Tillkännagivande.
Leinbart finns inte.
Inte Rüpert heller.
Blott fantasifoster äro dessa varelser.
VuxenMållgan.
Det slog mig nyss.
Jag blev rädd.
-”Whats going on in your head dude” tänkte jag. Fast på svenska då.
Jag är ju svennebanan för tjyven.
Fast det är jag inte.
Jag är
och håll i pun…
HA!
Jag skrev inte pungen ( veckans klapp på axeln till mig)
Håll i hatten juh. Daahh.
50% Svensk. 37,5 % finne, och de resterande procenten
vore rimligtvis hjärndöd, men det är sagt de skall vara tvättäkta kosack.
För att göra en kort historia lång
så satt jag och snaskade hudflikar från mina fötter, framför nåt übervåld i dvdn.
Precis som jag skulle sträcka mig efter mäskdunken
så kom jag att tänka på att Rüpert är skyldig mig deg sen pepparkaksbaket.
Självfallet blev jag som Paulus , eller Saul som han hette
innan- the great day of salvation.
Ja, nu blev jag inte frälst då jag tänkte på Rüpert,
utan jag blev mordlysten.
Du vet Paulus, eller Saul från Tarsus som han kallades, var
ju på väg för att dräpa Jesusfreaks då han blev slagen till marken på väg till Damaskus.
Vissa hävdar att alltsammans var ett epilepsianfall, och sannerligen inget gudomligt alls.
Bland annat stöder man detta på att Paulus själv skriver att han har en tagg från satan som plågar honom.
Taggen skall då vara sjukdom som åsyftas.
Lite vet vi om hur det ligger till med den saken.
Jo, Rüpert skulle dräpas. Där var vi, och då
slog det mig att Rüpert bor i min hjärna.
Jag rös.
Ja, vid insikten.
Och jag tänkte att även Leinbart är en sådan häringa hittepå figur.
Jag lovar.
Hade jag varit vig så hade jag tagit ett stort bett
på hälens trampdyna.
I rent självförakt för att jag lurar mig själv så kapitalt.
Nu är jag inte vig. Inte alls.
Men välsvarvad!
Jösses.
Och stark.
Så jag nyttjade min styrka genom att bända upp mina käkar tills de gick ur led.
Sedan ställde jag mig med öppen käft och bar bringa vid köksfönstret.
Gissa om grannarna fick öppna käftar de med!
Jag vet inte om det var min båddyDelux eller jättetruten som orsakade detta.
Men trevligt var det.
Jag gillar inte folk som har för riklig fantasi.
De framstår som lögnaktiga alternativt narcissistiska.
Folk med rikliga flytningar är ju nåt helt annat.
Det är ju som normalt, men de här lögntrutarna, gosse. De är utmattande i all sin prakt.
Jag har ofta drömt om författaryrket.
Men med stigande ålder så inser jag att det nog är till för
skrävlarna, lögntrutarna, mytomanerna och narcissisterna.
Själv är jag alltför jordnära och sanningsenlig i mitt plottrande.
Det hade liksom blivit ordentligt träliga små historier jag knystat ur mig.
Kanske som denna lilla analinkontinenta skvätt i libroblöjan, om vi tillåter en metafor.
Prästyrket lockar mig även det.
Men.
Exakt hur jordnära är det?
Förutom vid jordfästning såklart.
Hallihallå.
Hur mycket evidens finnes kring Gud Fader?
Nä.
Det skulle inte alls passa en trovärdig, stabil herre som mig inte.
Näpp. ( den litterärt bevandrade såg här den geniala kopplingen till Mållgan. För er andra kommer facit.
Här- ”Näpp, sa Alfons Åberg- 1994″)
Och då slår det mig igen. Fast ett annat sorts slag.
Det är ett pussel alltihop. (Alfons katt heter pussel. Bara en sån sak)
Bitarna skaver och man söker få ihop dem tills det sitter som en betongkeps,
och plötsligt så gör det det.
Man ser motivet där det först bara var kaos.
Bara man ger det tid.
Tålamod.
Och jag börjar förstå att Rüpert är
en del av de små grå, och att han vill något , fast jag inte ens förstår det.
Inte nu, men sen, och att
Gud är det enda logiska, i all sin ologik.
Ser vi bara fragmenten och tror på dem
så framstår bilden klarare längre fram.
Jag är nöjd med lockbetet.
För läste du ända hit, så har du nu luskat ut att det ändå
bara var de sista två meningarna
som ägde något av värde. Och snäll som jag är så fetlägger jag dem åt dig.
Nästan en gudstjänst i sig.
