Någon decimeter från mitt huvud
hör jag min tvåårings andetag.
Längre bort i rummet snarkar lilleman.

Det är stilla nu.

Jag tänker på de val jag gjort, som jag
tror är goda, att jag gjort dessa för
mina tre barn.

Det är stilla nu. I rummet.

Men de här demonerna, som sliter, som river.
I mitt huvud. Min själ.
Jag tänker att det är en tunn linje
som håller vansinnet separerat från
lugnet. Friden.

Jag kan inte längre avgöra om
vansinnet är utanför, eller om vansinnet är jag.

Jag vet bara att mina barns andetag i natten
är de böner jag inte orkar be.
De ord jag saknar tro för.

Det är kallt. Utanför fönstren är
träden klädda i frost.
Om hösten, innan snön, brukar
jag tänka att de kala grenarna ser
ut som magra fingrar som sträcker sig
mot en himmel som avvisat dem.

Nu är de måhända förlorade, men inte
utan värdighet. Nakna.
Ingen vädjan. Bara tyst acceptans i väntan
på värme och liv.

Där ute råder iskyla
och jag tänker jag är där.
Så hör jag de rogivande andetagen
och tänker att jag måste, för deras
skull, övervinna mörkret. Kylan.
Vansinnet som river i mig likt en
svältande ulv.

Hon är bara några decimeter från mig,
och jag önskar jag fick dela hennes
dröm, för jag hör hur hon skrattar.

Deras stilla andetag i nattens mörker
blir min aftonbön till vem som än lyssnar.

Snälla.
Håll i pungen. Nej inte den.
Den ska ju frugan hålla i. You maniac!

Låt inte Tomtedjäveln ruinera dig.
Det kanske finns ett liv efter detta kaos vi kallar jul.

En judisk flykting föddes nångång, förmodligen mellan juli och septemeber för 2000 år sedan.
Vi har som hittepå att detta spektakel i december är till minne av frälsaren.

Så.
Tänk på frälsaren.
Han hette säkert inte Jesus.
Men Messias, den smorde.
Han som kan rädda våra arma själar.

Tänk en tanke på honom istället för att köpa allt skrutt som finns, och förväntas konsumeras.
Det finns massor av människor som bara känner ångest, för att degen inte räcker till,
för att ungarna blir besvikna.

Jag säger.
FulJul på er!
Jag hoppas från hjärtat ni får det bra.
FulJul eller god jul. Same same i min bok.

Bjussar på ett masterpiece.
Enjoy.

Några tappra hänger kvar.
Övrig har förmodligen bättre smak alternativt är högreligiösa
och i avsaknad av humor.

Vad vet jag.

Mitt mål har varit, att nästintill i blod, skriva ett inlägg per dag.
Naturligtvis har detta resulterat i skiftande kvalitet på de ord
som med furiöst hat manglats ner.

Nu ljög jag lite.
Inte alltid härskar hat.
Ganska sällan faktiskt. Egentligen mest då jag tänker på orättvisor
som djur och människor exponeras för. Jag tänker såklart på köttindustrin och det religiösa förtryckandet mot homosexuella.

Men man kan inte krama en citron hur länge som helst. Till sist finns bara fruktkött kvar. Det blir litet sting i groggen då. Eller hur?

Jag ställer mig frågan som är av adekvat natur.
Är detta fel forum för mig?
Ska jag sänka ribban till en höjd jag behärskar?

Ska jag öka dekadensen, snusket , de amoraliska inslagen och sikta på att bli vräkt?
Ska det predikas vildare, eller är det dags att stänga butiken helt enkelt?

Jag vet inte.
Jag vet att några blir färre och
då endast äckelgodisarna finns kvar i gottepåsen, ja, då är det dags att
skaffa en ny.

Är det inte så?

Nej!
Du, tappra läsare är inte äckelkaramellen! Självklart inte.
Du är lakritsfudge.
Min favvokarra.

Det var en metafor som hördes illa, det ser jag, men
givetvis så åsyftades bloggen.

Din lille filur där.
Misstro mig om så elaka tankar.

Jag är verkligen inte filantrop.
Men jag är ej heller misantrop.

Jag är mest sugen på att läsa till präst.
Inte för att predika, utan för att få lägga mina fiender i vigd jord.

Hur fräsigt vore inte det.
Att med jordfräs plöja ner dem.
En efter en, efter en.

