is pain?
Vi hittar nu ett lönnfack i hans billiga lyrik.
Du vet Amor, den lille knubbisen, han som skjuter sin kärlekspil, han är inte så vän och mild som vi tror.
Han har doppat pilspetsen i gift.
I samma stund som vi älskar då börjar giftet sprida sig.

Rädslan och oron, som om natten växer till total jävla ångest.

Amor det lilla aset är bara en förklädd dödsängel.
Är det månne samme ängel som härjade vid Hebréernas uttåg från Egypten?

Inte vet jag.

Jag vet bara att rädslan alltid följer oss. Att den inte går att
springa ifrån. Att det enklaste man kan göra är att hata.
Då finns inget att förlora.

Jag önskar jag kunde stanna upp och visa de jag älskar att jag gör just det lite oftare. Att jag kunde stanna där, i det ögonblicket och inte vara någon annanstans i tanken.
Men jag, liksom de flesta drömmer om guldkanten. Om stunden då det vänder.

Jag vet att jag bedrar mig själv. Att guldkanten kommer visa sig vara rost, och att det ända som vänds är jorden som kastas över min kista.

Jag saknar mycket.
Men jag har allt.

Måtte jag se det.
Nu.

Owe Phhääääääääärsson stavade inte sitt namn så där
för att han ville vara märkvärdig.
Stavningen hade liksom bara blivit sådär utifrån det faktumet att
Owe Phääääääääärsson led av astma.

Bonk. Skribenten får här moralens väktares batong rätt i bakhuvudet.

Raljerar du om astma din fähund?!

Och tänk, det var precis vad jag ….inte gjorde.

Jag är själv asmatiker. Jag har legat på sjukhus många gånger, och då jag var yngre trodde jag att jag skulle dö under astmaattackerna.

Nu är det här ingen snyfthistoria om vare sig mig eller någon annan med astma. Det här är en historia om Owe Phääääääääärsson.

Kan vi fortsätta nu?
Det är inte mitt fel att Owe väser fram sitt efternamn. Och
det är sannerligen inte mitt fel att han börjat stava det såsom han säger det.

Oss emellan. Jag är nästan övertygad om att Owe visst gjort en grej av det. Han vill, trots sitt nekande, vara lite spe-ci-ell.

Suck.
Kunde han då inte bara titulera sig som AstmaOwe?
Hade inte det varit smidigare?

Jag-bara-undrar.

Är du sur?
Har du astma?

Jag ska säga dig en sak, innan vi återgår till Owe med de massa äääääää-na i efternamnet.

Det är så mycket defekter på mig så det är tragiskt.
Det betyder inte att jag tycker dina eventuella defekter är roliga. Det betyder inte att defekter överhuvudtaget är roliga.
Sjukdom och död är för jävla hemskt och otrevligt.

Men man måste väl kunna skoja lite?
Om Owe Phääääääääärsson. AstmaOwe.

Och det är nu vi kommer till poängen.
Och det är innan denna poäng blottats, som bödeln redan svingat sin trubbiga yxa.

En del människor, ja, inte du faktiskt, för då hade du redan slutat läsa denna text, och surfat vidare till astma och allergifondens hemsida för att donera några slantar i ren protest mot den smuts du trodde dig inhalera genom att ens bara läsa!?! (jag vet.Ologiskt) denna smörja.

Men du, ja just du, har ju fattat att detta inte handlar om astma. Att här skojas ingenting om denna allvarliga och hemska sjukdom. Här skojar vi om en man som stavar sitt efternamn heltokigt. Detta är vad som skojas om.
Att han sedan råkar ha astma är liksom inte poängen.

Han kunde ju lika gärna haft KOL.
Eller, varför inte, han kunde ha varit en snuskgubbe som liksom flåsade fram sitt ääääääääää.
Ser du honom?
Tungan hänger nästan nere vid knäna. Ääääääää. Phääääääääärsson.

