Kalle är laktosintolerant och utesluter således produkter som inte är laktosfria. När Kalle går på affären studerar han nogrant de produkter han ämnar köpa. Allt för att minimera risken att få med sig något han inte tål.

Kalle har lärt sig detta. Annars får han magont.

Kalle får lite hjälp på traven, för i affären så finns hela hyllplan som är öronmärkta för laktosfritt. Snyggt och prydligt.
Huvudansvaret ligger ändå på Kalle dock. Det är Kalles ansvar att läsa på förpackningen, för att vara säker på att det är en laktosfri produkt och inte en som innehåller laktos, som så att säga hamnat fel.

Pelle hade byggt hela vintern på sin motorcykel,
så kommer barmarken och det är dags för besiktning.
Pelle åker dit, och får körförbud.
Pelle har inte tagit reda på hur saker och ting ska vara på just hans motorcykel för att klara besiktningen, utan mest satt ihop det så det såg fräsigt ut.
Pelle ville bara att hojen skulle se lika fräsig ut som kompisens, och kompisens båge gick ju rätt igenom utan nedslag.

Den stora skillnaden, och nu bortser vi från faktumet att de körde två helt olika märken, var att kompisen kunde detta med att skruva, medan Pelle mest improviserade sig fram.

Rune var nykter alkoholist. Han älskade öl, och han hatade öl på samma gång. Därför drack inte Rune alkohol. Såsom tex öl.
Däremot hände det ibland att Rune köpte sig alkoholfri öl, då han fann smaken helt okej.

En sommarkväll blev Rune bjuden på partaj. Värden kände Rune och hade därför införskaffat sig några buteljer alkoholfri bira till Rune. Ja, det var iallafall vad han hade sagt till Rune.
När han nu så fick syn på Rune så tappade han upp ovan beskrivna dryck i ett plastglas, skyndade mor Rune med ett glatt- ”Välkommen.”

Rune kände värden. Mycket väl faktiskt. Rune visste att denne var känd för sina practical jokes bland sina vänner, och särskilt mot Rune. De tu delade många minnen från episka fylleslag tillsammans som de skrattat gott åt genom åren.
Rune visste att kamraten på sätt och vis sörjde förlusten av sin forne dryckesbroder.

Berit hade gått och blivit frälst. Hon gick till kyrkan och fick höra att dop, genom nedsänkning var det enda rätta, samt att tungotal var en gåva att eftersträva. Ja, om man läste mellan raderna så var faktiskt detta med tungotalet ett bevis på att man blivit andedöpt. Och det borde man ju vara.
Då Berit en dag står utanför kyrkan och röker en cigg innan mötet började, så tycker hon sig få blickar kastade på sig. Till sist tager så en syster i församlingen Berit avsides, och påtalar lite försiktigt att kroppen är ett tempel för den helige ande.

Folke har gått på bibelskola. Där fick han lära sig att männen har kort hår och gärna kostym. Kvinnorna skulle vara klädda, värdiga sin kallelse.
Folke fick även höra att Jesus hade varit förmögen. Folke hade först förkastat detta, men så fick han med egna ögon se ett bibelcitat där det stod att soldaterna ( i samband med korsfästelsen) kastade lott om Jesus mantel istället för att dela den mitt itu. En dyr mantel förstörde man helt enkelt inte. Jesus gick faktiskt iklädd dåtidens Armani.
Folke brukade betona att den som ber, den får, faktiskt nästan allt den ber om. Dock behöver man ha tro för detta. Man måste be ordentligt.
Ber man dåligt, så blir det klena bönesvar.
Folke hade läst detta själv. I Bibeln.

Dumheter snäste Sune. -” Folke, du läser bibeln som fan själv” Ja, så sade Sune i ett hetsigt utfall mot Folkes ( I Sunes ögon) bristfälliga teologi.
Sedan följde en lång utläggning om vikten av att sätta saker och ting i rätt kontext, tid och rum, kulturella, etniska perspektiv och bla bla bla.

Berit sög med frenesi på sin giftpinne samtidigt som hon hörde Folke och Sune gräla.
” Av nåd är jag frälst ha-le-lu-ja” sjöng hon i sitt nikotinförfallande tempel.
Systern som förmanat Berit, tänkte att det var lika illa ställt med Folke och Sune som med Berit. Hon ansåg att de bägge två använde bibeln som slagträ för sina(perverterade) tolkningar som passade deras egna, högst privata små önskelistor om hur Gud är eller ska vara.

”Det som står skrivet, det står skrivet” tänkte systern som själv inte kunde förklara varför manteln lottades ut, men eftersom det inte stod någon annanstans i skriften att Jesus var rik, så var det nog bara som så att soldaterna såg manteln som en (vulgär) trofé.

Kallekillen, han som inte tål laktos, han kan detta med vad som är laktosfritt, ty tager han fel, så blir det precisexakt som för vargen då han snodde dunderhonung av Bamse. Magont.Därför vet Kalle en hel del om laktosfri kost.

Pelle med motorcykeln, han insåg efter ett tag, att han inte kunde rikta sin vrede och besvikelse mot besiktningsmannen. Det var obefogat, ty denne hade rätt, och Pelle hade fel. En Honda är inte en Triumph. Samma eftermiddag googlade Pelle -honda-
och innan veckans slut hade han kommit över en hel hög av information om hondabyggen. Han såg att han varit en slarver från början till slut.

Rune, det forna fyllesvinet, tja…huruvida han numera bökar runt i missär eller inte, förtäljer inte denna historia. Moralkakan torde ändå vara något istil med att – man intager inte något som man med säkerhet inte kan identifiera.