Synd egentligen att jag som typ inte har nån fiende jag vet av.

Nu tappa jag den röda tråden
och vita linor sysslar jag absolut inte med, så
jag tänker att jag måste fundera på de frågeställningar jag
krystade ut. Som en jätteelefantbebis.
Typ gjorde lite ont.

Nej.nej nej nej. Inte knapsu.
Aldrig knapsu.
Hålla på att grina hit å dit, det onda
eller ”ajaj” om vi ska prata bebisspråk (varför vi nu skulle göra det?)
är givetvis att det gör ont att formulera så välformulerad frågeställningar.

Fattar du vilken prestation bara det var?

Fattar du inte är du inte min kompis.

Okej…..Min förlust.
Då fick vi det sagt också.

Nu tror jag minsann jag ska gå och dricka ljummet vatten i ren
självspäkelse.

Godnatt.

”Rather be dead”, ja, precis så skrek jag
då Bärry Da Boy var på mig om att joina nån konsert i lördags.
Han lockade och pockade med allt från kinamats buffé till
ananas och banan pizza.

Men jag vek inte.
I Refused.

Allvarligt.
Sånahäringa magra vegetariska boys är inte min kopp mäsk.

Dessutom så har jag trummat sönder mina öron, så en konsert handlar
mest om att vila ögonen på något, och då föredrar jag nåt i denna stil.
–

Säg mig.
Hur komplett skulle inte livet kännas om man hade ränder på röven?
Bara vetskapen om att, under jeansbyxans åtsmitande tyg, har man en röv
som ser ut som räfflorna på ett potatischips. Fast åt andra hållet då.
Jag är nästan säker på att jag skulle vara lycklig då.

Vad är lycka egentligen?
Är du lycklig?

Jag börjar misstänka att det vi kallar lycka är temporära sinnesstämmningar som flyktigt besöker oss.
Jag känner en djup kärlek då jag tittar på mina barn, och jag vill alltid göra allt för dem. Jag är tacksam att de är hos mig.
Är det att vara lycklig?

I så fall är jag det. Lycklig.

Varför känner jag mig mestadels okomplett och jagad isåfall?

Är det för att min röv är utan rand?

Näääää.
Så kan det väl inte vara. Det hörs ju helgalet.

Jag tror, att lycka är något som vi förväntas gå runt och uppleva
i tid och otid, utan att det är realistiskt.
För att uppleva lycka kan man köpa saker, eller resa bort och uppleva.
Ja, så säger iallafall köpmännen och resebolagen.

Jag börjar anta skepnaden av en surgubbe, som säger att det är bara att vara. Inte förvänta sig så mycket. Ta det som det blir.
Springa runt å vara lycklig är väl dessutom knappsu.

Nä, men den hära Råkkkonserten i lördags, det måste varit fräsigt va?
Tänk va lajjban att samla så mycket folk som kanske för några minuter
fick uppleva sann lycka. Vilken grej!

Hade det bara vart lite mera kött och testosteron så hade jag varit där.
Bredvid Bärry och skanderat slagord. Det är säkert.

Något som är sammalika för gris och människa är ju detta med driften att
fortleva. Lycklig eller inte, artens överlevnad, de primära drifterna såsom att exempelvis äta för att inte svälta ihjäl, där kan vi göra high five tillsammans. Mannen och grisen. Det är säkert.
Allt levande tycks äga denna märkliga egenskap.
Viljan eller om du föredrar, driften att leva.

Vad som defintitiv skiljer mannen från grisen, är ju att grisen inte
riktigt ställer samma krav.
Frågan är om en gris inte är lyckligare på det stora hela?
Ja, fram till slaktmasken och bultpikkadållen då.

Men det finns lyckliga grisar. De häringa små nassarna som slipper
sitta fängslade hela livet. De ekologiska grisarna.
Nä men rackarns vad de nöffar på fram till slakten.
Jag är 100% säker på att de resonerar somså att de dör
för ett nobelt syfte.
Det är därför de ser så glada ut på förpackningarna.

Undrar jag om jag gjorde dumt i att inte se på de här magra hardcorarna.
För jag vet, att iallafall vissa av dem fortfarande sjunger om baconfri
hotellfrulle. Det hade ju som vart fint att hojjta lite tillsammans.
Kanske det skulle sätta fart på det mesolimbiska dopamin systemet, och mitt i ett språng från scenkanten, så….var jag lycklig?