Jag har som sagt växt upp med astma. Mina små barn har sk ”förkylningsastma”. Det finns INGET roligt alls i att inhalera sitt spädbarn med astmamedicin. Man känner sig som jordens avskum när man tvingas hålla fast sin lilla bebis och medicinera den. Man slits nästan sönder invärtes.

Av vanmakt. Av rädsla och av sorg över att man tvingas ge sin lille astmamedicin.
Prognosen att det växer bort är dock mycket god, och jag hoppas sannerligen detta.

Men en del ser inte så långt, och för inte länge sedan alls fick jag höra att jag bidrog med negativitet varpå en kamrat plockade bort mina inlägg i ”flödet”.

Det är okej med mig. Jag behöver inga kamrater. Jag avskyr kamrater.Jag vill leva hela mitt liv utan en endasta kamrat.

Jag betraktar dock inte mig själv som en negativ persson. Faktum är att jag nog faktiskt är en positiv människa.
Då blir man ju nästan lite ledsen i ögat över att
så kapitalt missförstås.

Sen är det ju detta med Gud.
Får man skriva sådana styggelser och komma undan med det på domens dag?

Ja, vad fan vet jag?!

Men en sak vet jag. Jag tror på Gud och Gud tror på mig.

Någon Gud med batong, det tror jag inte alls på.

Jodåserru.
Det gör Owe Phääääääääärsson.

Ibland predikar han. Då kan det bli helgalet.

Som den därgången då Owe missförstods å det grövsta så
Bärith i bönegruppen faktiskt polisanmälde honom för sexuella trakasserier.

Det var för jävligt. Owe skulle ju bara häääääääääälsa henne varmt välkommen. Något gick tydligen snett då han väste fram sitt Bääääääääärith.

Visst är det helgalet?

Så summerar vi och knyter med stadig hand i hop pungsäcken för denna gång. Astma är åt helvete dåligt, men folk som stavar sitt namn jätteroligt är just, jätteroligt.

Jahaja.
Det mulnar på där ute, och i sanning så kändes luften nästan krispig i morse.
Sedärja.
Allt har ett slut, och sommaren börjar snart på sista versen.

I morgon är det tydligen säsongsavslutning på allsången. Ja, den där som går av stapeln på skansen och då är det snart finito med sommar och sol.

Alldeles strax ligger din perfekta solbränna på duschgolvet.
Sug på den.

Nu ska vi inte vara negativa. det är inget bra. Ingen blir glad av sådant. Vi språkar blott sanning.

Sanningen är att de små nygröna musöronen på björkarna, nu börjat anta en fadd och blaskig nyans. Javisst, de är fortfarande gröna, men inte nygröna, och solen som bara för några dagar sedan stekte så härligt, idag gömmer den sig för oss.
Snart är dess strålar ej längre livgivande.

Det är inte att vara negativ. Det är fakta.
Efter sommar kommer höst, och efter höst kommer kung Bore med sin frostiga armé av snögubbar utrustade med en arsenal av mörker och kyla.

Vi måste börja vänja oss med den tanken nu.

Men hallå. Det är värre för Siw på åttan, jo men hon Siw som är tillsammans med den däringa Karl-Evert, ja han, han med potatisnäsan. Det är värre för henne. Inte bara vinter skall genomlidas, utan även ett liv i total apati tillsammans med Karl-Evert med potatisnäsan.
Tänk på det du då du börjar gny om att badstränderna nu är folktomma.

Tror du på allvar Siw hade tänkt sig att livet skulle bli som det blev för henne, då när hon i sin blommande ungdom träffade Karl-Evert? Va?!
Jag ska säga dig ett sanningens ord. Han plockade henne mitt i livets vackraste dag, han inte ens plockade, han skövlade.
Vad visste hon om livet?
Vad visste hom om hans hat? Mot livet. Mot sig själv.

Nu, 45 år senare sitter de där och glor på varandra med avsmak.
Bägge för gamla för att orka göra något åt det. Bägge för skröpliga för att orka lämna. Dessutom, rullatorerna har för små hjul.

Nog har Siw det värre än dig.
Pfff. En sommar, är ingen sommar.

Men ändå. Visst är det lite vemodigt va?

