Ah.

Jag börjar anta form av en grekisk gud. Du vet, en såndär man sett som staty.
Det är fantastiskt.

Det är så magnefikt att jag befarar att min tandstatus håller på att försämras. Du förstår, när jag står där med bar bringa och borstar tänderna, då kan jag inte fokusera på annat än min kropp.

Faktum är att jag häpnar. Är det genetik alléna?

Nu ligger detta inte i linje med de uppsatta mål jag hade med träningen.
” Bli nu inte fixerad boy”, ja så sade jag till mig själv.
Jag nickade och ljög-”nädå, jag lovar”

Jag har ju vandrat den här stigen förrut, och jag hade beslutat mig för att skivstänger var ett avslutat kapitel.
Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv som då jag tränade som mest.

Förvisso fanns det fler faktorer som påverkade mitt mående då, men jag kan konstatera att musklerna då, inte bidrog till att få mig att må bättre. Thats for sure.

Nu ser mitt liv annorlunda ut, och jag tänker att en man som är så stabil i sinnet som jag är, en sådan snubbe behöver lite träning för att bli komplett.
Och där är jag nu.

Jag växer som en fucking svamp i augusti.

Det är fantastiskt. Jag har snart inga kläder som passar.

Va?
Hörde jag självgod?

Näää..
Jag är bara ärlig.
Varför ska man springa runt och förminska sig, är inte detta typiskt svennebanan?

Mitt huvudbry är inte att du tycker jag är självgod, mitt huvudbry är att jag balanserar på kniveggen.
Att de uppsatta gränserna passerats. Att jag vet om det, och ändå fortsätter gå.

För jag vet att jag aldrig mått så bra som då, när jag klippte bojorna som fjättrat mig så länge. Jag vet även detta, att saker och ting alltid måste belysas ur sin kontext.

JAg vet att DÅ inte är NU.
Och att även om vissa ting är sig likt, så är det mesta helt annorlunda.

Men likt förbannat så är det en knivegg som här balanseras på.

Jag lärde mig som barn att Gud sållar agnarna från vetet. Agnarna skulle kastas i den eld som aldrig slocknar.

Jag sållar agnar från vete varenda dag, och det gör du med. Vi gör allihop val utifrån en mängd parametrar.
De flesta av oss vill väl. De flesta av oss är människor som på det stora hela vill göra gott, även om vi alltsomoftast trampar i klaveret.

Så länge man har en (god) plan med vad man gör så är det väl ändå helt okej att det blir lite två steg fram och ett bak. Äger man annan åsikt så blir det som svårt här i livet. Då kommer fokus hamna på de misslyckanden vi gör, stället för framstegen. Två är alltid mer än ett.

Jag antar mer och mer formen av en grekisk gud, och kanske visualiserar du denne gud nu, och tänker att jag totalt tappat konceptet? Men glöm då inte att grekiska gudar finns i en mängd olika modeller.

Allt jag sagt är att jag växer som en fucking svamp.

Vad det är som växer har jag inte knystat ett ord om.
Det kan vara mina biceps, men det kan lika gärna vara mitt ego eller för alldel min gluteus maximus.

Kanske jag bygger en jätteröv där på gymmet?

Allt har ett sammanhang.
Allt måste belysas ur sin kontext.
Inget kan lösryckas.
Bygg icke en höna av en fjäder.

Jag har värk.
Och hela livet är en sorts molande värk.
Måtte det ändå vara träningsvärk.

Den vakne och allerta har förstått att inget alls handlade egentligen om fysisk träning.
Men slumrade du till och tänkte att detta var självgotteri så är det helt okej ändå.

1 kor 9:24-27 ”Ni vet ju att alla löparna i en tävling springer men att bara en får priset. Löp då för att vinna det. Var och en som tävlar måste försaka allt – löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar. Jag har målet i sikte när jag löper, och jag slår inte i luften när jag boxas. Jag går hårt åt min kropp och tvingar den till lydnad, för jag vill inte predika för andra och själv komma till korta.”

