Min halvkusins sambos bror Rüpert
kallade mig för ”kristet vrak” häromsist.
Jag avsåg genast hänga honom i hans egna tarmar.
Sedan kom jag till sans, och tänkte att det
förmodligen var en komplimang. Av rang.
Jag tänker på min resa i mästarens fotspår
och jag kan se att det varit en bergådalbana.
Jag ser i backspegeln hur jag emellanåt
varit hjärntvättad.
I undgomlig naivitet trott
mer på vad människor sagt
än vad mästaren sade.
Känt mig fördömd.
Jag har agerat domare
och jag har dömt mig själv
till helvetet mer än en gång.
Jag ser nu, att det jag trodde var toppen
var botten, masspsykos.
Masspsykos till smäktande pianoklinkande.
När jag ser en kostymklädd predikant som
smaskar på i predikstolen, och med glöd framställer
saker och ting som absolut sanning, då blir det tvärnit i min bok.
Kostym är snyggt.
Absolut.
Särskilt på gangsters i filmer om gangsters.
I synnerhet på Robban DeNiro.
Jätteläskigt på Runar S.
Jag känner inte Runar så jag kan inte uttala mig
om honom, men jag kaskadvomerar på den typ av teologi
han en gång framförde.
Kristen elit är värre än satanisk skit.
True story.
Jag tänker på Rüperts ord som inte var en örfil, utan ord som gör mig stolt.
Jag ÄR ett kristet vrak.
Jag kravlar runt i dyn och söker fragment av sanning.
Jag är snubben som är korsmärkt
men eliten ser som avfälling.
Jag är lärjungen som somnar i getsemane
trots min vilja att vara alert.
Jag är ett vrak
på den andliga botten.
För aldrig att jag vill frottera mig
bland folk som tror sig veta
som säger att något ÄR.
Jag vill vara bland de som
söker i bland skärvorna av det som en gång var
den kristna urkyrkan.
Där man delade allt
och inte bara vittnesbörd om Herrens goda.
En vrakdykare utan certificat.
Ett
Kristet
Vrak
Ska du henka på eller?