Hösten? Livet?

Det är ett sorts vemod på det stora hela är det inte det?

Ah..vi måste, vi måste fånga den hära lyckan. Det här som får våra små hjärtan att vibrera. Känslan av att ingenting är omöjligt och att det spelar ingen roll alls om det är 27 minusgrader ute.
Du vet vad jag pratar om!

Supa supa supa

NEJ! Kom igen. Nu blev jag besviken på dig.

Förälskelsen. Den totalt galna förälskelsen.
Den som faktiskt gör oss galna i ordets sanna bemärkelse.

Det är den vi vill ha.

Det är sommar. Även om det nygröna börjar skifta i rött för att sedan bli brunt, och i en iskall vind släppa sitt tag för att virvla omkring i kylan och sedan lägga sig tillrätta på gräset, förmultna och försvinna. Dö.

Som om det aldrig funnits.
Precis som Siw.

Hon var förälskad. Då.
I Karl-Evert.

Då, innan han hade en potatisnäsa, och innan han börjat lukta urin.Innan han hatade henne och hon hatade honom. Innan föraktet och avsmaken.

Luften börjar bli kallare nu. Jag kände det påtagligt i går då jag vattnade trädgårdlandet. Jag kände det i morse då jag tog motorcykeln till jobbet.
Den är inte krispig på riktigt ännu, men jag vet att det bara är nån månad bort.

Vi får inte hänga upp vår lycka på grader celcius. Då blir vi så besvikna. Tänk om vår lycka då åker med duschlöddret ner i avloppet? Hemska tanke.

Jag tänker på henne.
Hon som är min hjärtevän. Hon som jag ska vandra med tills jag dör. Henne som jag lovat älska i nöd och lust. Henne tänker jag på. Hon är min sommar. Hon som är mor till mina två yngsta.
Henne vill jag möta höst och vinter med.

För då kan vi längta tillsammans.

Och skulle vi attackeras av en hel jävla hord av snögubbar, så kan jag veva besiningslöst med min yxa, medan min hustru som är en smula mindre impulsiv får sig ett gott skratt.
För hon tänker längre än näsan räcker, medan jag agerar i stundens hetta, och faktiskt glömmer att snögubbarna smälter i april.

Hon blev min i sin ungdom, och hon är min då sommar blir till höst. Jag ska aldrig bli Karl-Evert. Aldrig ska jag hata mig själv så mycket att jag inte förmår älska henne.
Min sommar.
Mitt allt.

”Jahapp. Då var vi där igen”, röt Mäster, varpå han slet tag
i örat på vår kamrat. Han slet så hårt faktiskt att kamraten sedemera gick under öknamnet Dumbo, men det är en annan historia.

(Elefantmannen hade känts bättre, men bara om vi snackar snabel)

” Nu är du där igen, med dina tarvliga skrivelser om snusk och snask, manliga lår och pulserande sår. Att du aldrig växer upp din slyngel”

Och visst låg det en smula sanning i Mästers rungande avhyvling. Kamraten hade gjort sig skyldig till att frekvent använt sig av laddade ord såsom te.x snopp.

Kamraten försökte härvid göra sin stämma hörd, och faktiskt få yttra dessa bevingade ord ”att icket rycka något ur sin kontext”.
Då blir det som bekant fel. En höna av en fjäder.

Nu försökte inte bara kamraten, utan han gjorde det faktiskt, varpå Mäster blev alldeles högröd i ansiktet. Gjorde vadå?, undrade nu den slötänkte, och för dennes skulle förtydligar vi, i all kamratlighet.

Jo, han sade att man inte få rycka något ur sin kontext.

Detta har frimicklare och annat religiöst folk gjort alldeles för mycket alltredan, så snälla, låtom oss inte göra samma misstag en gång till.

Mäster hade nu börjar tugga fragda. Han var så vansinnigt upprörd att hela huvudet antagit färgen av ett saftigt ekollon.

Mäster skrek nu.
Hans skri var som en tornado.