Men.
Så var vi där igen.
Känna hit och känna dit.

Det är väl för i helvete bara att bita ihop.

Jag känner en djup tacksamhet och en innerlig kärlek till mina barn.
Jag älskar min hustru.
Jag helgar vårt äktenskap.

Det är banne mig good enough.

Jag tänker att vi är mindfuckade de flesta av oss.
Att det är som spelets fula regler som manipulerar oss till att
jaga den hära lyckans fe. Från morgon till kväll.

För då vi inte får fatt i henne, då känner vi oss olyckliga.
Kanske helt i onödan.

Bit ihop.
Hårdare.

Det blir nog bra det här ändå.
Ty, plötsligt händer det.

Alla har väl lekt följa John?
Iallafall alla halvgamla.
Dagens kidz spelar väl mest dataspel och har glömt
hur man umgås på riktigt?

Nu snackar vi inte Johnny Boy med sömnpulvret,
utan den klassiska leken där man härmar den som förtillfället är John.

Förlåt min övertydlighet, och totala brist på förståelse för att du inte
är dum i huvudet. Det tror jag inte, men jag orkar inte radera det nyss skrivna, så istället beter jag mig ännu mer paradoxalt, och fortsätter skriva trots att det tar mer energi än om jag gått in och suddat lite.

Sån är jag.
Komplicerad som en närstående brukar säga.

Jo, men vi fortsätter ta rygg på varandra genom livet.
Vi har våra mål och vi har förebilder.
Vi tänker att – som den däringa snubben/snubban, sån vill jag bli.

Jasså inte du?
Kanske du är den jag vill bli?
Kontakta mig och lär mig allt du kan.

Det här livet.
Gosse, det är ibland som han halar fram sin stora feta ”bliip”
och väser – ”Suck it boy”
Du vet, man planerar ett, och det blir annat.
Man vill något , och det går åt helvete.
Man tänker -så där vill jag bli, och man blev annat.

Ja.
Du har rätt.
Man kan också bara vara.
Glida, cruisa fram på ett bananskal.
Ta dagen som den kommer och inte fundera så mycket.

Finns ett problem där.
Stavas. V.U.X.E.N

Nä. Jag är inte dum i huvudet (eller kanske precis vad jag är?)
vuxen stavas såklart just vuxen, prickarna var konstnärlig frihet.

Man måste agera vuxet, moget , förståndigt och ansvarsfullt.
Om man är vuxen vill säga.

Lyssna jävligt noga nu.
(ja, det stämmer. Jag svor. Har jag dåligt religiöst samvete för det? NEVER)

Jag vill säga upp mitt vuxenskap.
Det är så tråkigt.

Jag tittar mig i spegeln , och det allt gråare skägget snackar
The boss ” your going down down down down”

Lojalitet är ordet.
Om det är vuxet – All in!
Lojal min familj, mina barn ,som är mitt allt.
Lojal min hustru som jag älskar genom allt.
Lojal mina mc bröder. mina vänner…

Sköta jobbet. Absolut.
Men vuxen….
Det är då känslan av att livet halar fram sin..ja, ni vet sosnonopoppop.

Jag tänker att jag vill ta rygg på killen som kallas Jesus.
Jag försöker, och likt förbannat är jag mestadels som
snubben Petrus som såg vågorna istället för sin mästare.

Vågorna för mig är livet. Tvivlet. Oförmågan.
De kraschade planerna, de döende drömmarna.
Visionerna som drunknar i vardagens måsten.
Harleyn som blev en moppe.

Allt detta är egentligen trivialt.
Jag ser på mina vänner, och en del har ett helvete nonstop.
Jag har inte rätt att gnälla.
Man sätter tingen i proportion.

Men
Vi har alla ett liv.
Ett pund.
Hur förvaltar vi det?

Jag får känslan av att jag förvaltar det dåligt.

Jag vill mer.
För min familj.
För mig själv.

För Gud.

Jag ser ryggen på honom ibland.
Jag försöker hänga på.

Jag har inte dåligt samvete , eller ursäktar min existens
inför Gud.
Jag har kommit förbi det dära med att försöka leva upp till något
jag inte tror på.

Gud tror på mig.
Det räcker.

Mänskliga ordningsregler eller människor som betror sig sitta
på svaret för hur ett rekordeligt kristet leverne är, förkastar jag.

