Dom där äggen man suktade efter som barn.
Kinderäggen.
Med en liten leksak, som låg inkapslad i en oval plast….boll?
Dom var ju goda äggen.
En gång fanns där en liten gubbe.
Vi döpte honom till Niffe.
Fråga mig inte varför.
Iallafall så var den här Niffe en figur som
kom att bli central för en mängd lekar.
Vi maximerade Niffes existens.
Del efter del försvann, och på slutet
fanns endast Niffes huvud kvar.
Det hindrade oss inte.
The show must go on.
Till sist försvann även den sista
resten av det som en gång varit plastfiguren Niffe.
Vi köpte nya kinderägg i hopp om att finna en ny Niffe, men
det hände aldrig.
Snart glömdes han bort, liksom lekarna.
Vi som varit bästisar blev bittra fiender.
Det stavas tonår.
Ja, Niffe är borta, och så även barndomen, lekarna, och
jag kan inte komma ihåg när jag köpt
ett kinderägg senast.
Det är inget jag sörjer.
Jag sitter så här, nu, och denna dag som jag planerat för
är redan i sin linda havererad.
Det blir sällan som man tänker sig.
Livet.
Man söker. Man hittar. Sen försvinner det.
Konceptet, planerna , idéerna om hur
det borde vara.
Det blir rutiner. Rutiner som omkullkastas
för nya rutiner.
Och klockan tickar obarmhärtigt vidare.
På jobbet har jag en Flexklocka. Den blöder.
Det stressar mig. Det är ändå hanterbart. Jag har en plan
för hur det ska lösas. ( men hur var det nu med planer?)
Livet har ingen flexklocka.
Det bara förlöper.
Inte mycket blir som jag tänker det ska bli.
Jag tänker att det är synd på Niffe ändå.
Niffe existerade vidare trots att inget fanns kvar av honom.
Att han bara var ett huvud på slutet- Who gives a fuck?
Niffe var Niffe oavsett.
Så vad gör jag, vad gör vi av idag då?
Hur förvaltar vi en dag som kanske är havererad från början?
Jag tänker att det är ett kinderägg allt som oftast.
Tillvaron.
Ett förföriskt yttre.
En liten rolig grej inuti, som ofta visar sig inte leva upp
till förväntningarna. Och gör den ende det
så går det sönder.
Förr eller senare.
Jag vill att den här dagen ska bli en Niffe.
En kämpe som blir kvar, stark och vital trots att
Huvudlös är det enda den inte är.
Problemet, som jag är fullt medveten om, är inte tinget i sig.
Det är vad man gör av det. Hur man hanterar omständigheten utifrån förutsättningen.
Barnet leker vidare.
Men jag känner för att kasta Niffe till gamarna.
Och jag tänker att jag tänker att jag rent teoretiskt
gör en bra analys , och därmed borde slaget redan vara vunnet.
Det märkliga är att det tycks vara omöjligt att
applicera detta på mig själv.
Allmighty Niffe, kom till mig och inspirera till stordåd,
trots förutsättning som är dålig.
En del kan säga att Niffe är lite av en metafor för Gud.
Jag säger att Niffe blott var en plastgubbe, och att
Gud möjligtvis fanns i de kreativa lekarna.
Jag tänker nu att det vore förbannat gott med chokladägg om inte annat.
Så fredag, din lilla bitch. Bring it on.
Jag väntar.
