Farsan.
Jag vill veta vem du är. Vilka vägar du har vandrat. Vad det här livet lärt dig.
Lär mig.
Du har varit som en skuggfigur, trots att vi delat tak hela min uppväxt.
Jag vill veta vad de där åren gjorde med dig.
De där svarta, vidriga mörka åren.
Berätta för mig vem Gud är.
Du var min hjälte farsan.
Stor. Stark.
Tyst.
Jag åldras, och jag ser att åren gör mig
allt mer lik dig.
Jag önskar vi lärde känna varandra.
Hundra mil är långt.
Jag ser tillbaka och inser
att fyrtio år är längre.
Men, alldeles nyss
samtalade vi med varandra
och jag fick under några minuter
höra vad du tänkte
vad som var, och är viktigt för dig
Jag saknar det
Så.Förbannat.Mycket.
Du var ju min hjälte.
Du ÄR min farsa
och jag en förvirrad grabb ibland
trots att jag själv nu är farsa till tre.
Jag vill veta vem du är
för jag är nästan du.
Berätta för mig.
Fan va bra du skriver kusin. Din far har en stor plats i mitt hjärta, det har han alltid haft alltsedan barnsben. Jag kände honom och väljer att minnas tiden före allt med Gud och himmelriket. I mina ögon, och ursäkta om jag stampar på någon tå, inte meningen, vid Guds inträde i Linnéeska släktet blev allt som var bra, solkigt (……………….)Ojoj så mkt konstigheter. Tror utan att veta att livet inte var helt lätt för barna under denna tid.