Inte för att jag tror jag har rätt. Men för jag tror de har fel.
Smaka på den paradoxen.

Gud får gärna läxa upp mig om det behövs.
Vill nån annan göra det säger jag som det visst skall stå på
C. Bukowskis grav ” Don´t try”

Jag är för gammal för det.

Detta är mitt pund.
Jag försöker förvalta det.
Det går sisådär.

Men jag behöver ingen uppfostran.
På det stora hela tänker jag att jag kommit en bit på väg.
Det är bara det här med att Livet är hängd som en blåval
och allt för ofta vill bevisa det.

Jag tror på lojalitet.
Genom allt.

Ni känner till den uråldrige våldsverkaren Moses va?
Jo, han begick en del nasty saker,liksom bakom söndagsskolefiltret.
Läs och förfäras.
Det är inte alls lätt att begripa, men man måste väl iallafall försöka?

Jo men den här Moses, han såg faktiskt Gud.
Ryggen på Gud.
Mer kunde han inte få se, ty då skulle han dö.

Gud är helig.
”Vår Gud är en förtärande eld” står det i Hebreebrevet 12:29.

Iallafall. Moses såg ryggen på Gud, och hans hår och skägg blev kritvitt.

Jag tänker inte alls att mitt skägg grånar för att jag sett ryggen på Gud, men jag tänker att jag tar rygg på honom.
På Messias.
För att om möjligt bli mer lik honom.

Det går sisådär.

Men jag är lojal.
Det tycker jag.
Jag har inga andra gudar jämte honom.

Så där rumlar det runt i skallen på mig.
Jag försöker mitt bästa.
Ibland blir det som bra.

Jag funderar på om jag har problem med livet eller om livet har problem med mig. Jag tänker att det är bättre att dö i språnget än kurandes bakom
skyggmasken.

Och livet med sin blåvalsenormapetterniklas…ja. Vad ska man säga om det?
Jag blir rådvill, och tänker att impotens kan alla drabbas av.

Så kom dagen efter dagen före.
Visst är det repetativt?

Här skulle man kunna angripa sig själv med nedvärderande kommentarer som
” Jahapp. Samma visa idag igen. När ska du göra nåt vettigt av ditt liv, hur länge ska drömmarna och visioner få förbli justprecisexakt drömmar och visioner. Herregud, vakna människa”

Innan vi somnar av tristess, lite poesi –

Ralf funderade, var gång han satt och lapade sol,
om det var nu, om detta var stunden, kräftan skulle ta honom?

-” Du är inte klok”, sade han hustru
– ” Jag är en människa av kött och blod”, svarade Ralf.
” Precis som Markus Schenkenberg””

Nu såg jag i min trollkula att du, ja, just du, rynkade på tryffelnosen, och mumlade ” det där var ju inte poesi”

Jag replikerar att för MIG är det poetiskt så jag får rysningar över hela kroppen. Skönheten ligger i betraktarens ögon. Den måste du väl ha hört?

Nämen det är sant. Jag låg i fosterställning hela natten.
Ångesten över att jag i går skrev ordet snopp, fast i vulgärt vuxenformat
höll mig vaken, och jag är på snudden att påstå att Lucifer tassade ute på altanen.

Jag skojar nu.
Jag är inte avfälling för det.

Jag är inte heller ambassadör för RFSU alt. RFSL. Jag bryr mig egentligen lika lite i frågan som jag bryr mig i huruvida Ford mondeo är att föredra framför exempelvis en gammal V70.

Men jag bryr mig i religiöst gnäbb och gnabb och det hära pekandet
med de små änglafeta kerubiska slash heligare än du fingrarna.

Det får mig att må illa och jag blir uppretad och provocerad av människans dumhet.
Om ordet kokukok ( ja det stämmer, kodade det med sjörövarspråket. Fiffigt va?) får EN endaste att bli irriterad så har jag lyckats.
För irritation är en emotion, och först när en människa KÄNNER något, så kan man föra ett resonemang.

Annars är man ju blott en dö firre som flyter medströms utan att bry sig ett smack om ens åsikt har botten.

Jag bryr mig föga i homosexdebatten. Av den enkla anledningen att det är inte ens en fråga för mig.
Är jag pappa?
Du förstår poängen.

MEN.
Jag är så vansinnigt intressearad av Messias, och jag tänker att
mitt mission är just detta. Messias.
Och när jag upplever att han blir nedsvärtad, då ylar jag.
Som en ArgVarg.

