1/
Det var inte så att Sur-Britt vaknade upp en morgon
och titulerade sig Sur-Britt, liksom så där spontant.
Sur-Britt hette ju faktiskt Maj-Britt, och det var hennes nu förruttnade make, som gett henne öknamnet Sur-Britt en gång då hon nekat att vuxenkilla honom.
Namnet hade sedan följt med, till Maj.Britts förtret.
Hon upplevde sig ofta,liksom inmålad i ett hörn,
det fanns liksom ingen naturlig väg att undfly namnet Sur-Britt.
Ja, vad skulle hon egentligen säga då ungarna på skolgården kallade henne Sur-Britt?
Skulle hon förklara uppkomsten till namnet?
Ungarna skulle inte nöja sig med ett kort koncist ” Jag heter inte Sur-Britt, jag heter Maj-Britt”
Ånej. Dessa små monster skulle avkräva en motivering.
Maj-Britt viste detta eftersom hon varit lärarinna, och lärt de små knoddarna just detta. Att fråga. Inte köpa grisen i säcken osv.
Maj-Britt som nu kommit upp i åren tänkte att det nog varit lättare nuförtiden. Detta internet, det fanns ju inte då när ungarna gick på som värst.
Maj-Britt tänkte att dagens ungar redan i småskolan var porrskadade, och att det knappast gått någon nöd på dem, om hon skulle berättat detta med vad vuxenkilla är för något.
Nu var hon gammal, och hon tänkte allt oftare på att snart, snart skulle hon göra sin uppruttnade karlslok sällskap i mullen.
Det värsta av allt, var att gubbjäveln redan innan sin död låtit ordna med gravplats åt dem bägge.
Maj-Britt hade ryst då hon såg gravstenen.
Här vilar Sur-Britt och hennes okillade make
Herregud, tänkte hon.
Jag har då killat och killat, killekillat den däringa gubben i halva mitt liv.
Bara inte den gången.
Maj-Britt tänkte att livet då var bra surt. På det stora hela. Surt.
2/
Han sa att inget kunde mäta sig med Thailand.
Hur underbart det är att jogga efter stranden, barfota i det ljumna vattnet i solnedgången.
Han kunde avsätta sjuttiofem minuter för att berätta om trettiosex grader och vänliga människor.
Jag känner Kenny.
Han har hängbröst.
Aldrig.
Aldrig i helvitte han joggar i solnedgång.
Liksom-flipp-flopp-flapp flapp
3/
-” Nittiosju hästar på bakhhjulet”, skrävlade Pål.
Jaha, tänkte Stanley (men han sade inget)
Hur kan du veta att det inte är nittiosex eller nittionio, sabla sprätt
( tänkte han, men sa inget), allt medan Pål nu startat sin harley för att den beundrande folksamlingen skulle få höra hur mäktigt den mullrade.
Kan ingen genomskåda pajasen, pösmunken, posören, fejkbikern, tänkte Stanley tänka, men råkade visst säga det högt.
De hundratals timmar de ägnat tillsammans i garaget, skratten, två själars möte, upplöstes i samma stund folkhopen började skandera att Pål var en posör och att fransjacka var ostigt.
4/
-” Bara självdö, snälla.
-” Så du säger”, fnös Berit.
i 36 år hade de fört krig mot varandra.
Bosse hatade Berit, och Berit hatade Bosse.
Tillsammans alstrade deras hat tillräckligt med energi för att värma upp bastun var fjärde fredag.
Då hissades vitflagg.
Då strök de varandras kinder och drack ljummen folköl.
Då värmen klingade av och svetten torkat in, kunde Berit säga
tex ” Vad fet du är. Så tunt hår du har, och så sladdriga lår du fått”.
Bosse tänkte då, att nästa gång det är månadsskifte så ska jag tala om för den där skatan att hon är maskars föda. Om knappt ens det.
Den här gången hade han valt att uttrycka sig på ett vis som antydde litterär bevandring.
Nästa gång skulle han istället för att hälla vatten på stenarna, minsann hälla helvetet rätt över Berits grisansikte.
Ja, det skulle han minsann.
