Alla har väl lekt följa John?
Iallafall alla halvgamla.
Dagens kidz spelar väl mest dataspel och har glömt
hur man umgås på riktigt?
Nu snackar vi inte Johnny Boy med sömnpulvret,
utan den klassiska leken där man härmar den som förtillfället är John.
Förlåt min övertydlighet, och totala brist på förståelse för att du inte
är dum i huvudet. Det tror jag inte, men jag orkar inte radera det nyss skrivna, så istället beter jag mig ännu mer paradoxalt, och fortsätter skriva trots att det tar mer energi än om jag gått in och suddat lite.
Sån är jag.
Komplicerad som en närstående brukar säga.
Jo, men vi fortsätter ta rygg på varandra genom livet.
Vi har våra mål och vi har förebilder.
Vi tänker att – som den däringa snubben/snubban, sån vill jag bli.
Jasså inte du?
Kanske du är den jag vill bli?
Kontakta mig och lär mig allt du kan.
Det här livet.
Gosse, det är ibland som han halar fram sin stora feta ”bliip”
och väser – ”Suck it boy”
Du vet, man planerar ett, och det blir annat.
Man vill något , och det går åt helvete.
Man tänker -så där vill jag bli, och man blev annat.
Ja.
Du har rätt.
Man kan också bara vara.
Glida, cruisa fram på ett bananskal.
Ta dagen som den kommer och inte fundera så mycket.
Finns ett problem där.
Stavas. V.U.X.E.N
Nä. Jag är inte dum i huvudet (eller kanske precis vad jag är?)
vuxen stavas såklart just vuxen, prickarna var konstnärlig frihet.
Man måste agera vuxet, moget , förståndigt och ansvarsfullt.
Om man är vuxen vill säga.
Lyssna jävligt noga nu.
(ja, det stämmer. Jag svor. Har jag dåligt religiöst samvete för det? NEVER)
Jag vill säga upp mitt vuxenskap.
Det är så tråkigt.
Jag tittar mig i spegeln , och det allt gråare skägget snackar
The boss ” your going down down down down”
Lojalitet är ordet.
Om det är vuxet – All in!
Lojal min familj, mina barn ,som är mitt allt.
Lojal min hustru som jag älskar genom allt.
Lojal mina mc bröder. mina vänner…
Sköta jobbet. Absolut.
Men vuxen….
Det är då känslan av att livet halar fram sin..ja, ni vet sosnonopoppop.
Jag tänker att jag vill ta rygg på killen som kallas Jesus.
Jag försöker, och likt förbannat är jag mestadels som
snubben Petrus som såg vågorna istället för sin mästare.
Vågorna för mig är livet. Tvivlet. Oförmågan.
De kraschade planerna, de döende drömmarna.
Visionerna som drunknar i vardagens måsten.
Harleyn som blev en moppe.
Allt detta är egentligen trivialt.
Jag ser på mina vänner, och en del har ett helvete nonstop.
Jag har inte rätt att gnälla.
Man sätter tingen i proportion.
Men
Vi har alla ett liv.
Ett pund.
Hur förvaltar vi det?
Jag får känslan av att jag förvaltar det dåligt.
Jag vill mer.
För min familj.
För mig själv.
För Gud.
Jag ser ryggen på honom ibland.
Jag försöker hänga på.
Jag har inte dåligt samvete , eller ursäktar min existens
inför Gud.
Jag har kommit förbi det dära med att försöka leva upp till något
jag inte tror på.
Gud tror på mig.
Det räcker.
Mänskliga ordningsregler eller människor som betror sig sitta
på svaret för hur ett rekordeligt kristet leverne är, förkastar jag.
Inte för att jag tror jag har rätt. Men för jag tror de har fel.
Smaka på den paradoxen.
Gud får gärna läxa upp mig om det behövs.
Vill nån annan göra det säger jag som det visst skall stå på
C. Bukowskis grav ” Don´t try”
Jag är för gammal för det.
Detta är mitt pund.
Jag försöker förvalta det.
Det går sisådär.
Men jag behöver ingen uppfostran.
På det stora hela tänker jag att jag kommit en bit på väg.
Det är bara det här med att Livet är hängd som en blåval
och allt för ofta vill bevisa det.
Jag tror på lojalitet.
Genom allt.
Ni känner till den uråldrige våldsverkaren Moses va?
Jo, han begick en del nasty saker,liksom bakom söndagsskolefiltret.
Läs och förfäras.
Det är inte alls lätt att begripa, men man måste väl iallafall försöka?
Jo men den här Moses, han såg faktiskt Gud.
Ryggen på Gud.
Mer kunde han inte få se, ty då skulle han dö.
Gud är helig.
”Vår Gud är en förtärande eld” står det i Hebreebrevet 12:29.
Iallafall. Moses såg ryggen på Gud, och hans hår och skägg blev kritvitt.
Jag tänker inte alls att mitt skägg grånar för att jag sett ryggen på Gud, men jag tänker att jag tar rygg på honom.
På Messias.
För att om möjligt bli mer lik honom.
Det går sisådär.
Men jag är lojal.
Det tycker jag.
Jag har inga andra gudar jämte honom.
Så där rumlar det runt i skallen på mig.
Jag försöker mitt bästa.
Ibland blir det som bra.
Jag funderar på om jag har problem med livet eller om livet har problem med mig. Jag tänker att det är bättre att dö i språnget än kurandes bakom
skyggmasken.
Och livet med sin blåvalsenormapetterniklas…ja. Vad ska man säga om det?
Jag blir rådvill, och tänker att impotens kan alla drabbas av.
