Så har man återigen krupit fram ur katakomben och äntrat scenen som kallas måndag.
Nykter och redlig.
Nä. Redlig , inte hederlig.
Det har jag aldrig sagt. Hör du sådana rykten
– Kill them in the womb.
Nu kommer en svår övning, men försök.
Föreställ dig en alldeles vårvintrig dag. Kirunatrakten. Mitt ute i skogen.
Sol.
Ute på gården nere vid stugan vid det häringa vattnet som är tornedalsälven, så står skotrarna uppradade och brummar redan på tomgång.
Den ena skotern nyare och fräsigare än den andra.
Jag kan inget om skotrar, men jag förstår att det är en kultur som även den inte bara består av maskinen, utan av massa andra komponenter såsom tex kläder och utrustning.
I allt detta kommer så jag.
Jag äger inte ens ett par långkalsonger.
Jag har då fått låna en overall. Säkert fem nummer för stor. Lila. Med förstärkt byxbak.
Jag förvandlas snipp snapp till en jättebebis i clowndräkt.
Värdigt?
Nä men så är det. Ska man vara med så måste man liksom spela spelets regler. Man kan inte åka ut på heldag på isen i jeansbyxa.
Nu står dräktens faktiska utformning och passform ändå skymd av faktumet vad dräkten gör med mannen.
Förstå.
Norrbotten.
Karlakarlar.
Så träffs de ute på isarna och språkar med varandra. De här karlarna är bara några år äldre än mig, en del är yngre, men de är en del av kulturen och springer således ej omkring i maskeraddräkt. Jag som har en del att tillföra i vanliga fall, har här absolut ingenting att komma med. Skulle någon ens lyssna på en mycket märklig figur med tatuerade händer och bebisdräkt?
Såklart inte.
I denna kontext så är jag inte ens masken som kroken agnas med. Jag är så obekväm med alltihop att jag överväger att införskaffa en termodräkt bara för att smälta in.
Bara för att känna ett uns av sammanhang.
Detta med samspel människor emellan är ju sanerligen en svår nöt att krossa. Eller hur?
Jag behöver bara gå till mig själv. Ser jag en människa med piercat ögonbryn så tänker jag genast att det måste vara en yxmördare.
Eller lantbrukare.
Jag vet.
Det är jättejättejätte fördomsfullt.
Hör jag ordet pingstvän så ser jag bakom köttflikarna till ögonlock Åke Green och unkna värderingar, gröna kyrkbänkar och trista musikanter som framför sånger jag inte tycker om.
Visst är det tokigt.
Jag känner ju för lemuren flera pingstvänner som är hur fräsiga som helst.
Ja, sen känner jag ju pingstvänner som är riktigt wacco också såklart, men det hade de nog varit även om de inte var pingstvänner.
Man tittar på hunden, och man tänker att ” där är en hund”, och så är det som klart med det.
Människor tycks fungera så på något konstigt sätt. Nä, kanske inte du då, men vi andra.
Låt mig förtälja något.
Förrut då jag var batterist och hade mål och visioner då kände jag hur mycket folk som helst.
Förvisso har jag förstått att det är skillnad på att känna någon och på att genuint bry sig om någon. Hursomhaver så lade jag piddelipiddeli bam bam taka bom på hyllan och tappade identiteten som i ett simsalabim.
Från att ha suttit och övat paradiddlar till att knappt spela ens lufttrummor.
Från ett rikt socialt liv till ingenting.
Det var ju inte blott bara trummorna jag gjorde mig kvitt, utan även de starka dryckerna, och med detta försvann ”bröderna” snabbare än jag sänkte en stor stark.
Och så finner man att man är på en ny plats i livet, och man försöker skapa en värld utifrån detta nya.
Och det är svårt.
Drömmarna och visionerna har omformulerats till viss del, medan andra fortfarande ligger och pyr. Pyr är rätt ord, för med åren som rasslar förbi så är jag rädd det aldrig blir någon eld.
Jag är på riktigt oroad över att jag åldras utan att ha nått dit jag önskade.
Faktum är att alldeles för många askhögar ligger bakom mig. Dessa är vad som återstår av det som brann utan att värma upp det som skulle värmas.
Jag är inte bitter.
Faktiskt inte alls.
Men jag är bekymrad över att stigen som ligger framför , kan bli svår att ta sig igenom.
Man är sin historia, och vad gör man med en historia som formar en till en männsika som tycks vara rakt igenom svåranpassad och konstig?
Nä.
Man ska inte sätta ettiket på saker och ting.
Vi lever i en totalt uppfuckad värld som är så helgalen att det mesta går ut på att blunda och fräsa på som en racerbil.
Eller racerskoter.
Bara inte i clowndräkt.