Om jag har rätt?

hur ska jag veta det?
Ingen aning.

Men jag tror.

Alldeles oavsett om Messias finns eller inte, är det iallafall
totalt förkastligt att särbehadla människor bara för att Ulrik gillar Arne och Märt inte gillar Bärt.

Så.
För den högre sakens skull.
Pung på dig, eller om vi skola vara internationella
– Fuck.

”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila”
Matt 11:28

Kyrkan, kristna, religiösa har bedrivit nästintill häxjakt på homosexuella, det råder nog inget tvivel i den frågan.
Möjligtvis kan någon opponera sig mot ordvalet häxjakt.
Varsågod. Opponera.

Självrättfärdigt har man så pekat på skriftställen i bibeln och jojjemen, funnit belägg, bevis.
Man citerar skriften, och normativ som man är ligger homosexualitet långt bort. Svårt att ens tänka tanken att pastor Ulf skulle trycka kuken i Anders.

Visst lät det vulgärt?

Okej. Vi gör ett nytt försök.
Visualisera nu hur pastor Ulf penetrerar sin hustru.

Visst blev det nästintill lika vulgärt?

Inte att pastor Ulf idkar amorösa övningar i den äkta bädden, nej nej nej, men vi-vill-inte-veta hur det ser ut då herden sätter på sin fru.
Vi har inget med det att göra.

Nej.
Det har vi sannerligen inte. Jag ger mitt bifall. Amen to that.

Märkligt är, att kyrkan och kristet folk så ofta anser sig ha rätt att
tycka något om människors sexliv då det inte är man och kvinna.

Allvarligt talat.
Sköt ditt eget, har du tur kommer du till himlen. Fokusera på din egen arma själs eventuella frälsning.

Låtom oss ytterligare vara vulgära och penetrativa i detaljfrågan.
Inte för att frottera oss i det utan mål och mening, utan för att belysa något viktigt.

Är det okej med dig?
Inte?
Well…i dont fucking care.

Jag är ganska så säker på att många skyggar för de rysliga bögarna just pga att de finner själva akten ruggig. En karlakarl har svårigheter att tänka sig att spela råkkenråll med en annan man. Att en annan man skulle
riva loss ett solo på dennes skinnflöjt blir en vämjelig tanke.
Ganska enkel mattematik. Är man hetro så blir homo baklängesomkull.

Varför tycks det då så ofantligt svårt att förstå att är man Homo så blir ju en hetro akt precis sammalika.

Jajajaja.
Men- det står i bibeln.

Så var vi där igen.
Kaboom. Dörren stängs.
Ingen nattvard innan du kastar av dig synden och blivfa hetro. Ja , så säger prästen Uffe, som en timme innan högmässan smacka på sin hustru
i sann kristen ordning.

Ser du Uffe , hur han grymtar och bökar?

Förstår du poängen?

Det är väl självklart han ligger med sin fru!
Vi har bara inget med det att göra.

Det är inget vi vill, eller ska visualisera.
Det är privat.

En del säger att homosexualitet är en avart. En sjukdom. Likställt med en
kroppslig defekt såsom exempelvis förtvinad arm.
Ett standard svar från formulär A säger att – Gud skapade människan med friska lemmar, men pga synden som kom in i världen via Adam och Eva, så blev det perfekta, defekt.

Aha?!

Nu föll poletten ner!
NOT.

Man kan väl inte jämföra en sexuell läggning med sjukdom och skada, vad
för sorts människosyn är det?
Inte ett dugg med Messias budskap iallafall.

Läs och begrunda.
Sätt inte oblaten i halsen bara.

”Du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i moderlivet. Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad. Ja, underbara är dina verk, min själ vet det så väl. Benen i min kropp var inte osynliga för dig, när jag formades i det fördolda, när jag bildades i jordens djup. Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster. Alla mina dagar blev skrivna i din bok, de var bestämda innan någon av dem hade kommit.” (Ps 139:13-16)”

Faktumet att Bibeln kan vara en sagobok bland andra, är en fråga om tro eller inte tro. Det behöver vi inte avklara här och nu, men om vi tänker oss att den är sann, så hur tänker man kring detta då?

Att en medfödd sexuell läggning sågs redan i moderlivet kanske?
Eller, blidde bebisen råbög såsnart han såg lille pelle naken på babysimmet, eller var det i tonåren?