” Förklara för mig din ynka mask, ditt satans kräk, hur ordet snopp kan tolkas annat än att du är perverterad och förtappad, en avfälling och tillika imbecill , infantil och rent ut sagt bara barsnlig!”

Ja, sisådär skrek Mäster, som nu blivit så trött av sitt skrikande att han helt och hållet tappat sin resliga hållning. Mäster liknade nu mest en mycket trött och gammal gubbe.

Hans aura av präktighet och finputsad fasad började plötsligt att vittra, och man kunde nu se att Mäster inte bara använt sig av spackel och rouge, utan även brukat toupé.
Mäster inte bara liknade en trött och gammal gubbe. Han var en trött gammal gubbe.

Kamraten, som inte ville Mäster något illa strök nu den trötte gamle mannen på kinden, öppnade sin lögntrut och sade med den mildaste röst du kan tänka dig.

” Jag vill bara underhålla. Om jag kan få en endaste medmänniska att dra på smilbanden, så känns det gott i min hjärterot.”

Ja, så sade vår kamrat, och det vore ren jävla lögn att påstå att Mäster och kamraten blev de goaste av vänner därefter, men Mäster nickade iallafall i någon sorts samförstånd.

Så låg det till mina damer och herrar, och säg mig.
Känns inte kamraten en aning mer sympatisk nu när sanningen ligger blottad och naken? ( Typ som Noa då en av sönerna fick syn på hans snorre där i svunnen tid)

Visste du förresten att det krävs mindre energi att le än att springa runt å sura.

Bara en sån sak.

”Love is pain”

Ja, så skrek han, råkkaren där uppe på scenen.
Råkkaren med sina svintighta små skinnbyxor.

Råkkarens lår var däremot inte var lika tighta.

Faktum var att råkkarens lår var 44 år, och åldern spelar här ingen roll, men 44 år är 44 år och 44 år sätter sina spår.
De var en smula svampiga. Inte för att råkkaren var 44 år, utan för att råkkaren i 44 år ätit fet mat och ej heller nyttjat motionsstudions dignande utbud av motionsredskap.

Naturligtvis kunde man vända och vrida på detta i all evighet, ja, detta om man verkligen skulle hålla på att lägga sig i råkkarens klädval, eller huruvida människor med svampiga lår inte ägde rätten att bära små skinnbyxor.

Självklart skulle vilken människa som helst få ha på sig exakt vad de ville, utan att någon annan jävel skulle lägga sig i.
Punkt- fucking- slut.
Japp mina damer och herrar, så löd summan av kardemumman.

Mind your own buisness mothafocker.

Så vad har vi här framför oss?
Har du redan tappat intresset?

Jag tycker det är liiiite tråkigt om det skall behövas
små små ord som börjar på s och slutar på nopp, för att just ditt intresse inte skall dö.
Hålla på att anklaga mig för att mitt transord skulle vara just det.

FY!

Är du kvar? Hej!

Nu fortsätter vi.

Vi har en råkkare, som måhända har sladdriga lår (en mänsklig rättighet!) inpressade i små skinnjeans. Det är fakta, och han står där på scenen och ylar att love is pain.

Han är inte så dum ändå vår råkkare. Vilken vishet besitta han inte? Det är ju sant. Jösses, jag tror jag ämna ställa mig i kö för att få en liten autograf.

Nu är konserten slut, och här står vi nu i kön som slingrar sig likt en snopp….NEJ!!! förlåt, likt en orm skulle det ju vara.
Här står du, och här står jag.

Vi ska få en autograf. Av råkkaren.
Han som spillde ut sin själ framför oss alldeles nyss.
Det spelar ingen roll alls att han saknar klädsmak. Det är en subjektiv åsikt. Råkkaren tycker nog att de där skinnjeansen , som inte ens är äkta skinn, utan av nåt syntetiskt material inköpta på jokkmokks marknad, är jättejätte fina.

Han spillde ut sin själ framför oss medan vi hakade upp oss på att han borde haft andra byxor. Säg mig, är det råkkaren eller är det vi som borde synas under luppen?

