1/
Mullbärt kunde inte ens minnas då han åkt skidor senast,
och därför kändes hela upplägget befängt på något vis.
Men nu satt han så inpackad som en sill i bussen, fylld av entusiaster, destination-Gällivare.
Då hans flamma Henny först föreslagit en veckas skidåkning, hade Mullbärt
gett henne en knuten näve som fått hennes kinder att bli rödare än vid deras första ömma kyss.
Henny hade brustit i gråt, och Mullbärt som inte kunde tolka om det berodde på smärta, förnedring eller besvikelse, hade reagerat genom att börja fnissa okontrollerbart.
Henny hade då tagit bladet från munnen och sagt
” Vi har inte ens känt varann en vecka och redan slår du mig”
Mullbärt hade då dragit slutsatsen att hon nog tagit illa vid, varpå han bett om ursäkt.
Nu satt de så här. På en buss.
Mullbärt kunde inte ens komma ihåg när han åkt skidor senast.
Han tänkte att det var en akt av kärlek, och att han lade sig på kärlekens altare likt ett slaktat spädlamm.
Han sneglade på Henny, och tänkte att det var synd att hon var så
svullen på höger sida av ansiktet. Hon som annars var så söt.
Mullbärt tänkte att det var typiskt på nåt sätt. Här bjuder han till medan fjällan inte lägger ner någon ansträgning alls.
Kanske passade de inte ihop?
Mullbärt gillade inte slalom, han offrade sig. Vad gjorde Henny egentligen? Lockade och pockade, lurade på honom massa smörja.
Fy faen, tänkte Mullbärt. Jag måste ta tag i min oförmåga att säga nej.
Jag är alldeles för godhjärtad.
2/
Fido rastade en isande morgon sin hund Anders.Av ren pur omsorg.
Fido brukade tänka att kallt, kallt var det då knappt ens Anders ville gå ut.
Denna morgon var det kallt.
3/
Mor Stina stack ut näsan och konstaterade att det var illa kallt denna morgon. Hon prisade sin skapare för att hon själv undslapp arbetssysslor utomhus. Där ute på gården såg hon hur husfar slet som ett djur.
Mor Stina skrattade i mjugg.
Han såg för tokrolig ut där han släpade runt på stora timmerstockar.
Mor Stina tänkte på att han inte var så stilig längre, och det var som en smula sorgligt detta med åldrandet.
Hon tänkte på ungdomens fröjdefulla dagar, och hur hon rodnat första gången hon träffat husfar.
Ja, han hette såklart inte husfar då, utan Nils.
Om hennes kinder blivit lite röda då de hejjat på varandra så var det ingenting alls mot hur det blossat upp då husfar, eller Nils som han då kallades, hade viskat i hennes öra,att han kallades för timmermannen.
Jojo, muttrade nu Mor Stina. Timmermannen, jag ser det, jojo jajjemän.
Sen skrattade hon åter lite i mjugg, ty han såg så tokrolig ut där han nu
låg med näsan i vädret i den 27 gradiga kylan.
Så stod hon där med ansiktet tryckt mot fönstret. Det började nu skymma ute, men Husfar låg stilla kvar. Mor Stina tänkte att så mycket till timmer hade det ändå inte bjudits på.
Men tokrolig hade han då alltid varit.
