Hade precis tvättat bollarna och Johnny B hade tjatat en stund alltredan. Ja han stod där i sin gröna mysdräkt och väntade.
Det ruskiga var att han lät exakt som Lennart Swahn.
Näväl, jag gick en extra runda för att checka att allt var i sin ordning. Du förstår. Det är om nätterna det händer.
Grannarna.
Alltså helt hopplöst är vad det är, de stryker runt i buskarna och kikar in genom fönstrena.
Allt för att komma åt mina dollar.
Var kväll så reglar jag således dörrar och fönster, och det var exaktumus precis vad jag gjorde, jag och mina alldeles nytvagna bollar. Då ringer det i telefonen.
Betänk nu att spöktimmen redan påbörjats.
Jag blev så paff (Inte rädd. Aldrig rädd. ), att jag spratt till och råkade eventuellt göra lite, lite i pyjamasen.
Detta berättar jag såklart inte för någon.
Ytterst pinsamt.
– ”Hallihallå Mike”. ja, så sade rösten i andra änden. Rösten jag inte hört på sju år.
Det var Knådde.
Min gamle vän Knådde som jag trodde var död och begraven. Här vill jag pålysa om att jag brukar en metafor.
Jag trodde inte Knådde var död på det sättet man brukar tänka att någon är död. Tex Larry Hagman.
Jag trodde vår vänskap var död. Vi hade ju inte hörts på sju år.
Vi brukade kalla oss blodsbröder.
Eller om det var själsbröder. Mycket möjligt så var det indianer.
Knådde bor numera de facto i vildmarken, så han är nästintill prydd med fjäderskrud och fredspipa.
Knådde och jag vandrade i mörkret tillsammans.
Iallafall jag vandrade i mörkret och Knådde var som en ljusglimt med sin aldrig sinande optimistiska grundinställning.
De sista åren på 90 talet så tror jag inte jag var nykter många sekunder då jag umgicks med Knådde. Och de här åren är så svarta och destruktiva att jag inte ens velat tänka på dem.
Med Knåddes och min döda vänskap, så var det som om de åren hade försvunnit.
Och handen på pungen så tänkte jag att det var bäst så.
Så ringer min telefon och det är Knådde.
Den tsunami av mörker som jag trodde skulle följa, den kom inte. Jag blev från hjärtat glad av att höra av min gamle vän.
Jag hatar att prata i telefon. Det känns bara obekvämt och onaturligt, men Knådde och jag investerade nästan hela spöktimmen på att summera de senaste sju åren.
Jag tänker ofta på vem jag är idag.
Det är sant.
Jag brukar på allvar säga till min hustru att mannen hon träffade inte längre finns. Att han är död.
Jag hoppas hon finner detta som en uppgradering.
Knådde och jag brukade prata mycket om religion.
Vad jag sagt och inte sagt där i slutet på -90 talet, det kommer jag inte ihåg. Men jag var ett vandrande kaos, så jag misstänker att det mest varit mörker och tvivel ,spott och spe.
Idag är jag en smula mindre obalanserad. Faktiskt så är jag en mycket skötsam herre, och jag tänker såklart på om Knådde ska känna igen mig, och om han tycker att jag är lattjo nu när jag nästintill är from?
Vi språkar med varandra, och han delar några tunga episoder med mig. Jag blir varm i hjärtat att han finner att indianen finns kvar även om jag gjort upp med eldvattnet.
Vi beslutar att så snart Kung Bore sjunger på sista satansversen så ska vi mötas åter.
Livet är bra märkligt och det far fram med ohygglig hastighet. Ofta med både knölpåk och uppercuts.
I mitt fall så är jag så otroligt tacksam att skutan vände mot lugnare vatten, och att den gestalt av ljus som jag ibland anade då det var som mörkast, faktiskt lyser lite starkare i dag.