Snipp snapp snut, så var sagan slut, skulle vara trevligt att skriva, men först måste tjattret framför Guds hus lugna ned sig.
Ty om man lyssnar noga, så kan man fortfarande höra alla Sune , alla Folke , alla systrar som förmanar.Spetsar man öronen ytterligare så hör man att de är uppbackade av en entonig sång från en rökande gammal skata som kraxar om nåd och ha-le-lu-ja.

Förvisso. Det står i bibeln en hel del om domen, men Jesus, han benådade tjyvar och banditer.
Måhända står det att nåden är gratis, men vore det inte på sin plats att läsa instruktionsboken grundligt innan man gnyr på någon vars åsikter skiljer sig från ens egna?

För, gäller nåden Sune, så gäller den garanterat även
för den med nikotingult tempel, och faktum är nog att inte en endaste går igenom besiktningen. Oavsett om vi kan instruktionsboken utan och innan.
Inte utan nåden.

Kanske är vi som Rune allesammans. Var dag en kamp för att göra de goda valen ( vad de nu är för oss). Att ständigt exponeras inför det som vi med säkerhet inte kan identifiera?

Jesus sade att vi ska först plocka bort bjälken ur vårt eget öga innan vi kan påtala att vår medmänniska har en flisa i sitt.
En livstids arbete bara där.

En människa som systematiskt utesluter socker ur sin kost, kommer att upptäcka att en morot inte alls är besk, utan söt.
Att en morot ofta uppfattas som en aning besk, beror på att vi till vardags konsumerar stora mängder socker, och våra referens till vad som är sött, baseras på detta.( Tex en krokofant )

En människa som systematiskt utesluter socker ur sin kost, och då snackar vi inte karameller blott ( Som om det skulle vara kost?! det är ju snarra), dvs utan från maten, brödet , drycket etc, kommer att uppfatta en morot som söt och inte alls lite besk.

En människa som lever i Sverige lever i ett välfärdsland.
En vanlig svenne är inte förmögen. En vanlig svenne har dock ofta en bostad ett arbete och kanske en bil, sommarstuga eller husvagn.
Få svenssons kallar sig dock förmögna.

Jämfört med en risbonde i ett u-land så är de flesta svenssons, kanske du och jag, ändå långt mer förmögna en denne risbonde någonsin kommer att bli.

Allt beror på vad man jämför med.

Den vane frimicklaren känner igen textraden ” Du är en god Gud…från evighet till evighet varar din nåd”
Helt klart är det är det så att textförfattaren uppfattar Gud som god.

Betyder det att Gud är god? Vad är god?

Alla som sjungt med i dessa rader, de som lägger textförfattarens ord i sin egen mun, de har ju faktiskt inte en susning om hur textförfattaren definierar god. Antingen sjunger man med i sången för att man själv uppfattar Gud som god, eller så sjunger man endast för att man råkar kunna sången, utan närmre analys.

Är Gud god, eller är Gud rättvis och helig, eller är det samma sak?

Arrangören för den kristna musikfestivalen ber om vackert väder, och tackar Gud för bönesvar då solen skiner.
Samtidigt ber den kristna spannmålsbonden om regn då grödan torkar.
Ingen tacksägelse över dennes läppar då solen fortsätter steka.

Solen är för mig en bra liknelse för Herren Gud.
Inget liv utan sol. Inget liv med för mycket sol.
Solen är både livsgivande och förgörande på samma gång.

Hebr 12:29 ”Ty vår Gud är en förtärande eld”

Beskt kan inte på samma gång vara sött, och hur kan något förtärande samtidigt vara gott?

Som vi såg med moroten, så uppfattas den ju inte som söt förren man började utesluta socker i övrigt. Då man uteslutit socker en tid, ja då kommer moroten uppfattas som sötare, just därför att man inte refererar sött till en (ohyggligt söt) karamell.
Det söta vi får i oss från vanlig kost, som vi inte ens tänker på, påverkar vår referensram.

Jag tror, utan att veta (hur skulle jag kunna det?), att Gud är både besk och söt. Gud är god och Gud är förtärande.
Rättvis. Helig.
Vrede och förlåtelse.

Frågan är nog hur vi, du och jag, definierar saker och ting.

Är Gud god för att han låter solen skina, eller är det så att jag uppfattar detta som en gest av godhet för att det var just det jag bad om?
Hur är det då med vår spannmålsbonde som bad till samma Herre, men bad om regn?

Är Guds, som vi definierar det, godhet ,överhuvudtaget bundet till vad vi som människor kan definiera eller precisera som godhet?

Huston. We got a problem!

Gud är helig.
Upp 4:8 ” Helig, helig ,helig är Herren Gud, allhärskaren, han som var och som är och som kommer”

Då man undersöker ordet helig i svenska akademins ordbok, så ser man att ordet har en mängd betydelser, och ordets ursprung i sig har flera bottnar.
Själv finner jag att liknelsen med solen är det mest begripliga för mig, då jag tänker på Guds helighet.

Jag kan ifrågasätta tillvaron (chockerande va?), andras lidande och mitt eget, men jag tror att jag gör ett fatalt misstag då jag på något sätt förknippar det med Gud.
Det är mänskligt, jag vet, men OM GUD är en förtärande eld, en Gud som är helig, så torde dennes vilja och beslut ligga långt ifrån mina mänskliga referensramar om vad som är gott eller ont.

En morot kommer alltid att uppfattas som besk om jag konsumerar stora mängder socker.
Gud kommer alltid uppfattas som alléna god om jag definierar godhet med vad jag själv uppfattar som gott.

Det svåra är att behålla tron på Gud, att vika sig och säga precis som Jesus -” Låt din vilja ske.Inte min”, oavsett om utgången är i linje med MIN vilja. Mina önskningar och behov.
Baseras tron på den egna referensramen om gott, då kommer Guds godhet, makt och löften ALLTID ifrågasättas.

