”Rather be dead”, ja, precis så skrek jag
då Bärry Da Boy var på mig om att joina nån konsert i lördags.
Han lockade och pockade med allt från kinamats buffé till
ananas och banan pizza.
Men jag vek inte.
I Refused.
Allvarligt.
Sånahäringa magra vegetariska boys är inte min kopp mäsk.
Dessutom så har jag trummat sönder mina öron, så en konsert handlar
mest om att vila ögonen på något, och då föredrar jag nåt i denna stil.
–
Säg mig.
Hur komplett skulle inte livet kännas om man hade ränder på röven?
Bara vetskapen om att, under jeansbyxans åtsmitande tyg, har man en röv
som ser ut som räfflorna på ett potatischips. Fast åt andra hållet då.
Jag är nästan säker på att jag skulle vara lycklig då.
Vad är lycka egentligen?
Är du lycklig?
Jag börjar misstänka att det vi kallar lycka är temporära sinnesstämmningar som flyktigt besöker oss.
Jag känner en djup kärlek då jag tittar på mina barn, och jag vill alltid göra allt för dem. Jag är tacksam att de är hos mig.
Är det att vara lycklig?
I så fall är jag det. Lycklig.
Varför känner jag mig mestadels okomplett och jagad isåfall?
Är det för att min röv är utan rand?
Näääää.
Så kan det väl inte vara. Det hörs ju helgalet.
Jag tror, att lycka är något som vi förväntas gå runt och uppleva
i tid och otid, utan att det är realistiskt.
För att uppleva lycka kan man köpa saker, eller resa bort och uppleva.
Ja, så säger iallafall köpmännen och resebolagen.
Jag börjar anta skepnaden av en surgubbe, som säger att det är bara att vara. Inte förvänta sig så mycket. Ta det som det blir.
Springa runt å vara lycklig är väl dessutom knappsu.
Nä, men den hära Råkkkonserten i lördags, det måste varit fräsigt va?
Tänk va lajjban att samla så mycket folk som kanske för några minuter
fick uppleva sann lycka. Vilken grej!
Hade det bara vart lite mera kött och testosteron så hade jag varit där.
Bredvid Bärry och skanderat slagord. Det är säkert.
Något som är sammalika för gris och människa är ju detta med driften att
fortleva. Lycklig eller inte, artens överlevnad, de primära drifterna såsom att exempelvis äta för att inte svälta ihjäl, där kan vi göra high five tillsammans. Mannen och grisen. Det är säkert.
Allt levande tycks äga denna märkliga egenskap.
Viljan eller om du föredrar, driften att leva.
Vad som defintitiv skiljer mannen från grisen, är ju att grisen inte
riktigt ställer samma krav.
Frågan är om en gris inte är lyckligare på det stora hela?
Ja, fram till slaktmasken och bultpikkadållen då.
Men det finns lyckliga grisar. De häringa små nassarna som slipper
sitta fängslade hela livet. De ekologiska grisarna.
Nä men rackarns vad de nöffar på fram till slakten.
Jag är 100% säker på att de resonerar somså att de dör
för ett nobelt syfte.
Det är därför de ser så glada ut på förpackningarna.
Undrar jag om jag gjorde dumt i att inte se på de här magra hardcorarna.
För jag vet, att iallafall vissa av dem fortfarande sjunger om baconfri
hotellfrulle. Det hade ju som vart fint att hojjta lite tillsammans.
Kanske det skulle sätta fart på det mesolimbiska dopamin systemet, och mitt i ett språng från scenkanten, så….var jag lycklig?
Men.
Så var vi där igen.
Känna hit och känna dit.
Det är väl för i helvete bara att bita ihop.
Jag känner en djup tacksamhet och en innerlig kärlek till mina barn.
Jag älskar min hustru.
Jag helgar vårt äktenskap.
Det är banne mig good enough.
Jag tänker att vi är mindfuckade de flesta av oss.
Att det är som spelets fula regler som manipulerar oss till att
jaga den hära lyckans fe. Från morgon till kväll.
För då vi inte får fatt i henne, då känner vi oss olyckliga.
Kanske helt i onödan.
Bit ihop.
Hårdare.
Det blir nog bra det här ändå.
Ty, plötsligt händer det.