I dag nödgas vi språka om ytterst känsliga ting.
I dag har de rungande skratten ingen plats.
Idag är en dag för rannsakan.Bot och bättring.

Bröder.
Jag ser hur ni allt mer anammar olydnadens barns liv och leverne.
Som om världen och dess smuts vore något eftersträvansvärt?

Jag frågar.
Kan man polera en hundlort till ädel metall?

Jag hade placerat mig vid bönepallen sent igår kväll, då jag hörde ett ljud, ja, det lät som om Lucifer öppnat sin strupe.
Det var television.

Jag vet ej vem i hushållet som hade frångått principen om att endast nyttja den för nyheter, men fallet var iallafall såsomså att television fyllde rummet med smuts.

Inkmaster hette programmet, och ljudet som nådde mina öron , var ljudet av nål mot kött.
Unga människor som helt öppet gav sig till ondskan på sändningstid. I television.

Man kan äga männskligt tyckande i frågan. Man kan äga åsikt om att tatuerade människor är fula och korkade, vilket är en sund uppfattning, men värre är- de är syndare av hög rang.

Läs. Begrunda.
3 mos 19:28 ”Ni ska inte rista in några märken i er hud eller tatuera er. Jag är Herren”
Var dag ser jag hur människor som med läpparna ärar Herren, låter sig skaffa tatueringar. Detta TROTS att skriften med tydlig stämma , basunerar ut budskapet- Tatuera er inte!

Dessa olydnadens barn, skäms inte heller, nej, de komma med påståenden om att detta är regelverk som icke gälla idag. Jag frågar- Säger vem?

Nu må detta förvisso vara en mindre mängd rebeller som gör avkall på fromt leverne, men jag finner det som ett tecken i tiden- avfallet smyger sig in i kyrkbänkarna.

Vi skola intressera oss om vår samtid, och vi skola engagera oss i dessa män och kvinnor som styr vårat gudlösa land, för att få förändring. Och med smärta ser vi hur dessa män och kvinnor för landet från Gud mot mammon.
Och jag ser en finansminister som inte blott bär ring i örat utan även trotsar Paulus ord.

1 kor 11:14 ”Lär icke själva naturen eder att det länder en man till vanheder, om han har långt hår”

Detta är tecken i tiden.
Bröder, gör bättring. Ni kan ej längre vaska och sortera såsom er själva passa bäst.
Jag hör, och jag ser dagligen hur människor välja och vraka i skrifterna, såsom det passar dem själv bäst.

Dessa olydnadens barn.
Vad blir härnäst?

Se du som kan se. Hör du som kan höra.

Jag är två meter.
Fördelat på 1.78 cm.
Jag är ett lok av pansar.

Ingen jävlas med mig.

Inte nu , men då ,när jag nästintill blev sönderhackad av de där korparna.
De där fega uslingarna utan ryggrad , empati eller samvete.

Det är nu snart 10 år sedan, och jag ser dem fortfarande kretsa kring kadavren. Fortfarande samma falska flin på läpparna, som om torkat blod vore mindre blod, än färskt.

Förstå. Detta är inga monster.
De är skyddsnät.

Då människan faller, står de där och fångar upp.
Ja, så säger åtminstonde anställningsbeskrivningen.

Men de blev monster.
Oempatiska, ryggradslösa, fega kräk.

Jag ser dem kretsa kring kadavret, men kadavret
är inte längre jag.

Jag är ett lok av pansar.

Falska leenden möter inget gensvar.

Jag känner inte bitterhet.
Jag känner hämndlystnad.

Min hämnd är att bevisa
att ni inte knäckte mig
att jag står över er.

kryp på knäna och be om förlåtelse,
och ni får den.

Den här morgonen,
jag kliver av bussen
och det känns som april.

trots
november

Jag var inte nio fyllda, då jag drömde första gången. Kanske jag drömt innan? Jag kan inte minnas.