Nu är vi framme.
Jag gör då något väldigt tarvligt och jag skäms en smula, men jag knuffar ner dig i diket. Det märkligaste av allt är kanske inte att just jag gjorde något så nedrigt dumt, utan att råkkaren börjar skratta.

Hahahahahahaha.

Ja, så lät det. han som nyss åmade och kråmade sig där uppe på scenen. Han som sjöng om sweet sweet love och med hundvalpsögon fick våra hjärtan att vibrera, står nu och hångnäggar åt just din olycka.

På frågan om varför han gör så, är svaret givet.
Så här med facit i hand, är det så självklart att vi
alla borde fått skämsmössan på oss.

LOVE IS PAIN

Råkkaren satte nu upp sitt högra ben på autografbordet. Du vet så där som Bruce Dickinson brukar göra. Fast Bruce sätter benet på en monitor. Love is pain skriker han.

Han älskar dig. Det är därför han hånar dig.

Sedan händer något besynnerligt märkligt. Det är du som är råkkaren, och jag är du. Nedsmetade i lera och dikesvatten, fylls vi av insikten att livet är smärta. Kärleken är ett blödande pulserande sår.

Vi vill bli älskade, men kärlekens pris är högt.
Vi vet det och ändå strävar vi mot det. Att älskas och att få älska tillbaka. Rädslan över att förlora det vi har. De vi älskar och de som älskar oss. Det gör ont.
Så jävla ont.

Ra-ka-ta-katakata-bom

Just exakt precis nu, fick trumslagaren i råkkbandet nog.
Detta blev sannerligen för mycket för denne. I sin paljettkavaj och tre permanenter på raken frisyr, så vevade han med sina trummpinnar över pukorna. Sedan snappade han åt sig en mikrofon, harklade sig och sade.

” Hallå, jag började inte lira könsrock för att vi allihopna skulle gegga in oss i själens våndor och livets smärtsamma tjusning”

Ja. han sa en massa andra saker också, men vi snabbspolar lite nu, annars blir det så tradigt. Hursomhaver så beordrade han vår råkkare att springa upp på scenen igen, vilket denne gjorde, även om skinnbyxorna var så strama och inte lite för små, att råkkaren mer linkade fram. Det är en petitess.

Nu har alla glömt det som nyss utspelade sig och istället så hoppar publiken nu upp och ner i takt med musiken. Som en studsboll.

Love is pain skanderar allihop då refrängen når sitt klimax.

Folke satt inne på de kortaste och magraste ben en fullvuxen karl kunde sitte inne på. Det var som små träkvistar. Alltså, på allvar, de var så magra att hans pillesnopp såg ut som en snabel.
Alternativt att hans pillesnopp såg ut som ett ben, och benen som snoppar.
Fast i detta fanns ingen logik. Man kan väl för tjyven inte ha två snoppar?!
Jådå. Det kan man faktiskt. Det är dock synnerligen ovanligt, och ännu ovanligare torde det väl ändå vara att samtidigt som man sitter inne på två snoppar endast ha ett ben??!?

Vi summerar- Det är ologiskt och nästintill omöjligt.

Aha. Vi arbetar oss mot ett tema om hur man tolkar tingen, är det dit vi är på väg minsann?!
Jo men visst. Herregud. Vill du ha stående ovationer?
Förlåt. Nu känner jag mig så där smutsig igen.
Du vet så där smutsig som man bara kan känna sig då man skriver snopp.

Det är så infantilt och löjligt.
Ja inte att känna sig smutsig, men att skriva det däringa ordet.

ja

snopp.

snopp snopp snopp snopp.

Jag vet. Det är en sorts självtuktande jag håller på med, men jag tänkte att om jag liksom bara vräker ut det så är det bra sen. Det är ju så man ska äta snask förresten. Inte gå och småsnaska hela kvällen, utan bara glufsa i sig det direkt.
Det mår tänderna bäst utav.

På tal om tänder. Första dagen på min semster så bet jag av mig en tand. Det finns en hitsång som börjar exaktprecis så där. Har du inte hört den så är det synd om dig.
Men det är sanning.
1700 kronor kostade det mig. Men så blev det också en hitsång.
jag karvade fram den ur mitt lidande.