Om en människa uppfattar en morot som söt pga uteslutande av sockerkonsumtion, ja då ÄR moroten söt. Om en annan gillar godis och annat sött, och säger att moroten är besk, ja då ÄR den besk.
Bägge har rätt i sitt påstående.

Spannmålsbonden begråter sin förtorkade gröda alltmedan musikarrangören tackar för bönesvaret.
Är förtorkad gröda ett utslag av Guds godhet? Nej, det vill vi inte tro, och vi vill inte heller tro att en musikfestival är högre prioriterad (för Gud) än förutsättningarna för bondens fortlevnad.

När vi sjunger ” Du är en god Gud”, exakt vad baserar vi det på?

Faktum är att jag själv brukar sjunga den sången , och ofta sjunger jag fel. Istället för ”god Gud” brukar det bli ”stor Gud”.
Och för mig, så faller bitarna då bättre på plats.

En stor Gud.

Gud är Gud, och de som följer honom gör det av en mängd olika anledningar.
Ingen människas väg till Gud är precis lik den andres, och ingens tro är identisk med någon annas tro.
För sött för dig, kan vara beskt för mig.

Utmaningen är att tro på Gud, att följa Herren i stunder då ingenting alls känns vare sig gott eller heligt.

Hebr 4.15a ” ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter…”

Översteprästen är Herren Jesus. Vi vet att Guds son själv, i getsemane natten innan han korsfästes, bad om att få slippa lidandet om det var möjligt.
Därför kan vi, då vi inte får ihop Guds godhet med de lidanden och orättvisor vi möter, tänka på att Jesus har medlidande med oss. För han har själv lidit och utsatts för ”orättvisor”.

Gud är helig. Jag tror det betyder att han är ALLT.
En människa kan omöjligt förstå vidden av vad ALLT betyder.

Hur växer tron så att man kan säga som Jesus själv- låt din vilja ske, inte min?
Matt 26:39b …” Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt. Men inte som jag vill, utan som du vill”

Vi har en tavla på Jesus hemma i vårt hus.Jag har en tendens att vilja plocka ner den i stunder av mörker, besvikelser och frustration.
Hittils har jag besinnat mig och den hänger kvar.
Jesus står där med utsträckta armar och en hop av människor flockas kring honom.

– ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila” Matt 11:28

Så står det på tavlan, och kanske är det just då, när det känns som mest ologiskt att ha den hängande där på väggen, som den behövs mest?
Oavsett om moroten för dagen är besk eller söt.

Man pratar ibland om ” en vandring i öknen”, att man gjort en sådan, eller att man är mittupp i den.
Utrycket torde nog komma från historien om Moses och israeliternas uttåg från Egypten.

Du vet. Israeliterna hade varit slavar i 400 år, och nu, genom Moses, så var de äntligen på väg mot löftes landet.
Vem hade kunnat ana att det skulle ta 40 år.
40 år i öknen.

Moses var ju 40 bast då han slog ihjäl en egyptisk slavdrivare, och fick lägga benen på ryggen och fly. Det skulle dröja 40 bast till innan han återvände med uppdragaet att befria israels folk.

När man läser dessa berättelser med ”facit i hand”, så kan man ju givetvis se Herrens ledning. Vi kan se hur Gud flera gånger faktiskt visade sig för israeliterna. Molnstoden som ledde dem, havet som delade på sig, Moses då han kom ner från berget med budorden.
Att Gud faktiskt existerade, var inte en fråga.

Ändå dröjde det inte särskilt länge innan folket började knota och gnälla.
De ville t.o.m tillbaka till egypten där de åtminstonde fick äta ordentlig mat. Detta trots att de där varit slavar i så många år.

Det finns några teorier om varför det tog hela 40 år att vandra en sträcka som faktiskt, under optimala förutsättningar, inte ska ta mer än några veckor att gå.

En del säger att det beror just på att det gnälldes och klagades.
Andra säger att de gick i cirklar, och andra menar att Moses
( tillsammans med Gud) avsiktligt lät det ta 40 år. Syftet skulle då vara att det tar tid att inrota regler, lagar och stadgar i ett folk, för att de då skulle kunna erövra löfteslandet som ett starkt folk.
Vem vet?

Vad vi vet är. De kom ut ur slaveriet och att de önskade tillbaka då prövningen (öknen) blev dem övermäktig.( Vekt.Jag vet)

Israelit för några tusen år sedan eller inte. Vi vandrar alla i öknen ibland.
Andligt.Materiellt.Själsligt osv…

Om vi tänker på andlig öken så har vi det emot oss att vi aldrig ser en molnstod eller hav som klyver sig. Inte i fysisk mening.
Säkert finns det en och annan som bedyrar att de faktiskt sett mirakel, men jag tror vi kan enas om att de är undantag.

När vi vandrar i öknen, vad är det då som gör att vi härdar ut, att vi behåller tron (om vi nu gör det)?
Hur hanterar vi känslan av att vara i öknen, önskar vi vända åter vart vi kom ifrån, önskar vi oss bort någon annanstans, eller söker vi efter något som kan skönjas som ett Guds tecken.Ledning, trots ökenförhållanden?

Det är alltid lättast att sitta med facit ihand. Att efteråt blicka tillbaka, se de röda trådarna man inte såg då man var mitt i det.
En del kallar det för slumpartade inträffanden som ledde A till B.

Som efterföljare, troende, ser man (eller vill se) Guds ledning istället för slumpen.