Många är de som redan tidigt visste att de inte var hetro.
Är det bara en fix idé?
Är det synden (Huvva!!!)

Synd är att fördöma människor för att man själv råkar vara normativ.
Synd de lux är att döma genom att peka på det ena men utesluta det andra.
Jepp. Ta en glutt i bibeln. HELA bibeln. Kom sen å slå dig på bröstet.

Bilden ovan, jag tycker den är fin.
Jag tänker mig messias sådan.
Han finns för ALLA.
Utesluter inte.

Sen vad folk gör i sängkammaren är upp till var och en.
För handen på pungen, jag tror du skulle finna det olustigt att veta
vad pastorn i din lokala församling gör bakom neddragna persienner, i sann äktenskaplig anda.

Inte för att det är fel.
Utan för att det är privat, intimt
och att du inte vill se dennes vita skinkor dallrande som en
gelémousse.

And all the saints shout Amen to that.

Det var bråttom.
Så många mil som måste avklaras.
Så lite tid.
Så mycket bekvämlighet.

Så passerades skylten som påtalade att precis där borde jag vikt av.
Det gjorde jag inte.

För det var bråttom.
Det var så många mil som måste avklaras.
Så lite tid.
Så mycket bekvämlighet.

Där, några mil bort.
Gamla Farmor.
Vi tar det nästa vända. Okej.

Nej. Det var inte okej.
Tanten var redan då 88 år.
Året innan hade jag träffat henne.
Då vägde hon 47 kg.
Hon, stora rejäla farmor.

Hon fanns knappast kvar. Klockan hängde
runt hennes handled, och det såg ut som den närsomhelst
skulle glida av, alternativt att den tunna magra handleden skulle gå av.

Året efter sitter vi åter i bilen.
På väg upp till Umeå från Göteborg.
Jag ser skylten, jag tänker att jag borde vika av
men klockan var mycket.

Det får bli nästa gång.
Efter några mil kommer ångern.

Så blir det sommar igen, men vi åker ingenstans.
Inte detta år, kanske nästa?

Jag pratar med farmor i telefonen, och hon är numera gift och har barn.
-” Men farmor, du är ju 90 år, det låter helgalet” säger jag i ett försök att kommunicera som förr.

Hon skrattar. – ”Ja, visst är det” svarar hon.

Vi har genom åren skojat mycket med varandra i telefon. Om knark, sprit och TV våld. Farmor skrattade alltid, och brukade säga att jag var då för tokig.

Jag ville muntra upp henne. För hennes liv var allt igenom träligt som hon berättade. Alla var döda nu. Bara hon kvar, med en kropp som inte längre bar henne till bärskogen. Bärskogen som hon så älskade.

Jag märkte efter hand att det inte längre fanns plats för skoj.
Jag kunde bara säga att det lät helgalet då hon berättade om sina
äktenskap och barn.
Min farmor var borta, och hade ersatts av en virrig tant som pratade strunt.

Emellanåt så dök hon däremot upp. Korta sekvenser.
Då skojade vi, och hon undrade hur det var med mina barn.

Jag är rädd att skylten som då passerades, för alltid är passerad nu.
Att jag gjorde fel.
Att jag svek henne.

Jag vet att jag svek.
Jag borde för i helvete åkt de där milen.
Till min farmor.

Min pappa ringde mig i går.
Farmor i ambulans.
Blodpropp, hjärnblödning?
Han visste inte då.

Han ringer senare.
Det tycktes vara stabilt förtillfället.
Men, farmor är 90 år, och den där förbannade satans skylten står 100 mil
härifrån.

Jag tänker att kanske i sommar,
kanske finns möjligheten då, att farmor får träffa mina barn?
Mina två yngsta som hon aldrig ens träffat.

Jag tror inte en hundradel på det.
För hon är 90 år.
Demensen eskalerar.
Kroppen bryts ned till ingenting.

Jag gjorde så fel.
Jag ångrar mig så bittert.

Och jag tänker på vad farmor repeterade flera gånger då vi pratade i telefon senast.

-” Ni kommer väl och hälsar på mig nästa sommar Mikael?”

Förlåt farmor.
Förlåt.

Berno hade slaskpattar. Jo, de slaskade, daskade, smaskade
rejält då han stod där på löpbandet.

Överlag var Berno luddig i konturerna.

Trivselkilon sade Berno.
Överflödskilon sade Doktorn.
Fet som en jävla gris sade hustrun.