Det var en allvarsam ton i gårdagens inlägg. Förlåt, jag vet inte vad som flög i mig. Sådan melankoli är sannerligen inte min kopp the. Jag är ju en obekymmrad varelse som endast lever för snabba ytliga nöjen såsom bowling, tresteg och television.
Jag misstänker att jag blev påverkad av att min lottokupong åter kammade noll.

Leinbart och jag delade en limo till jobbet. Ja, nu var det ju några till i limon, så en vanlig dödlig skulle nog kalla det buss. Jag tycker dock bussresenär klingar ytterst lite la dolce vita.
Huvva. Är det något jag ogillar så är det fattigt folk.

Vi kom att språka med varandra. Visst är det paradoxalt, Leinbart är ju darwinistsatanist och jag en modest joddlare, och samtalet kulminerade till sist i att jag ylade som en gris vid slakt.
Det är säkert.

Min bild av mig själv krockar allt som oftast med verkligheten. Efteråt känns det som jag simmat i träck.
Förvisso har jag svårt att slita mig från spegeln då jag finner mitt utseende synnerligen tilltalande, men jag talar nu om karraktärsdrag.
Du vet killar som Zeb Macahan och Charles Ingalls.
Tysta, starka handlingskraftiga män.

Det är så jag tänker jag ska vara, och det är där det kolliderar.
Jag bryter konstant mot Efesierbrevet 4:29.
Lugn och fin nu. Du behöver inte rota fram bibeln, jag skall hjälpa dig. -” Öppna inte lögntruten för snickesnack” Så står det.

Jag förstår att det känns märkligt alltsammans. Kan man verkligen vara en sådan läckerbit och samtidigt snacka träck dagarna lång?

Vet du.
Där ligger vi alla risigt till. Ja, såvida du inte heter Charles Ingalls eller Zeb Macahan då.

Här kan man finna sig tillplattad och som uslingarnas usling, eller så tänker man att det är som fräsigt ändå.
Nu må jag vara förtappad i somligas ögon, och det är helt okej för mig, men kom inte och peka med nåt religiöst finger på vissa bibelcitat, medan andra passeras med en axelryckning.

Hörde ni det homofober, kvinnoprästmotståndare, hycklare och bibelbashers. Öppna inte truten för ofruktbart tal.

Lycka till.

Nä. Det är som konstigt det här med religiöst folk.
Jag funderar en hel del över detta, hur vissa bedömer vissa texter som superduper viktiga, medan andra liksom…tja, negligieras.

Jag öppnar sannerligen inte truten endast för fruktbart tal. Kommer aldrig ens försöka mig på det.
För faktum är att ”the beuaty is in the eye of the beholder”

Det som är träck för dig, är som renaste guld för Leinbart, och Leinbart, han behöver sannerligen höra om ljuset även om vi på vägen dit simmar i ren smuts.

Som Jan Banan sade så vackert- ” man vet aldrig vad för gött som finns där under trasorna”
Nu syftade Bananen på snusk, men jag tror du förstår den enkla metaforen. Man skulle även kunna säga, döm inte hunden på håren.
Evangeliet kan finnas där du minst anade det.

Voff voff

Så.
Här vandrar vi alla omkring i väntan på den oundvikliga katastrofen. Visst är det besynnerligt att vi ändå lägger enormt mycket tid och fokus på totalt meningslösa ting?

För vi vet allihop att livet kommer att krossa oss.
Gång på gång på gång.
De vi älskar kommer tas ifrån oss. En efter en kommer de försvinna ur våra liv, och kvar finns minnen av det som var , men inte är.

Vi vet det, vi erfar detta och vi reser oss sakta på skakiga ben till nästa smäll.
För vi tycks glömma hur fort det går, och vi glömmer att omfamna det vi har medan det ännu finns.
Vi tar det för givet.

