Jag minns hur vi stod där och väntade på bussen.
Jag och min dotter. Jag minns vi höll varandra i händerna, och hon var nog bara 6 år då. Jag minns med smärta hur jag på fullaste allvar bad till Gud, ” döda mig”. Här.Nu.
Gud höll sig undan.
Jag kan se tillbaka, och minnas hur jag om nätterna grubblade på dödens oundviklighet. Jag minns min fixering vid faktumet att vi alla skulle vittra bort, och jag brukade tänka på gamla gulnade fotografier.
De fyllde mig , och fyller mig, med ett sorts vemod. Bilder där DÅ, levande människor fångats i ett ögonblick som inte längre är. Att detta är vad som vittnar om att de ens funnits.
Jag var en väldigt sorgsen människa, men utåt visade jag en satans clown. Vreden, hatet, föraktet, ledan, den förlöste jag i ruset.
Jag bad till Gud. ”Döda mig”.
Han hörde mig inte.
Men jag tänker ibland att jag måste haft en fruktansvärd tur. Eller så var det inte tur, kanske var det Gud? Jag vet inte, men jag ser på mina ungar, och jag tänker att detta är nåd.
Jag läser sagor för min tvååring, och jag vaggar den lille som inte ens är tre månader. Jag försöker skoja med min sextonåring, och får en blick som liknar blixtrar tillbaka, och jag tänker att detta är fantastiskt.
Jag tänker ytterst sällan på död numera, kanske för att livet är så påtagligt runtomkring mig.
Jag tänker att Gud är inte död. Gud är liv.
Och Gud finns hos mig i detta smått kaotiska som är familjelivets pussel som tycks vara omöjligt att lägga.
Allt medan åren går, så söker jag frid,
Ibland hittar jag den.
Jag tackar Gud för min familj, och jag förstår att allt beror på Guds nåd alléna.
Jag är tacksam över Guds tystnad. Då.
Där.
Jag har mer och mer insett att Gud är i tystnaden även nu.
Här.