Berno tyckte förvisso att hustruns ord var en aning hårda, men i djupet av sitt isterhjärta visste han att hon hade rätt.

För kärlekens skull.

Berno gjorde denna enkla mening till ett mantra där på löpbandet.

För kärlekens skull.

Slaskpattarna daskade honom i ansiktet och alltsammans var ett lidande.

Bernos kollega Donny skrattade rått men inte alls hjärtligt, då han hörde ordet slaskpattar.
Berno försökte förklara att det inte var Bernos som myntat det uttrycket, utan den ömma hustrun.
-” Jo nog faen hade hon blivit öm” fräste Donny, och syftade på att han gett kvinnan ifråga stryk, om det varit Donnys manboobs som hånats på detta vis.

Precis här blev Berno förvirrad.
Hade han inte slaskpattar?
Var den onda i dramat hans hustru?

Mest av allt undrade ändå Berno, att om han inte hade slaskpattar, vad hade han då?
Donny var ju på det klara med det.- ” Hä inget annat än määnboobs”

Tänk vad skönt, filosoferade Berno, tänk vad skönt det måste
vara att va så självklart självsäker som Donny.
Ja, Berno nästintill avgudade Donny.

Han var som så fin. rakt igenom.
Det tyckte Berno.
Från djupet av sitt isterhjärta.

Uppjagad av Donnys ord, nästan sparkade Berno in dörren.
Nu Jävlar skulle kärringen få höra ett och annat.
Hustrun tappade nästan sjufemman i golvet då dörren brakade upp.

– ”Jag har inga slaskpattar!!”
Berno flämtade tungt, och ansiktet hade antagit samma kulör som
kvisttomaten han såg ligga på skärbrädan.
-” Jag har inga slaskpattar”

Hustrun tog sig en rejäl sluring. Torkade sig om munnen med baksidan av handen. Satte ömt ned sjufeman på bordet och tog till orda.

– ” Så vad har min herre då, om jag får fråga?”

Berno kände hur modet sjönk. Hur han plötsligt blev 12 år igen.
Han vred på sig, och med en röst som inte alls var grov och mörk som Donnys, utan liten, spräcklig och tunn, pep han så fram

– ” Määnbobs” Jag har määnboobs”

Gensvaret blev som väntat.
Hustrun klappade i händerna i ren och pur skadeglädje.
Hon tjöt så det pep i astmabröstet.

– ” Määnboobs?!”

Snabbare än fantomens hund Devils respons vid utdelat kommando, så kasta hon sig på telefonen.
Ja, detta var innan de sociala medierna gjort sitt intrång, och ordet facebook skulle klingat vulgärt i var mans öron.

Så, där blev hon sittande, och inom loppet av ett par timmar så visste
hela bekantskapskretsen om att Berno hade dehäringa määnboobsen.

Den kvällen då Berno precis avslutat kvällstoaletten och stod framför spegeln, så tänkte han att det här med kärlek var svårt.
Att priset han fick betala för att hålla kvinnan sin nöjd, tillsist ändå genererade mestadels elaka gnägg.
Berno tänkte att han ändå kanske hade slaskpattar, men faktum var att han aldrig grinat över det.

Ja, tills han blev upplyst om att det var slaskpattar då.
Innan dess hade han bara tänkt att det var hans pectoralis, och att de måhända var stöpta i en , eh..toppig modelur,
inte så mycket att orda om helt enkelt.

Nu visste han.

De små tissebönorna som lurade under fettvalkarna, de var inte söta såsom han själv trott. Inte ens määnboobs kunde hon unna honom.
Det var riktigt illa.

Berno tänkte att det var bättre innan han blev upplyst.
Han tänkte att livet var gråare nu.
Men mest av allt tänkte han att det där förbannade löpbandet, det tänkte han aldrig mer besöka.

Han slöt sina ögon och försökte komma till ro, men på nedervåningen hörde
han hur hustrun alltjämt gnäggade i telefonen. Elaka skrin och tunga
stampanden från hennes fötter, ja, han visste hur det såg ut.
Hur hon exalterad bortom kontroll njöt av att berätta om sin make.

Berno.

