Allright.
Pungen på bordet. Showdown.
Här rinner sanden mellan fingrarna, och drömmarna förblir just drömmar. Det är sorgligt.
Jag frågar- är detta livet? att betala fakturor?
Adekvat fråga. Tack å bock.
Nej!
Inte missförstå. Jag har tre härliga barn och en fru som är snyggast, mina ben bär mig (även om de ej längre klarar jämnfotahopp) och jag är vad jag vet, frisk som en muskotnöt.
Jag har mycket att vara tacksam för.
Men det finns fler parametrar , är det inte så?
Jo det är det! ( Här besvarar jag min egen fråga, för att få det svar jag vill. Är det okej med dig?)
Var morgon rastar jag munlädret tillsammans med Leinbart. Vi sitta så i limon och skrockar likt gamla hönor, avhandlandes begreppet kvalitet.
Sanden rinner mellan fingrarna.
Uret tickar. Tick tack tick tack, och under sätet ligger kristi brud och mässar om att det är dagarna som går som är livet.
Hallihallå. jag VET att hon inte är kristi brud, men någon sorts kreativ frihet torde väl ändå vara okej?
Tycker du annars så tänker jag kasta nubb på dig.
Det finns något ytterst vemodigt detta med att blott bygga en myrstack hela livet.
Jag bär på en dröm om att mina fingrar skulle få flyga fram över tangentbordet från morgon till kväll. Ja du vet, som de tycks göra på Flu Mundell och de häringa som publicerar skrifter som kallas böcker.
Ah, det vore kvallisort på tillvaron. Ja, det är vad jag fantiserar om iallafall.
Om jag blickar tillbaka på den smutsiga stigen jag vandrat så var det primära målet förrut att smiska skinn.
Jag vet att jag vid nåt tillfälle dealde med mig själv och i samklang med mig själv och skinnen, fattade beslut om att Gud fick hålla sig undan om det blev Råkkenråll för hela veckopengen.
Om detta kan man tycka vad man tycka vill, men iallafall hade jag ambitioner. Numera bär jag på en dröm, som med stigande ålder antar formation av en mardröm. Jo. Så är det.
Det är liksom inge bra att låta tiden nöta ner kropp , själ och ande, och samtidigt sitta och låta det ske.
Utan att ens försöka.
Om detta kacklar hönan om morgonen.
Likt en knölpåk landar sanningen på mitt bakhuvud. Jag går på repeat, vad värre äro, så är prognosen att jag i morgon gör samma som idag, skyhög.
För fakturorna skall betalas.
Jag betror mig ej vara alléna om dessa tankar.
Jag vet att säkerligen tänker även du så här ibland. Men vi bär på olika drömmar, och vi har sannerligen olika kapacitet att göra något konstruktivt av dem.
Sedan Davids son lämnade mig på en släpkärra så har jag nästintill tappat orken att ens betala de här fakturorna.
Det var som rogivande att vaggas där vid rödljusen. Inte alls som att åka limo eller symaskin.
Det är då de diaboliska planerna tar sin boning under hjärnhinnan. Jo, självlart kan man ge sig i kast med att skriva något fromt, men handen på gnupen, hur kul är det?
Nä.
Dessutom är jag för ålderstigen för att bli katolsk präst.
Jag hejjar dock på Leinbart, och när han slagit igenom likt en åskknall, så ska jag sprida ut faktumet att vi är kamrater. Ja, jag är kamrat med Leinbart iallafall.
Och tick tack tick tack, här skulle man kunnat fräsa upp ett ägg istället för att sitta å svälta sig, men jag tänker att det finns något groteskt i späkandet åtminstonde.
Vem vill liksom se välmående ut när man blott krälar fram som en mask?
Nä men hon är duktig Skråla. Bortsett från Flunar så har det ju liksom gått bra där.
Man kan ju som gnägga i mjugg, men jag undrar jag vem som gnäggar sist.
Jag tror jag siktar på att starta en sekt.
Vill du vara med?