Ibland brukar det sägas att man ska vara försiktig med vad man ber om, för rätt vad det är så blir man bönhörd.
Israeliterna bad om befrielse. Då den kom bad man om att få vända tillbaka.
Ibland blir det inte som man föreställde sig, eller var det så att man själv, medvetet eller omedvetet lade upp riktlinjerna för hur A skulle bli B?
Lek med tanken att du ber Gud ” använd mig”, är du då beredd att bli användd, bönhörd?
Är vi redo för öken, att bryta upp och GÅ oavsett vart stigen leder?

Eller är det så att vi sätter upp vilkor, och då de uppsatta vilkoren inte stämmer med vad som ÄR, då uppfattas det som öken?
Att det då uppfattas som om Gud inte hör, inte bryr sig. Att Gud kanske inte finns. Aldrig funnits, eller kanske dött?

Så där kan vi vandra omkring, för att långt senare se att en rad slumpmässiga (eller var det Guds ledning) sammanträffande faktiskt ledde A till B. Att vi blivit bönhörda.

Att läsa bibeln kan vara en brutal upplevelse. Faschinerande är att den inte backar för det, som så att säga, skulle sätta Gud själv i dålig dager.
Vi ser hur hans efterföljare gång efter annan misslyckas, gör sig skyldiga till det ena värre än det andra.
Vissa ting är disskutabla. Man kan vända och vrida på den egentliga betydelsen av ett visst agerande i en viss kontext. Vi kan disskutera om det är korrekt att rycka saker och ting ur kontexten, och vidare kan vi bränna ett stort antal hjärnceller på att fundera på vad som är människors egna ord/tolkningar, och inte med nödvändighet-Guds.

Vad som är svårare att analysera eller ifrågasätta, det är när personerna i bibeln uttrycker tvivel. Tvivel på Guds godhet. Tvivel på Guds ledning och närvaro.
Är inte detta kanon!?

Om alltsammans var ett segertåg med hallelujarop och änglasång, exakt hur misslyckad skulle en annan inte känna sig då?
Jag är glad över att Petrus inte var en andlig stålman. Jag är glad över att jag kan luta mig emot det faktumet att även han genomled öken och oförmåga att hålla sig nära sin mästare. Det gör honom mänsklig.
Jag är även glad över bibelavsnittet där Paulus och hans kamrat Silas satt fängslade. Detta till trots så sjöng de lovsånger till sin Herre, och med facit i hand så vet vi att sången (genom ett jordskalv) ledde dem ut i frihet.

Det kunde ju Paulus och Silas inte veta då de satt i bojor, men de sjöng ändå. Där, mitt i ”öknen” sjöng de, och det är ett hopp för oss. Även Petrus som förnekade sin mästare är oss till hopp. Vi vet att han blev förlåten, och den plan som fanns för honom gick inte i stöpet trots en temporär ökenvandring den natten han förnekade den han svurit att aldrig svika.

Profeten Jona fick i uppdrag att bege sig till staden Nineve. Detta låg sannerligen inte i linje med Jona´s planering.
Slutet gott allting gott sägs det ibland, och med facit ihand, javisst, Nineve blev räddat. Dock vore det ju intressant om det funnits en bandad intervju med Jona då han låg i valfiskens buk i tre dygn.

Även det skulle nog skänka tröst då man själv står med (öken)sand upp till hakan.

Signifikant för en redig überman är självfallet detta som
i folkmun kallas ryamatta.
Bli nu inte ledsen om du inte är en überman. Det grönare gräset
är med nödvändighet inte alltid så mycket vare sig grönare eller behagligare. Okej.

Huruvida skribenten talar av egen erfarenhet eller inte, torde vara en befängd fråga. Jag menar, har du sett mig svepa fram över Umeås gator och torg, så skulle en sådan korkad fråga inte
ens temporärt besöka dig.

Självklart har jag en ryamatta. Och då pratar vi inte om en sådan man lägger på golvet. För att vara övertydlig.

Lyssna nu. Detta är på riktigt. Det händer.
Sist jag var på badhuset så sjönk vattennivån. Det är säkert.
Det var min ryamatta som sög upp åtskilliga liter vatten.
Det sjukaste var ändå att detta till trots, så var ryamattan likt förbannad så torr att gubbarna i bastun ville kela med den.

(Jag vet. Det finns ingen logik i detta att den var torr, men jag gissar att de tyckte det kändes som en strävhårig tax kanske?)

Missta er inte. Detta är inget skrävlande. Med unik gåva kommer stort ansvar. Jag är inte riktigt på det klara om jag bär upp detta ansvar med bravur.
Du förstår. Att vara en Man bland alla halvkarlar är en uppgift
värdig Bruce Willis, eller om det kanske var Bruce Lee?
När jag tänker efter så vill jag ändå minnas att Bruce Lee var slät som en polerad new age sten på bröstet, så med säkerhet kan jag säga att det ändå är Bruce Willis.

Nu är Bruce Willis en skådespelare som säkert klistrar fast en falsk rya på bröstet. Jag är på riktigt.
Jag vet att du nu undrar vad det är som är så himla bra med att ha en ryamatta tätare och tjockare än ditt rövskägg. Jag ska berätta det för dig.
Missta dig inte. Detta är inget skrävlande.
Du frågade. Jag svarar.

1- Då jag snaskat chips framför Twilight filmerna, så kan jag dagen efter plocka massor med spill från ryamattan. Det blir således party i dagarna två. Tag 2 för 1 koncept.

2- Ryan trycker ut min t-shirt så det ser ut som jag har ett bröstomfång på 124 cm. Gissa om killarna på gymmet blir avis på mina (förmodade) pectoralis!

3- Då min fru är blöt om händerna kan hon snabbt och effektivt torka dem i ryan. Hon brukar säga att det är som att kela med en varulv.