Han visste även att hon snart fyllnat till, och att snart skulle hennes ulltofflor bytas ut mot ballerina tofflorna.
De där med spetsig topp.

han visste att det bara var en tidsfråga innan sovrumsdörren skulle
öppnas, och hur hennes sluddriga röst skulle väsa fram
” Berno…Nu kommer mamma”

Sedan skulle skulle kroppen vara full i blåmärken, som Berno skulle skylla på hårt tränande.
Vilken man skulle erkänna att han fick stryk av sin hustru liksom?

Berno visste.
Ja han verkligen visste, att om han haft määnboobs, då hade det gjort skillnad. För määnboobs, de sitter på en man. En karl. Ett råsälle som Donny.

Men
Slaskpattar
vad sitter de på?

Berno kände en tår sakta strila nedför kinden, och han tänkte att
inte ens det, ett par rediga määnboobs kunde han åstakomma här i livet.

Ja, det var sorgligt alltsammans.

Han drog täcket över huvudet, och i ett försök att tänka åtminstode en positiv tanke, så tänkte han att det var ändå inte alla karlar som
kunde använda sin egen slaskpatte som tröstnapp.

Sug på den du, mumlade han fram ivrigt torrdiande sig självt.

Dom där äggen man suktade efter som barn.
Kinderäggen.
Med en liten leksak, som låg inkapslad i en oval plast….boll?

Dom var ju goda äggen.

En gång fanns där en liten gubbe.
Vi döpte honom till Niffe.
Fråga mig inte varför.
Iallafall så var den här Niffe en figur som
kom att bli central för en mängd lekar.

Vi maximerade Niffes existens.
Del efter del försvann, och på slutet
fanns endast Niffes huvud kvar.

Det hindrade oss inte.
The show must go on.

Till sist försvann även den sista
resten av det som en gång varit plastfiguren Niffe.
Vi köpte nya kinderägg i hopp om att finna en ny Niffe, men
det hände aldrig.
Snart glömdes han bort, liksom lekarna.
Vi som varit bästisar blev bittra fiender.

Det stavas tonår.

Ja, Niffe är borta, och så även barndomen, lekarna, och
jag kan inte komma ihåg när jag köpt
ett kinderägg senast.

Det är inget jag sörjer.

Jag sitter så här, nu, och denna dag som jag planerat för
är redan i sin linda havererad.

Det blir sällan som man tänker sig.
Livet.

Man söker. Man hittar. Sen försvinner det.
Konceptet, planerna , idéerna om hur
det borde vara.

Det blir rutiner. Rutiner som omkullkastas
för nya rutiner.
Och klockan tickar obarmhärtigt vidare.

På jobbet har jag en Flexklocka. Den blöder.
Det stressar mig. Det är ändå hanterbart. Jag har en plan
för hur det ska lösas. ( men hur var det nu med planer?)

Livet har ingen flexklocka.
Det bara förlöper.
Inte mycket blir som jag tänker det ska bli.

Jag tänker att det är synd på Niffe ändå.
Niffe existerade vidare trots att inget fanns kvar av honom.
Att han bara var ett huvud på slutet- Who gives a fuck?

Niffe var Niffe oavsett.

Så vad gör jag, vad gör vi av idag då?
Hur förvaltar vi en dag som kanske är havererad från början?

Jag tänker att det är ett kinderägg allt som oftast.
Tillvaron.

Ett förföriskt yttre.
En liten rolig grej inuti, som ofta visar sig inte leva upp
till förväntningarna. Och gör den ende det
så går det sönder.

Förr eller senare.

Jag vill att den här dagen ska bli en Niffe.
En kämpe som blir kvar, stark och vital trots att
Huvudlös är det enda den inte är.

Problemet, som jag är fullt medveten om, är inte tinget i sig.
Det är vad man gör av det. Hur man hanterar omständigheten utifrån förutsättningen.

Barnet leker vidare.
Men jag känner för att kasta Niffe till gamarna.

Och jag tänker att jag tänker att jag rent teoretiskt
gör en bra analys , och därmed borde slaget redan vara vunnet.

Det märkliga är att det tycks vara omöjligt att
applicera detta på mig själv.

Allmighty Niffe, kom till mig och inspirera till stordåd,
trots förutsättning som är dålig.

En del kan säga att Niffe är lite av en metafor för Gud.
Jag säger att Niffe blott var en plastgubbe, och att
Gud möjligtvis fanns i de kreativa lekarna.

Jag tänker nu att det vore förbannat gott med chokladägg om inte annat.

Så fredag, din lilla bitch. Bring it on.
Jag väntar.