Ah.
Jag börjar anta form av en grekisk gud. Du vet, en såndär man sett som staty.
Det är fantastiskt.
Det är så magnefikt att jag befarar att min tandstatus håller på att försämras. Du förstår, när jag står där med bar bringa och borstar tänderna, då kan jag inte fokusera på annat än min kropp.
Faktum är att jag häpnar. Är det genetik alléna?
Nu ligger detta inte i linje med de uppsatta mål jag hade med träningen.
” Bli nu inte fixerad boy”, ja så sade jag till mig själv.
Jag nickade och ljög-”nädå, jag lovar”
Jag har ju vandrat den här stigen förrut, och jag hade beslutat mig för att skivstänger var ett avslutat kapitel.
Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv som då jag tränade som mest.
Förvisso fanns det fler faktorer som påverkade mitt mående då, men jag kan konstatera att musklerna då, inte bidrog till att få mig att må bättre. Thats for sure.
Nu ser mitt liv annorlunda ut, och jag tänker att en man som är så stabil i sinnet som jag är, en sådan snubbe behöver lite träning för att bli komplett.
Och där är jag nu.
Jag växer som en fucking svamp i augusti.
Det är fantastiskt. Jag har snart inga kläder som passar.
Va?
Hörde jag självgod?
Näää..
Jag är bara ärlig.
Varför ska man springa runt och förminska sig, är inte detta typiskt svennebanan?
Mitt huvudbry är inte att du tycker jag är självgod, mitt huvudbry är att jag balanserar på kniveggen.
Att de uppsatta gränserna passerats. Att jag vet om det, och ändå fortsätter gå.
För jag vet att jag aldrig mått så bra som då, när jag klippte bojorna som fjättrat mig så länge. Jag vet även detta, att saker och ting alltid måste belysas ur sin kontext.
JAg vet att DÅ inte är NU.
Och att även om vissa ting är sig likt, så är det mesta helt annorlunda.
Men likt förbannat så är det en knivegg som här balanseras på.
Jag lärde mig som barn att Gud sållar agnarna från vetet. Agnarna skulle kastas i den eld som aldrig slocknar.
Jag sållar agnar från vete varenda dag, och det gör du med. Vi gör allihop val utifrån en mängd parametrar.
De flesta av oss vill väl. De flesta av oss är människor som på det stora hela vill göra gott, även om vi alltsomoftast trampar i klaveret.
Så länge man har en (god) plan med vad man gör så är det väl ändå helt okej att det blir lite två steg fram och ett bak. Äger man annan åsikt så blir det som svårt här i livet. Då kommer fokus hamna på de misslyckanden vi gör, stället för framstegen. Två är alltid mer än ett.
Jag antar mer och mer formen av en grekisk gud, och kanske visualiserar du denne gud nu, och tänker att jag totalt tappat konceptet? Men glöm då inte att grekiska gudar finns i en mängd olika modeller.
Allt jag sagt är att jag växer som en fucking svamp.
Vad det är som växer har jag inte knystat ett ord om.
Det kan vara mina biceps, men det kan lika gärna vara mitt ego eller för alldel min gluteus maximus.
Kanske jag bygger en jätteröv där på gymmet?
Allt har ett sammanhang.
Allt måste belysas ur sin kontext.
Inget kan lösryckas.
Bygg icke en höna av en fjäder.
Jag har värk.
Och hela livet är en sorts molande värk.
Måtte det ändå vara träningsvärk.
Den vakne och allerta har förstått att inget alls handlade egentligen om fysisk träning.
Men slumrade du till och tänkte att detta var självgotteri så är det helt okej ändå.
1 kor 9:24-27 ”Ni vet ju att alla löparna i en tävling springer men att bara en får priset. Löp då för att vinna det. Var och en som tävlar måste försaka allt – löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar. Jag har målet i sikte när jag löper, och jag slår inte i luften när jag boxas. Jag går hårt åt min kropp och tvingar den till lydnad, för jag vill inte predika för andra och själv komma till korta.”