4- Då mina barn vill åka till Leos Lekland men jag har slut på deg, så brukar jag tillverka små bollar eller kulor av tejp. Sedan roar de sig i timmar genom att kasta dem på min bröstkorg. De skrattar så de kiknar då bollarna fastnar.

Jag känner nu att du ändå tycker detta är ett skrävlande, så jag avslutar min lista av positiva effekter av ryan. Du är mer intresserad av om det finns nackdelar med att vara en überman. Jag klandrar dig inte. Jag skulle hata en man som mig själv om jag någon gång såg en vill säga.
Men bara för att det är DU, så ska jag berätta något som jag inte ens berättat för prästen vid min senaste bikt.

Ok?

Det är ensamt på toppen.

Ja, det var det.
Du får tolka det som du vill, men jag kan ge dig en hint.
Alla är avundsjuka på mig.
En gång var det en nikotinist som kastade sin tändsticka rätt mott mitt lurviga bröst. Detta var om sommaren och jag är helt på det klara med att det inte var en olycka såsom denne hävdade.

Eftersom du undrar så kan jag berätta.
Nikotinisten vandrar ej längre bland oss.

Nä, men det är ensamt här uppe på toppen av testosteronet.
Min fru har döpt om mig till Kung Testo.
Jag tycker det är vackert.

Det är lite roligt, och jag skrattar i mjugg då jag tänker på denna fixering som halvkarlarna har vid sina Willis. JA, jag vet att det kallas Willy,men hallååååå. Ordlek.Någon?

Som om det skulle vara signifikant för en überman?!
Jösses.
Alla män har en sån. Halvkarlarna tror dock att det skulle sitta i något så befängt som antal centimetrar.
Jag ämnar nu bli repetativ. Jösses!!

Vi är få. Vi vargar.
Men hör du, någon isande kall natt, ett ljud som minner om
stål mot stål, så vet du att det är min ryamatta som vädras
ute på min altan. Vind mot stålull har nämligen den effekten.

Var inte ledsen för det.
Inte alltid är det lätt att vara ensam.
På toppen.

1/
Mullbärt kunde inte ens minnas då han åkt skidor senast,
och därför kändes hela upplägget befängt på något vis.
Men nu satt han så inpackad som en sill i bussen, fylld av entusiaster, destination-Gällivare.

Då hans flamma Henny först föreslagit en veckas skidåkning, hade Mullbärt
gett henne en knuten näve som fått hennes kinder att bli rödare än vid deras första ömma kyss.

Henny hade brustit i gråt, och Mullbärt som inte kunde tolka om det berodde på smärta, förnedring eller besvikelse, hade reagerat genom att börja fnissa okontrollerbart.

Henny hade då tagit bladet från munnen och sagt
” Vi har inte ens känt varann en vecka och redan slår du mig”
Mullbärt hade då dragit slutsatsen att hon nog tagit illa vid, varpå han bett om ursäkt.

Nu satt de så här. På en buss.
Mullbärt kunde inte ens komma ihåg när han åkt skidor senast.
Han tänkte att det var en akt av kärlek, och att han lade sig på kärlekens altare likt ett slaktat spädlamm.

Han sneglade på Henny, och tänkte att det var synd att hon var så
svullen på höger sida av ansiktet. Hon som annars var så söt.
Mullbärt tänkte att det var typiskt på nåt sätt. Här bjuder han till medan fjällan inte lägger ner någon ansträgning alls.

Kanske passade de inte ihop?
Mullbärt gillade inte slalom, han offrade sig. Vad gjorde Henny egentligen? Lockade och pockade, lurade på honom massa smörja.
Fy faen, tänkte Mullbärt. Jag måste ta tag i min oförmåga att säga nej.
Jag är alldeles för godhjärtad.

2/
Fido rastade en isande morgon sin hund Anders.Av ren pur omsorg.
Fido brukade tänka att kallt, kallt var det då knappt ens Anders ville gå ut.

Denna morgon var det kallt.

3/
Mor Stina stack ut näsan och konstaterade att det var illa kallt denna morgon. Hon prisade sin skapare för att hon själv undslapp arbetssysslor utomhus. Där ute på gården såg hon hur husfar slet som ett djur.

Mor Stina skrattade i mjugg.
Han såg för tokrolig ut där han släpade runt på stora timmerstockar.

Mor Stina tänkte på att han inte var så stilig längre, och det var som en smula sorgligt detta med åldrandet.
Hon tänkte på ungdomens fröjdefulla dagar, och hur hon rodnat första gången hon träffat husfar.
Ja, han hette såklart inte husfar då, utan Nils.

Om hennes kinder blivit lite röda då de hejjat på varandra så var det ingenting alls mot hur det blossat upp då husfar, eller Nils som han då kallades, hade viskat i hennes öra,att han kallades för timmermannen.

Jojo, muttrade nu Mor Stina. Timmermannen, jag ser det, jojo jajjemän.
Sen skrattade hon åter lite i mjugg, ty han såg så tokrolig ut där han nu
låg med näsan i vädret i den 27 gradiga kylan.

Så stod hon där med ansiktet tryckt mot fönstret. Det började nu skymma ute, men Husfar låg stilla kvar. Mor Stina tänkte att så mycket till timmer hade det ändå inte bjudits på.
Men tokrolig hade han då alltid varit.

1/
Det var inte så att Sur-Britt vaknade upp en morgon
och titulerade sig Sur-Britt, liksom så där spontant.

Sur-Britt hette ju faktiskt Maj-Britt, och det var hennes nu förruttnade make, som gett henne öknamnet Sur-Britt en gång då hon nekat att vuxenkilla honom.

Namnet hade sedan följt med, till Maj.Britts förtret.