Vi jobbar så vi känsliga själar.

”e hämtär goosaker ur livets skåfferi”

Det där var värmländska.

Läs meningen en gång till å så tänker du på smala sussi.
Nej. Inte hon. Filmen. (suck)

Jag är från värmland, och jag har haft så tjockt mycket hål i tänderna att det enda som kan matcha dem är hålen i min plånbok.
Eller varför inte, om vi nu ska vara ärliga och öppna med varandra. Hålen i min själ.
Denna sargade själ som vargar gluffsat på i 40 år.

Vänta. Vadå öppna med varandra?!
Jag skulle kalla detta för envägskomunikation.
Det är ju bara jag som är ärlig och öppen här. Bara jag som blottar strupen så att vargarna skall få slita sönder mig en gång till.

Frågan är då följande. Varför tillåter jag det?

Lyssna nu. detta är både genialiskt och diaboliskt på samma gång.
I mörkret, när du sover, när alla sover. När träden sover. När stenen sover och när fisken sover….
Okej. Sorry. jag gick för långt där. Övertramp.

När alla sover, det är då jag smider planen.Djupt nere i katakomberna.
Denna ondsinta plan som kräver vissa uppoffringar på det egna personliga planet. Ja, tex detta att jag måste vränga ut och in på min själ, så att ulven blivfa mätt och belåten.

Men som vi alla vet är inget gratis. Ja, förrutom hålen i min själ då. Allt har ett pris, och ibland är vi redo att betala det.

Nej.
Jag kallade inte dig för varg.
Man hör vad man vill höra. Allright.
Precis som med tvåsnoppade Folke. Eller om vi nu väljer Folke med de magra små stumparna till ben.
Det beror på hur man ser det. Med vilka (trummvirvel) g.l.a.s.ö.g.o.n man väljer att se tingen.

Det fattar väl varenda kotte att man inte kan ta skillnad på ett ben och en snopp, men hallå, vi måste få jobba med bilder och metaforer här. Annars kan vi lika gärna läsa nåt så torrt och träligt som valfri förenings ekonomiska årsrapport.

Så varför gör vi som vi gör vi små arma kräk till människor?

Okej. Förlåt. Jag ska inte dra in dig. Givetvis är inte du ett kräk, det var inte alls det jag menade. Jag bara sade så för att Paulus kallade sig själv för ofullgånget foster och mask. Det är inte ditt fel.

Jag tänkte på hela männskligheten. Vilket blir sannerligen paradoxalt då jag vill tro att människan på det stora hela är ganska okej.
Nu ljög jag.

Jag vill så förtvivlat inte strö salt i såren på någon.

Vart var vi?
Glöm Folke, jag tycker inte om honom.

Jo. Där. I källarvalven.
Känner du lukten av väta och mögel?

Ho-Ho…..ho-ho

Ja, det stämmer. Det ekar.
Det är alldeles mörkt förrutom från skenet från de sporadiskt utspridda stearinljusen.
Det är som långa gångar här nere i bergvalven, och sakta trevar du dig fram i dunklet.

Så hör du något. Det låter som bläck mot papper.
En hög med vargskinn ligger vid ingången.
Det luktar vilddjur och blod.

Färskt.Blod.

Du ser en figur som hukar över ett slitet gammalt bord, men så snart den ser dig
kastar den sig in i mörkret.

Du tänker ” är det månne en stor skald och poet som karvar in ljuv poesi och livsvisdom på det däringa pappret?”
Så trevar du dig fram, tar tag i pappret och för det mot dina ögon, som även de blivit skumögda här nere i mörkret. Du läser.
Ett ord.

Ett enda ord.

”Snopp”

Okej.
Sorry. Där sabbade jag hela den uppbyggda spänningen.
Hur kunde jag?

Strålkastarna tänds. Kulisserna rivs.
Sången dom spelar när filmen är slut.

”i morgon är en annan dag”

Vi gör ett nytt försök då.
Tack.