Frimicklar Arne satte nästintill isterbandet i vrångstrupen då batteristen landade fel i pukrullningen. Du förstår. Batteristen var en djurvän, och de tu hade munhuggits en heldel genom årens lopp kring detta ämne.
Arne citerade allt som oftast Apg 10:13, och han kände sig alltid prima efteråt.
Men nu satt han så där , nästan kvävd av ett smaskigt isterband. Nu var det icket för att pukrullningen landade fel, utan för att Arne bevakat batteristen, i väntan på att denne skulle falla i sin egen grop, och anspänningen fick honom att helt tappa koncentrationen på att mala kroppsstycket i truten.
Precis innan refrängen i melodin, så var det då dags att smiska skinnen på pukorna, och det var då Arne sett att i batteristens trut låg något som starkt påminde om ett stycke korv.
Arnes hjärta hade pickat på hastigare än då han gympade, och då han äntligen tycktes ha bevis för hyckleriet, så blev det så illa att han nästan själv kom att kvävas.
Arne gillade kött. Fläsk, korv , köttfärs, lammfärs. Köttbullar, isterband, revbenspjäll, ja, Arne var en klassisk köttkille.
Batteristen, han var vegetarian.
Det värsta var, enligt Arne, att batteristen var så smord i munlädret. Arne fann att det var synnerligen besvärligt att prata med denne eftersom han var så vältalig.
Det var i regel då Arne citerade Apg 10:13.
Nio av tio, brukade detta ta skruv, men inte hos denne illbatting till trumslagare icke, ånej. Han kunde lugnt och sansat föra ett resonemang om vad de hela , enligt batteristen handlade om, dvs att evangeliet skulle nå ut även till hedningarna och ej bara judarna.
En gång hade batteristen burit en tröja med en död hund avbildad. Nedanför bilden fanns ett recept på hundstuvning. Det var inte bara Arne som blivit illa till mods av detta, men batteristen hade endast frågat om det var skillnad på gris och hund.
Allra värst hade det varit då batteristen börjat citera Singer, och samtalet hade blivit nästintill demoniskt.
Självklart är det skillnad på man och gris hade Arne utbrustit, men endast halva segern var vunnen, ty Arne kunde omöjligt förklara varför en byracka stod högre i kurs än griseknoen.
Arne hade vid detta lagat harklat upp isterbandet, och stod så nu och inväntade melodins avslut. Då skulle han minsann klämma åt batteristen.
Så snart ljudet klingat ut så var han på benen, och avkrävde batteristen att öppna truten, vilket denne gjorde. Arne kunde såklart inte längre se något misstänkt likt en korv där inne i truten, men han kände nog att det inte luktade morot iallafall.
Arnes trut luktade isterband, och om det behöver man ej orda så mycket om, men då batteristen ur sin lilla ryggsäck plockade fram ett paket vegetarisk korv, ja då var måttet rågat.
Arne brast.
Han sprack sönder i själen och skrek att batteristen borde fokusera på evangeliet istället för att racka ned på de som mumsade kött.
Batteristen hade då bara tittat på Arne, och sedan levererat en endaste mening.
-” Arne. Jag lever evangeliet”
Ja, så hade batteristen sagt, och arne hade då nästintill uppluckrad av vrede frågat vad den lille morotsknapraren menat med detta.
Batteristen sade då att i Messias finns inte våld. Och såsom batteristen resonerade så var allt dödande av andra synonymt med våld.
Arne och batteristen blev aldrig ense i frågan.
Arne tänkte att kött var allt för gott att avstå här på jorden, och att om det var så illa att i paradiset betade lejon och lamm sida vid sida som det visst står i bibeln, ja, då fick han ta den smällen då.
Dessutom, tänkte Arne, så var det en riktigt usel batterist det där, som inte ens kan landa rätt i en simpel pukrullning.
Vad som gladde honom dock, det var att i det efterkommande kyrkfikat, så brydde man sig inte heller om att nån stackars gris plågats ihjäl i någon djurfabrik, ty på de alldeles vita frallorna låg tjocka fina skivor skinka.
Den kvällen skrev Arne i sin dagbok, att batteristen och hans militanta växtätarvänner kapitalt missuppfattat detta med att njuta av herrens goda.
Hur dumt kunde de resonera egentligen?!
Som om ett djur i sig självt vore värt något.
Så urbota dumt!
Kött som är så gott.