Hon upplevde sig ofta,liksom inmålad i ett hörn,
det fanns liksom ingen naturlig väg att undfly namnet Sur-Britt.

Ja, vad skulle hon egentligen säga då ungarna på skolgården kallade henne Sur-Britt?
Skulle hon förklara uppkomsten till namnet?
Ungarna skulle inte nöja sig med ett kort koncist ” Jag heter inte Sur-Britt, jag heter Maj-Britt”

Ånej. Dessa små monster skulle avkräva en motivering.
Maj-Britt viste detta eftersom hon varit lärarinna, och lärt de små knoddarna just detta. Att fråga. Inte köpa grisen i säcken osv.

Maj-Britt som nu kommit upp i åren tänkte att det nog varit lättare nuförtiden. Detta internet, det fanns ju inte då när ungarna gick på som värst.
Maj-Britt tänkte att dagens ungar redan i småskolan var porrskadade, och att det knappast gått någon nöd på dem, om hon skulle berättat detta med vad vuxenkilla är för något.

Nu var hon gammal, och hon tänkte allt oftare på att snart, snart skulle hon göra sin uppruttnade karlslok sällskap i mullen.
Det värsta av allt, var att gubbjäveln redan innan sin död låtit ordna med gravplats åt dem bägge.

Maj-Britt hade ryst då hon såg gravstenen.

Här vilar Sur-Britt och hennes okillade make

Herregud, tänkte hon.
Jag har då killat och killat, killekillat den däringa gubben i halva mitt liv.

Bara inte den gången.

Maj-Britt tänkte att livet då var bra surt. På det stora hela. Surt.

2/
Han sa att inget kunde mäta sig med Thailand.
Hur underbart det är att jogga efter stranden, barfota i det ljumna vattnet i solnedgången.

Han kunde avsätta sjuttiofem minuter för att berätta om trettiosex grader och vänliga människor.

Jag känner Kenny.
Han har hängbröst.
Aldrig.
Aldrig i helvitte han joggar i solnedgång.

Liksom-flipp-flopp-flapp flapp

3/
-” Nittiosju hästar på bakhhjulet”, skrävlade Pål.
Jaha, tänkte Stanley (men han sade inget)
Hur kan du veta att det inte är nittiosex eller nittionio, sabla sprätt
( tänkte han, men sa inget), allt medan Pål nu startat sin harley för att den beundrande folksamlingen skulle få höra hur mäktigt den mullrade.

Kan ingen genomskåda pajasen, pösmunken, posören, fejkbikern, tänkte Stanley tänka, men råkade visst säga det högt.

De hundratals timmar de ägnat tillsammans i garaget, skratten, två själars möte, upplöstes i samma stund folkhopen började skandera att Pål var en posör och att fransjacka var ostigt.

4/
-” Bara självdö, snälla.
-” Så du säger”, fnös Berit.

i 36 år hade de fört krig mot varandra.

Bosse hatade Berit, och Berit hatade Bosse.

Tillsammans alstrade deras hat tillräckligt med energi för att värma upp bastun var fjärde fredag.

Då hissades vitflagg.
Då strök de varandras kinder och drack ljummen folköl.

Då värmen klingade av och svetten torkat in, kunde Berit säga
tex ” Vad fet du är. Så tunt hår du har, och så sladdriga lår du fått”.
Bosse tänkte då, att nästa gång det är månadsskifte så ska jag tala om för den där skatan att hon är maskars föda. Om knappt ens det.

Den här gången hade han valt att uttrycka sig på ett vis som antydde litterär bevandring.
Nästa gång skulle han istället för att hälla vatten på stenarna, minsann hälla helvetet rätt över Berits grisansikte.

Ja, det skulle han minsann.

1/
Det var fredag afton, då Kånny satte ett stycke isterband i halsen. Först då ansiktet börjat skifta i blått, förstod hans hustru att han inte skojade april.

Efter några kraftfulla slag mellan Kånnys skulderblad, lossnade den för hastigt svalda isterbandbiten, och likt en missil
ämnad total förstörelse, flög den ut ur Kånnys mun och orsakade en fettfläck på den nya tapeten.

Kånny som lurat döden denna afton kom till insikt om livets bräcklighet, och lade därför ingen större vikt vid en förstörd tapet. Trots att hustrun beklagade sig, kunde de ändå enas om att isterbandet var den enda att beskylla.

Då Kånny och hans hustru förenades den natten, kunde hon inte undanfly tanken på att Kånnys mandom faktiskt liknade ett isterband.

Hon älskade sin make helt utan passion därefter.

2/
Kråkor hackar i kattbarnens ögon, där de ligger fastfrusna i den av frost, vita marken.
Oktober som blev november och december. Höst som blev januari och isande midvinter.
Isande skoningslös, mot kattbarn, människobarn och kråkor.
Arma människospillror. Ingen är hel.

Lycka är en illusion som jagas , och hittas i bråkdelar av den oändliga tid som är tristess och apati.

Du skrattade en sommar.
Vem minns detta då tid förvandlat ungdom till demens och vuxenblöja?

Kråkor hackar i den fastfrusna kroppen.
Här finns inget liv annat än i de blodiga näbbarnas karvande i död vävnad.

Jag ser den bleka solen gömma sig åter, och jag tänker att det är
djupt sorgligt att vi alla ska vara döda så mycket längre än vi får leva.

3/
En dag då prosten satt och tömde sin tarm, kom tvivel över honom.
Han började fundera på huruvida Judas Iskariot var predestinerad sitt sitt grymma öde, och mitt i en riktig tung krystknyst så upplevde prosten Guds totala frånvaro.

I samma stund prostens rumpa blev blöt av plumset, skickade han i väg ett sms till kyrkans högsta man, där han sade upp sig med omedelbar verkan.
Svettpärlor bröt fram i prostens panna, och han tänkte att hård mage måste vara hans personliga golgata.

