Jag minns den där stigen. Den som låg på andra sidan grusvägen, kanske hundra meter från vårt hus. Det fanns kantareller i den skogen som vi brukade plocka. Vi brukade gå den där stigen fram till järnvägsspåret. Det där järnvägsspåret som blivit skevt av värme.
Jag minns de stora, lila tistlarna. De var vackra, men jag fylldes alltid av sorgsenhet i takt med att de växte sig enorma. För de kom om sensommaren. Då , när det var som varmast, precis innan allt skulle vända åter mot höst och mörker. De växte efter järnvägsspåret som inte låg alls långt ifrån vårt hus, men passerade man det, över på andra sidan, den andra skogen, så kunde man höra vargar yla.
Långt senare återvände jag. Allt var mindre. Avstånden var kortare. Stigen fanns inte kvar. Inga fotspår från då kunde anas. Allt var täckt med björk och sly. Jag tänkte att det var lika bra, för varför skulle jag gå om de stigarna? Varför återvände jag ens? Sökte jag några svar på de frågor som i 20 år varit obesvarade? Jag tror inte det, för det som var, är borta, och ingen blir lyckligare av att gräva upp gamla gravar, hur ovigda de än må vara.
Allt jag hoppas är att barnen som leker där på gården får vara lyckliga. Att deras skratt är på riktigt.
Allt som var då, är borta.Utplånat. Jag är raderad. Barnet är dött. Vargarna slet mig i stycken. Vargen åt mig levande, och lammet som skulle beta vid bestens sida, fanns inte.
Jag vill aldrig återvända, men fortfarande hör jag ekot av de fotsteg som ännu inte är framme vid slutet. Jag vet att jag måste fortsätta, för jag bär bitmärken som inte bleknar.
