Någon decimeter från mitt huvud
hör jag min tvåårings andetag.
Längre bort i rummet snarkar lilleman.
Det är stilla nu.
Jag tänker på de val jag gjort, som jag
tror är goda, att jag gjort dessa för
mina tre barn.
Det är stilla nu. I rummet.
Men de här demonerna, som sliter, som river.
I mitt huvud. Min själ.
Jag tänker att det är en tunn linje
som håller vansinnet separerat från
lugnet. Friden.
Jag kan inte längre avgöra om
vansinnet är utanför, eller om vansinnet är jag.
Jag vet bara att mina barns andetag i natten
är de böner jag inte orkar be.
De ord jag saknar tro för.
Det är kallt. Utanför fönstren är
träden klädda i frost.
Om hösten, innan snön, brukar
jag tänka att de kala grenarna ser
ut som magra fingrar som sträcker sig
mot en himmel som avvisat dem.
Nu är de måhända förlorade, men inte
utan värdighet. Nakna.
Ingen vädjan. Bara tyst acceptans i väntan
på värme och liv.
Där ute råder iskyla
och jag tänker jag är där.
Så hör jag de rogivande andetagen
och tänker att jag måste, för deras
skull, övervinna mörkret. Kylan.
Vansinnet som river i mig likt en
svältande ulv.
Hon är bara några decimeter från mig,
och jag önskar jag fick dela hennes
dröm, för jag hör hur hon skrattar.
Deras stilla andetag i nattens mörker
blir min aftonbön till vem som än lyssnar.