Snart vibrerade det i telefonen samtidigt som den gav ifrån sig ett skärande ljud.
Prosten tänkte som så, att eftersom han nu var utanför nåden, så kunde han likaväl nyttja dessa vibrationer till total självbefläckelse.
Ja, så gick det till då kyrkans högsta man gav prosten bra vibrationer.

4/
Efter moget övervägande, begravde Efraim sin smärta i en calzone.
Då ostens sälta spelade upp en harmonisk melodi, precis på rätt smaklök, fann Efraim att smärtan högst troligt ändå var en överdrift.
Efraim rapade ljudligt, och så snart odören letade sig in i näsborrarna, förstod han att ingen ost i världen kunde frigöra honom från de bojor som fjättrat honom så länge.

Det var inte Siw Abrahamssons fel att det blev som det blev, sade
Efraim i rätten.Dessvärre hjälpte detta inte den arma Siw Abrahamsson, som med nöd och näppe överlevt den serie av slag som Efraim utdelat, då Siw Abrahamsson, vänligt men bestämt påtalat att Efraim påminnde henne om hennes 80-tal.

Siw Abrahamsson hade aldrig hunnit utveckla sitt resonemang
om hur Efraim liknade en gäst i Jacobs stege, innan Efraim blivit svart i blicken, ” Du ska få se på flygande Jakob” hade han, enligt vittne vrålat, och därefter gått loss på Siw Abrahamsson.

– ”Förlåt” hade Efraim snyftat i rätten. ” jag bara klarar inte av att bli kallad ananas”
Siw Abrahamsson kunde inte förlåta. Hon kunde ingenting.
Annat än att ligga på rygg och lyssna på Kikki Dee´s ”Bra vibrationer” från morgon till kväll.

Mästerjonglören laborerade med
konststycket att addera ytterligare en motorsåg till sitt nummer.

Inte för att det var illa pinkat alls
med de han redan behärskade.
Onej, bara det en prestation som fick folk att tappa andan.
Jag lovar.

Eller, åtminstonde mästerjonglören var
imponerad av sitt jonglerande, om vi skola språka sanning.

En del folk känner liksom av när
enough is enough då de står där vid bardisken.

En del gör det inte.

Nu är sågklingorna ytterst nära att
effektivt sänka BMI radikalt på vår kamrat.

Var morgonkaffet delikat denna bistra morgon?
Du vet, en morgon så kall, att man andas genom truten
för att behålla ett uns av värdighet.
Du vet vad jag menar.
Låtom oss samtliga slippa förnedringen i att språka om
det dära. Du vet.

Luften må vara klar och hög, men pressen, stressen
är som en dunkudde som sakta bara matas in i munnen.
Man tappar andan, kvävs.

-” Hallihallå, varför pratar du så dovt”?
-” Ag ha end udde i tuten”

Ja
Du fattar.

Det är ytterst få män i skor, som brukar ordet trut
då mun åsyftas.
Kvinnor i klackeskor är nog ännu sämre på detta.

Sämre är nog att betrakta som en negation, och
jag undrar jag, om det, de facto, kanske inte är
det enda rätta att säga mun istället för trut ändå?

Detta håller mig sömnlös.
Inte trut Vs mun, utan kudden i trut..jag menar munnen.
Får dåligt med luft här.
Frågor på det?

Den enda rätta responsen på detta lyder – ” who gives a flyin fuck about it! ”

Ja.
Det är sant.
Men jag bryr mig.
Är mitt döende känsloliv inte värt att få existera?

Kaffet jag alldeles nyss avnjöt var bittert.
Jag svär, min tunga krusade ihop sig och ansökte om
äktenskapsskillnad.
Ja, från mig då.

Dahhh.
Svar nej. Jag är inte gift med min tunga, tokfrans, men
jag laborerade lite med ord och liknelser.

Jonglören, just ja.

haaaaaaaaaaaallååååå?
( jag ropar. Du kan också ropa. Tyst. Känn min smärta i ditt hjärta. Okej?)

Vet du,
under tiden vi uppehöll oss med annat
så är det mindre jonglör.
Han tappade en vital kroppsdel alldeles nyss.

Skitsamma.
Jonglörer är ändå bland det mest uttjatade som finns.

Alla har väl hört skrönan om att en snus i rumpan skulle
ge extra skruf?
Jag fattar ändå inte. Varför då?
Om jag testat?
Självklart!
Jag gillar att leva ”on the edge”

Det är därför jag är efterföljare.
För det är så helgalet.

Jag är en kass jonglör.
Det bara funkar inte.
Det blir äppelmos av mina konster.

I morgon.
I morgon ska jag ta tag i mitt liv.

På eggen.

Tillkännagivande.

Leinbart finns inte.
Inte Rüpert heller.

Blott fantasifoster äro dessa varelser.
VuxenMållgan.

Det slog mig nyss.
Jag blev rädd.
-”Whats going on in your head dude” tänkte jag. Fast på svenska då.

Jag är ju svennebanan för tjyven.

Fast det är jag inte.
Jag är
och håll i pun…

HA!
Jag skrev inte pungen ( veckans klapp på axeln till mig)

Håll i hatten juh. Daahh.

50% Svensk. 37,5 % finne, och de resterande procenten
vore rimligtvis hjärndöd, men det är sagt de skall vara tvättäkta kosack.

För att göra en kort historia lång
så satt jag och snaskade hudflikar från mina fötter, framför nåt übervåld i dvdn.
Precis som jag skulle sträcka mig efter mäskdunken
så kom jag att tänka på att Rüpert är skyldig mig deg sen pepparkaksbaket.