Vi älskar.
Vi hatar,
och vi slår oss fram för att vinna det som är vårt.

I väntan på den oundvikliga katastrofen.

Då, spelar inget längre någon roll.
För livet, och döden
skördar obarmhärtigt.

För vi kommer krossas.
Finns i vårt bröst ett hjärta som slår,
och inte bara pumpar blod, finns ingen väg ut.

För vi går på samma väg du och jag.
Vårt öde är utstakat.
Kanske vi får leva länge, kanske vi inte alls
uppnår vad vi hade tänkt?

Men vi ska alla släckas. Tystas. Förintas.

Vi vet detta
men
Vi låtsas inte om det.

Tills det oundvikliga knackar på våran dörr.
Tills den tar våra föräldrar, våra vänner, allt vi älskat och älskar.

Då.
Slutar vi jaga efter ingenting.

När ljuset slocknat.

Jag önskar jag visste hur jag skulle leva
för att varje andetag
hylla det jag har
de jag älskar

Men jag vet inte
Jag glömmer
Och jag jagar.

Vidare
i väntan på……….

Satt och polerade glorian i lördags. Du förstår, jag har fått påtalat att den svärtats ned. Hursomhelst, bäst jag sitter där och gnussar så slår det mig att jag utför ett arbete. På vilodagen!
Ugglan hoade nåt om fyra sekunder, men jag svär, det tog mig inte ens hälften av den tiden att ur minnet hämta 2 mos 35:2.

Min självdestruktivitet antog nya höjder, ty jag gick lös på mig själv med både rensband och multiverktyg.
Dumma dumma mig.
Skulle jag dö nu?

Precis som jag fått upp ett jämnt flöde med rensbandet så kom jag på att jag inte är jude. Det är sant. Gissa om jag kände mig dum. Hur knasigt får det bli liksom?

Ja men du då? har du vältrat dig i religion i helgen?
Kanske uppfostrat en homofil med nåt fräsigt citat ur den heliga skrift?
Lyssna noga nu.
Joh 8:7 ” den som är fri från synd kastar första stenen”

Jasså, du utövar vare sig nekrofili eller homosex? Gosse, måste vara du som sitter längst upp på julfallosen och glittrar?

Bra jobbat! Jag är imponerad, men lyssna noga nu.
Jag är rätt övertygad om att du, liksom jag, brutit mot 7 budet.
Därmed är vi lika skyldiga som nekrofilen.
Detta är något som får hycklaren att sätta oblaten i halsen. Det är säkert. True story.

Vad säger du?! Aldrig sett en bränd rulle, fildelat minsta lilla melodi eller kopierat material som ej skola kopieras? Maila din adress så ska du få min gloria. Den är lite svavelosad , men annars i utmärkt religiöst skick.

Förlåt. Nu blev det lite religion igen. Det var faktiskt inte meningen. Min plan var snuskåsnask, elefanttanga och übervåld, lurviga ord och tal om tupé.
Det får bli en annan gång.

Men för att knyta i hop pungsäcken så konstaterar jag ändå följande. Religion är som en risig tupé. Den vill ge sken av ett, men döljer annat, och under den välkammade ytan finnes inget annat än glesa testar allt annat än vitala.
Utmaningen är då att skilja tupén från det äkta barret.
Enklast görs detta genom att kolla hårfästet främst vid öronen.
Allt i enighet med Matt 7:16.

Det har varit mycket Jesus på sistonde, och jag tänker att nästan hela mitt liv har kretsat kring detta. Fast det började inte med Jesus, utan det började med ett mantra som tilldelades mig då jag var sex år. Jag kommer ihåg den svarthåriga mannen, rökelsen och det lilla mörka rummet. Du förstår, min mor var djupt engagerad i trancendal meditaion, och självklart skulle även vi kids ha oss ett litet mantra.

Sedan. Längre fram, kom frälsning.
Och då öppnades helvetets portar.

Dit vill jag.