Jag skulle endast till att köpa en herrtrosa, då jag kände hur någon flåsade mig i nacken. Min första tanke var att det var en pedofil, varpå jag blev en smula smickrad. Missförstå mig inte. Jag HATAR pedofili, men jag är snart 40 år, och tanken på att jag kanske fortfarande betraktades som ett stycke rykande färskt lamm smickrade mig.
Jag trodde först det var Leinbart som överdoserat på rougen, då jag såg de blossande röda kinderna. Blicken var död, och sen såg jag att hela ansiktet var livlöst.Ja, förrutom de röda kinderna då. Jag kände de kalla läpparna pressas mot mitt öra, och skäggstubben, som säkert var 5 år gammal kliade mot min hals. Jag kämpade med tvivel nu. Var det Leinbart som förklätt sig, var det en pedofil, eller var det min barndoms kamrat som dekat ned sig till knapp igenkännbart stadium?
Jag stod där med herrtrosan i ena handen, och med milt våld försökte jag mota bort öronflåsaren med den andra. Herrtrosan var blå om du undrar. Jag tänker att herrtrosa är ett bra basplagg. Kanske inte väderadekvat nu om hösten, men jag har alltid omfamnat uttrycket ”living on the edge”.
Flåsandet övergick nu till luftstötar. Sen hörde jag att de döda läpparna formulerade ord. Ingenting om att ett lamm gör sig bäst på en bädd av ris, men däremot -köp. köp. köp.köp.köp.
Jag började känna ett starkt obehag, och sökte efter någon med levande blick, med pulserande hjärta , efter en människa som kunde hjälpa mig förstå vad jag utsattes för. Då såg jag att de var överallt. Med blossande kinder. Vita skägg. Röda.
Deras läppar av plast öppnade sig. Slöt sig. Öppnade sig. Ni vet, som en fisk som ligger på bryggan och sakta dör. Sen hörde jag. En kör av döda, och de skrek- Köp.Köp.Köp.Köp.Köp.Köp.Köp.
Jag släppte herrtrosan till golvet och sökte paniskt med blicken. Jag måste ut. Så kände jag en hand mot min strupe. Den pressade så hårt att jag började se stjärnor. Och jag svär, det var ingen stjärna över någon krubba i något Betlehem jag såg. Jag såg något jag tror var malört. Jag såg hur stjärnorna antog formen av förvridna människoansikten. Jag såg hur de våndades. Jag såg en hop av svettiga barn, hur de slet pappret av paketen , hur de ivrade till nästa utan att knappt ens notera vad som låg i det som just öppnats.
Jag hörde inga tack. Jag såg ingen glädje, jag såg svettpärlor tränga fram i pannorna. Hos barnen. Hos föräldrarna. Jag såg besvikelse, jag såg oro i ansiktena. Oro för kvällen.Oro för januari som skulle komma likt en kall isvind, och skörda det som såtts.
De döda kalla läpparna, jag hörde dem inte längre. Men jag såg dem, och jag visste att de skrek ut sitt mantra inte bara för mig. Dom kom nu, som en armé av destruktion, för att skövla och förgöra. Jag såg hur de grupperat sig, och hur de lyft ett jesusbarn mot lysrören, mot skyn. Likt ett offer åt mammon, som helt utan registrering i några bokföringar döpt om sig till Tomtefar. Santa Claus. Satans Klas. Tomte Fan.
Han hade många namn, och allt han älskade var mina och dina dåliga samveten, för de skulle göda hans isterbuk denna jul, och nästa och nästa. Han skrockade, för han visste att vi dansade efter hans djävulsflöjt. Vi, och våra barn, likt marionetter skulle vi köa för att köpa oss fria det dåliga samvetet.
Åter pressades kall plast mot mina öron. -” Du är min. Och du vet det” Andedräkten stank av glögg och grisfötter. Han släppte sitt grepp om min hals och började rota runt i sin stora ficka. Så tog han fram ett fotografi, höll det framför mina ögon, och jag såg det ljuvligaste , det vackraste i mitt liv. Mina tre barn. Deras oskyldiga blå blickar. Han släppte fotografiet till marken. Backade några steg ifrån mig, och jag såg hur hans läppar antog skepnad av ett hångrin. ” Du vet det”
Sen brast han ut i ett varmt Ho-ho-ho-ho-ho, strök bort lite julbrygd från skägget och fortsatte. ” Vi ses i december.Garanterat”
