God måndag på dig. Tack för senast! Näeee, se inte så frågande ut, det blir så trist energi. Du vet att jag vet att du vet att jag såg dig då du stod och rota i reabacken på ÖB. Måste vi spela det här låtsasspelet?
En gång i världen hade jag hästsvans. Gaaahhh, kom igen, inte en Sån svans, jag är ju människa! Och ska vi hålla på och gotta oss i snubbelidubbträsket så påminner jag ändå mest om en gris, om det nu nödvändigtvis måste till en knorr.
Iallafall. Jag hade ju långt hår, och hästsvans. Och så spelade jag i ett råkkenroll band. Jag spelade så raskt och hurtigt på bastrummorna att vi blev vräkta från replokalen. Grannarna hävdade att någon sköt med maskingevär var och varannan kväll. Det var tider det. På slutet laborerade vi med ansiktsmålning. Mina bandkamrater envisades med den stereotypa pandamålningen. Själv testade jag clownen Manne. En modeargentur kontaktade mig faktiskt ganska snart därpå, ja faktiskt senast i lördags. Kanske ni såg mig? På MVG där jag mannekängade.
Nu är detta länge sedan och jag är pensionerad från råkkenråll branchen. Men, jag söker nu bandmedlemmar till mitt nya popband som jag skall starta. Det skall vara ett kavverband. Alltsammans skall vara på låtsas, och bandet skall heta ” The Pretenders” Vi ska bara spela ”The Pretenders” låtar.
Inga tunnhåriga får vara med.
Igår då jag satt och deppade noterade jag att mina lår blivit sladdriga. Genast blev jag på bättre humör, för jag kunde nu greppa mitt illamående. Du vet, man sitter och deppar samtidigt man skäms en smula. Det finns så många människor som har rätt att deppa på riktigt. Nöjd kunde jag nu ställa mig till den skaran.
Jag tänkte ” har jag äntligen funnit stoff till mitt skrivande?”
Åh, det är min dröm. Inte primärt att besitta sladdriga lår, utan att få skriva. Tänk att få vakna upp och titulera sig författare. Långt mycket bättre än att en morgon finna sig vara nekrofil.
Om jag en morgon helt plötsligt var författare så skulle jag köpa joddlartofflor. Det är säkert. Och så skulle jag röka under fläkten, ha vita, lite för stora kalsonger med y-front och en noppig gammal morgonrock. Då jag påtalade detta för Leinbart så kräktes han på min sko. Du förstår, Leinbart är nästan där redan. Han ansåg att jag romantiserade en hel yrkeskår till nån sorts drönare som inte har sinne för smak överhuvudtaget. Sedan drog han ner jeansbyxan till knävecken. Döm om min förvåning då han stoltserade med ett par dressman boxers. Jag vet nu att Leinbart är lycklig.
På riktigt.
Man ser saker och ting ur ett annat perspektiv, då man förstår att fasad är fasad och fasan är en fågel. Är det inte så? ”Är Leinbart lycklig?”, precis så tänkte jag. Detta skulle innebära att smärtan och svärtan och prinsessan på ärtan,endast är hittepå alltsammans.
Tänk om Flu Mundell är lycklig han med?
Här skulle vi nu kunna resonera en smula kring det mesolimbiska dopaminsystemet, om anandamid, om receptorer osv, men då finns en risk att ni allihopna korkar upp redan måndag innan lunch. Det vore förfärligt illa om vi tänker BNP.
Jag har hört att diarré heter snuskepölsa på norska. Jag sade så till en äkta norrman varpå denne såg ut som ett frågetecken. Jättekonstigt. En norrman som inte har koll på sitt eget modersmål?!
Hur åldersadekvat känns det om vi leker med tanken att norrmanen var kring de 30?
Jag har tagit ett stort steg i åldersadekvat utseende. Jag hade stora tjocka öronringar i elfenben. Jag har tagit ut dem nu. Det var jättesvårt att hålla det hygieniskt, varpå en frän doft av ost uppstod. Jag föredrar att dofta Boss framför dansk ost. Jag kallar mig empiriker i detta avseende.
Tatuerat och piercat folk får mig alltid att tänka på snuskepölsa och getost, och det är nog därför jag utvecklat torgskräck. De drar fram som horder nuförtiden. skränande och tjoande, helt utan vetskap om verklig smärta. Sånant som Flu och Leinbart fångar på skira blad mellan pärmarna. Om det nu är på riktigt vill säga.
Jag ser att jag tappat riktningen, och innan det utvecklas till ren obskyr flottyr, lämnar jag er idag med en kaskadvomering. Den är inspererad av en ”The Pretenders” låt och ja,den är autentisk. Kalle är dock ett fingerat namn, han heter egentligen Johan. Jag kallar den ”måndag ur ett lösningsorienterat perspektiv”
-”Mamma, mamma, pappa har spytt i trappen”.
-”Ja, men det är väl inget att skrika om”!?
-”Jo, Kalle tar de största bitarna”