Självfallet blev jag som Paulus , eller Saul som han hette
innan- the great day of salvation.
Ja, nu blev jag inte frälst då jag tänkte på Rüpert,
utan jag blev mordlysten.

Du vet Paulus, eller Saul från Tarsus som han kallades, var
ju på väg för att dräpa Jesusfreaks då han blev slagen till marken på väg till Damaskus.

Vissa hävdar att alltsammans var ett epilepsianfall, och sannerligen inget gudomligt alls.
Bland annat stöder man detta på att Paulus själv skriver att han har en tagg från satan som plågar honom.
Taggen skall då vara sjukdom som åsyftas.

Lite vet vi om hur det ligger till med den saken.

Jo, Rüpert skulle dräpas. Där var vi, och då
slog det mig att Rüpert bor i min hjärna.
Jag rös.
Ja, vid insikten.
Och jag tänkte att även Leinbart är en sådan häringa hittepå figur.

Jag lovar.
Hade jag varit vig så hade jag tagit ett stort bett
på hälens trampdyna.
I rent självförakt för att jag lurar mig själv så kapitalt.

Nu är jag inte vig. Inte alls.
Men välsvarvad!
Jösses.
Och stark.

Så jag nyttjade min styrka genom att bända upp mina käkar tills de gick ur led.
Sedan ställde jag mig med öppen käft och bar bringa vid köksfönstret.

Gissa om grannarna fick öppna käftar de med!

Jag vet inte om det var min båddyDelux eller jättetruten som orsakade detta.
Men trevligt var det.

Jag gillar inte folk som har för riklig fantasi.
De framstår som lögnaktiga alternativt narcissistiska.
Folk med rikliga flytningar är ju nåt helt annat.
Det är ju som normalt, men de här lögntrutarna, gosse. De är utmattande i all sin prakt.

Jag har ofta drömt om författaryrket.
Men med stigande ålder så inser jag att det nog är till för
skrävlarna, lögntrutarna, mytomanerna och narcissisterna.

Själv är jag alltför jordnära och sanningsenlig i mitt plottrande.
Det hade liksom blivit ordentligt träliga små historier jag knystat ur mig.

Kanske som denna lilla analinkontinenta skvätt i libroblöjan, om vi tillåter en metafor.

Prästyrket lockar mig även det.
Men.
Exakt hur jordnära är det?
Förutom vid jordfästning såklart.

Hallihallå.
Hur mycket evidens finnes kring Gud Fader?

Nä.
Det skulle inte alls passa en trovärdig, stabil herre som mig inte.
Näpp. ( den litterärt bevandrade såg här den geniala kopplingen till Mållgan. För er andra kommer facit.
Här- ”Näpp, sa Alfons Åberg- 1994″)

Och då slår det mig igen. Fast ett annat sorts slag.
Det är ett pussel alltihop. (Alfons katt heter pussel. Bara en sån sak)
Bitarna skaver och man söker få ihop dem tills det sitter som en betongkeps,
och plötsligt så gör det det.

Man ser motivet där det först bara var kaos.
Bara man ger det tid.
Tålamod.

Och jag börjar förstå att Rüpert är
en del av de små grå, och att han vill något , fast jag inte ens förstår det.

Inte nu, men sen, och att
Gud är det enda logiska, i all sin ologik.

Ser vi bara fragmenten och tror på dem
så framstår bilden klarare längre fram.

Jag är nöjd med lockbetet.
För läste du ända hit, så har du nu luskat ut att det ändå
bara var de sista två meningarna
som ägde något av värde. Och snäll som jag är så fetlägger jag dem åt dig.
Nästan en gudstjänst i sig.

Min halvkusins sambos bror Rüpert
kallade mig för ”kristet vrak” häromsist.

Jag avsåg genast hänga honom i hans egna tarmar.

Sedan kom jag till sans, och tänkte att det
förmodligen var en komplimang. Av rang.

Jag tänker på min resa i mästarens fotspår
och jag kan se att det varit en bergådalbana.
Jag ser i backspegeln hur jag emellanåt
varit hjärntvättad.

I undgomlig naivitet trott
mer på vad människor sagt
än vad mästaren sade.
Känt mig fördömd.

Jag har agerat domare
och jag har dömt mig själv
till helvetet mer än en gång.

Jag ser nu, att det jag trodde var toppen
var botten, masspsykos.
Masspsykos till smäktande pianoklinkande.

När jag ser en kostymklädd predikant som
smaskar på i predikstolen, och med glöd framställer
saker och ting som absolut sanning, då blir det tvärnit i min bok.

Kostym är snyggt.
Absolut.
Särskilt på gangsters i filmer om gangsters.
I synnerhet på Robban DeNiro.
Jätteläskigt på Runar S.

Jag känner inte Runar så jag kan inte uttala mig
om honom, men jag kaskadvomerar på den typ av teologi
han en gång framförde.
Kristen elit är värre än satanisk skit.
True story.

Jag tänker på Rüperts ord som inte var en örfil, utan ord som gör mig stolt.
Jag ÄR ett kristet vrak.

Jag kravlar runt i dyn och söker fragment av sanning.
Jag är snubben som är korsmärkt
men eliten ser som avfälling.
Jag är lärjungen som somnar i getsemane
trots min vilja att vara alert.
Jag är ett vrak
på den andliga botten.

För aldrig att jag vill frottera mig
bland folk som tror sig veta
som säger att något ÄR.

Jag vill vara bland de som
söker i bland skärvorna av det som en gång var
den kristna urkyrkan.

Där man delade allt
och inte bara vittnesbörd om Herrens goda.

En vrakdykare utan certificat.
Ett
Kristet
Vrak

Ska du henka på eller?