Det var bråttom.
Så många mil som måste avklaras.
Så lite tid.
Så mycket bekvämlighet.
Så passerades skylten som påtalade att precis där borde jag vikt av.
Det gjorde jag inte.
För det var bråttom.
Det var så många mil som måste avklaras.
Så lite tid.
Så mycket bekvämlighet.
Där, några mil bort.
Gamla Farmor.
Vi tar det nästa vända. Okej.
Nej. Det var inte okej.
Tanten var redan då 88 år.
Året innan hade jag träffat henne.
Då vägde hon 47 kg.
Hon, stora rejäla farmor.
Hon fanns knappast kvar. Klockan hängde
runt hennes handled, och det såg ut som den närsomhelst
skulle glida av, alternativt att den tunna magra handleden skulle gå av.
Året efter sitter vi åter i bilen.
På väg upp till Umeå från Göteborg.
Jag ser skylten, jag tänker att jag borde vika av
men klockan var mycket.
Det får bli nästa gång.
Efter några mil kommer ångern.
Så blir det sommar igen, men vi åker ingenstans.
Inte detta år, kanske nästa?
Jag pratar med farmor i telefonen, och hon är numera gift och har barn.
-” Men farmor, du är ju 90 år, det låter helgalet” säger jag i ett försök att kommunicera som förr.
Hon skrattar. – ”Ja, visst är det” svarar hon.
Vi har genom åren skojat mycket med varandra i telefon. Om knark, sprit och TV våld. Farmor skrattade alltid, och brukade säga att jag var då för tokig.
Jag ville muntra upp henne. För hennes liv var allt igenom träligt som hon berättade. Alla var döda nu. Bara hon kvar, med en kropp som inte längre bar henne till bärskogen. Bärskogen som hon så älskade.
Jag märkte efter hand att det inte längre fanns plats för skoj.
Jag kunde bara säga att det lät helgalet då hon berättade om sina
äktenskap och barn.
Min farmor var borta, och hade ersatts av en virrig tant som pratade strunt.
Emellanåt så dök hon däremot upp. Korta sekvenser.
Då skojade vi, och hon undrade hur det var med mina barn.
Jag är rädd att skylten som då passerades, för alltid är passerad nu.
Att jag gjorde fel.
Att jag svek henne.
Jag vet att jag svek.
Jag borde för i helvete åkt de där milen.
Till min farmor.
Min pappa ringde mig i går.
Farmor i ambulans.
Blodpropp, hjärnblödning?
Han visste inte då.
Han ringer senare.
Det tycktes vara stabilt förtillfället.
Men, farmor är 90 år, och den där förbannade satans skylten står 100 mil
härifrån.
Jag tänker att kanske i sommar,
kanske finns möjligheten då, att farmor får träffa mina barn?
Mina två yngsta som hon aldrig ens träffat.
Jag tror inte en hundradel på det.
För hon är 90 år.
Demensen eskalerar.
Kroppen bryts ned till ingenting.
Jag gjorde så fel.
Jag ångrar mig så bittert.
Och jag tänker på vad farmor repeterade flera gånger då vi pratade i telefon senast.
-” Ni kommer väl och hälsar på mig nästa sommar Mikael?”
Förlåt farmor.
Förlåt.
Funderar på att åka och säga hej, till henne faktiskt.
Även om resan blir kostsam för om det så är lite som 10 minuter man kan vara där.
Det suger att familj och släkt är så utspridda.
Riktigt fint skrivet. Det kändes hela vägen in i hjärtat. Men än är hon inte helt borta. Hon blev lite bättre på torpdalen. Hoppas du hinner träffa henne.
Ingen har talat om för mig.. och farmor, den farmor jag känner som vår- skulle aldrig tänka att Du svek Mikael. Det är vårt eget samvete och demonerna inombords som har sig. Vem vet läget om farmor nu, jag kan inte nå någon verkar det som..