Fru Mås ville skära halsen av varenda jävel som instämde i hyllningarna till hennes make, Runde Mås. Runde Mås, nationalhjälten som rönte enorma framgångar i skidspåren.
Fru Mås ville kräkas då Runde figurerade i reklamkampanjer för hälsosamma gryn. Hon om någon visste att dessa gryn inte hade något med framgångarna i spåren att göra.Fru Mås kände sanningen bakom jakten på sekunder och hundradelar. Fru Mås ville skära halsen av varenda jävel som hyllade Runde som kung.Hon ville proppa de uppskurna halsarna fulla med gryn.
Det var fru Mås som tvättade Rundes trikåer. Sanningen var smutsig. Om den patetiska hopen av människor visste om att Runde, nationalhjälten, kungen i spåren, tömde sitt tarminnehåll i trikån för att ligga på rätt sida om marginalerna, skulle han dyrkas då? Älskas? Fru Mås ville i bland skrika rakt ut.Högt.Högre. Hon ville tala om hur det egentligen låg till,men hon teg.Hon tvättade smutsen. Och stannade. I tysthet.
För sådan är kärleken.
………………..Åh, förlåt. Jag kom av mig litet. Det blev så gripande. Gråter du också? Av ilska? Jag veeeet. Det var elakt, men jag är så sargad av livet att jag tappat konceptet helt. Jag tror Runde har humor faktiskt. Jag gillar honom. På riktigt. Han är järnvilja personifierad.
Kärlek är ju nåt maffigt det. Svårt att förklara. Som den morgonen då vindarna var iskalla och jag såg en människa med ett tandkött som liknade något ruttet. Du vet, människan kom cyklande i motvind, vilket fick ansiktet att rynka ihop sig. Läpparna måste varit av mindre spänstig modell för de drog som ihop sig över tänderna. Det var då jag såg det.
Tandköttet. Det var rödbrunt. På heder och samvete, det var ingen bra start på arbetsdagen. Jag var helt upptagen av det där tandköttet i flera timmar.
Senare på dagen såg jag tandköttet igen. Men den här gången med en gubbtunga spelande en melodi i dur, liksom inne i munhålan på den andra. Ja, hon med tandköttet, och jag tänkte att på -80 talet åt jag faktiskt själv rå köttfärs ur en rostfri bunke, så vem är jag att döma? Sen slog det mig. Det var kärlek.
Jag såg kärlek. Jag har ännu inte beslutat mig för om det var kärlek mellan man och kvinna, eller man och tandkött, men det kan som kvitta. Kärlek var det. Jag lovar, jag såg tre mjölkvita, smygfeta keruber smyga omkring. Det torde vara bevis nog.
Palle säger det så fint , ni kan den säkert- störst av allt är kärleken. Palle älskade Gud, och nog är det säkert så att han först och främst tänkte Agape i det kända bibelcitatet. Vi vet att den andre stora aposteln, Pelle , han hade en svärmor, varpå vi som intelligenta individer förstå att han var gift. Nu pratar vi Eros. Neeeej. Inte smörsångaren. Det är inte kärlek. Det är snusk. Ännu värre än snusk är ju Enrique Iglesias. Han skulle aldrig sjunga om en lögntruts tunga mot ett sjukt tandkött, för det säljer inte. Det skall liksom till en solnedgång och en liten filt på en sanddyna först. En flaska rött och bländande leenden. Då är det Amour.
Jag bad Leinbart korrekturläsa detta. Genast försökte han pressa in sin tunga i min mun. Det var inte alls kärlek. Då jag föst undan honom så sprang han ut på gården utanför våra kontor. Det var hemskt det som sedan skedde.
Har ni sett tre korsfästa keruber någongång?
Jag vet. Han blev sårad. Han handlade i affekt. Och kärlek gör tydligen så med folk ibland. En vässad kniv är den, kärleken. Jo, så sjunger Fagervall och Hulkovius Rex. Jag försökte förklara för Leinbart att det är metaforiskt, och att man inte kan dräpa keruber på löpande band bara för man blivit ett uns sårad. Leinbart blottade då sitt pentagram och sade att Guds söner för honom var frukost. ”- Och jag älskar frukost” väste han. Sen var det inget mer att orda om.
Och så bollar man runt med begreppet kärlek, och finner att det är synnerligen svårt att förstå alla dimensioner. Att det är vackert och kolsvart som på samma gång. Jag har aldrig riktigt fastnad för rostad lök dock, och jag tror det här tandköttet fick mig att tänka just på rostad lök, men hur alltsammans hänger ihop, är för mig en gåta.
Obesvarad.
