Kände ett behov av att vara busig så här på måndag, så jag hängde krusifixet upp och ned innan jag for till kontoret. Leinbart, och för all del, även Styvbjörn och Gråskägg, blev mäkta förvånade.
Leinbart blev givetvis mest överlycklig och började korka upp i ren triumf. Välkommen till the dark side, joddlade han alltmedan han gjorde jämnfotaskutt, åkarbrasa och tåhävningar.Precis som skumpan skulle börja väta struparna, så avslöjade jag att det uppochned vända krusifixet egentligen är en urgammal symbol för tro och vördnad, och inte alls en hyllning till Lusselelle. Leinbart gav onda ögat, och stackars Styvbjörn missförstod det mesta och visade brunögat. Det hela var beklämmande.
Jag höll sedan en mässa för de tre förtappade själarna, och i korthet så beskrev jag hur aposteln Pelle vägrade korsfästas som sin mästare då han inte fann sig värdig, och att det därför sägs att han korsfästes uppochned. Jag skrockade gott, då jag bestulit Leinbart från hans favvo satanistjavisst ateralj.
Leinbart fräste iväg en salva lössnus, andades djupt och sade sedan ” det tror jag inte på”Givetvis fick han med sig både Styvbjörn och Gråskägg, och taktfast skanderade de allihopna- ”Det tror vi inte på- sha-la-lalalej- tror vi inte på-sha-la-la-la-lala”
Jag fann att det inte löntes att försöka övertyga dessa varelser, så jag vände ryggen åt dem och gick. Då jag sneglade åt dem såg jag att de nu formaterat sig för ringdans, och banne mig så undrar jag inte om de skuttade som små grodor. Det vore förvisso ett inslag helt i Leinbarts anda. Han är ju inte bara satanist utan tillika blasfemiker, och hela spektaklet var som en hyllning till Aleister Crowley´s lilla skrift ”Liber Frog”, ja ni vet, den däringa skriften där Crowley döper en groda till Jesus, och slutligen korsfäster den.
Nu en stunde senare så funderar jag på detta med begreppet tro. Att tro är ju det samma som att inte veta. För vet man så behöver man ju inte tro. Smakar som logiskt på köttstumpen där inne i lögntrutens håligheter.
Jag hinner knappt tänka klart förren det plingar till i mailboxen. Jag tror såklart att det är ett fanmail, men blir mäkta besviken då det är från Styvbjörn. Precis exakt såhär skriver han ” At tro på gud är att gå med krycka. Att tro på GUd är människans förtvivlade önskan om att det fins någon, för att vi är så rädda för döden”
Jag vet. Styvbjörn kan inte stava, men det är ju inte mitt fel. Eller hur.
En del människor är väldigt övertygande i sin trosutövning. Det går säkert att öva på kalsonger också, men det är något annat det, nu åsyftar jag utövande av tro.
De talar så hurtigt och kärnfriskt om sin tro, och hur den hjälper dem i livets svårare passager. Har du träffat en sådan människa någon gång?
Jasså, är det din morsa?
Grattis.
Iallafall. Tron som knappt är en tro, utan mer en sorts vetskap. Ja men de hära människorna som berättar att de talar med Gud, och att han talar med dem, och att de agerar på ett vis för att Gud sagt det.
Jag har brottats med de hära frågorna i snart 30 år nu. Jag vet inte om jag är så mycket klokare faktiskt.
Jag tror att jag tror. Eller, jag tror och lägger tyngd på tro och inte att veta. Faktum är att ju mer jag studerar de bibliska texterna, ju mer förvirrande blir det. Detta berättar jag såklart inte för Leinbart. Aldrig blotta strupen, ty rätt vad det är så sitter där en femuddig kaststjärna som effektivt tömmer mig på mitt kristna blod.
Känner du till Tompa? En av snubbarna som följde den häringa nasarén som gjorde anspråk på att vara Messias. Då en människa betvivlar de religiösa spörsmålen, så brukar man säga att denne är som Tompa. Tompa tvivlare.
Det är ju inte bra. Inte kärnfriskt och hurtigt alls.
Men vad har vi här om vi hjärngympar lite. Killen som hette Jesus, som aldrig i livet kan ha hetat Jesus, utan något mer Hebreiskt klingande namn såsom kanske Yehoshua, hade således blivit avrättad. Då ryktena börjar gå att denne Yehoshua uppstått från de döda, så TVIVLAR alltså Tompa.
Kan du fatta det? Vilken nedrans usling.
Iallafall så säger han till sina polare att han vill sticka fingrarna i mästarens sår innan han kan tro.
Tompa tvivlare.
Looser.
Inte alls som Flunar Sörbaard och Ulv Pekman och dessa Prediprellar som tror i mängdåkubik.
Okej. Flunar vet jag inte mycket om theese days. Ringde upp Dr A, men han svarade bara- Stabilt, så jag blidde inte mycket mer klok av detta. Men jag tror du fattar vart jag är på väg, eller?
Jag gillar Tompa. Han känns äkta.
Men jag gillar inte att han fått efternamnet tvivlaren. Strax innan allt detta hände så finns en passage då hela gänget med killen med stor J, eller mer troligt Y, var på väg till Judeen. Dock låg det till som så att folk hade förargat sig på snubben som kallade sig Messias, såpass mycket att de ville dräpa honom. De andra lärjungarna försökte då påtala detta, ja, att det var förenat med livssfara att gå tillbaka.
Vår vän Tompa. Den lille masken, tvivlaren, säger då ” Låt oss gå och dö med honom”
Tompa visste inte säkert. Inte då.Inte sen. Men han gick ”all in”. Detta är vad jag kallar tro.
Helt plötsligt handlar inte tron om någon krycka eller nåt sorts förtvivlat desperat gripande efter frälsning från döden.
Tron handlar då om Tro OCH tvivel. Hopp och förtvivlan. Inte en garantisedel, eller fundamentalistiska slagdängor utan nyans.
Jag ….Vad Fa.., nu ser jag att en gospelkör har tagit plats i mitt kontor. Blir således avbruten exakt då du höll på att bli frälst. Vi vet nog bägge vem som ligger bakom detta. Här råder inga tvivel.
Leiiiinbart!!!!!!!!
