Man pratar ibland om ” en vandring i öknen”, att man gjort en sådan, eller att man är mittupp i den.
Utrycket torde nog komma från historien om Moses och israeliternas uttåg från Egypten.
Du vet. Israeliterna hade varit slavar i 400 år, och nu, genom Moses, så var de äntligen på väg mot löftes landet.
Vem hade kunnat ana att det skulle ta 40 år.
40 år i öknen.
Moses var ju 40 bast då han slog ihjäl en egyptisk slavdrivare, och fick lägga benen på ryggen och fly. Det skulle dröja 40 bast till innan han återvände med uppdragaet att befria israels folk.
När man läser dessa berättelser med ”facit i hand”, så kan man ju givetvis se Herrens ledning. Vi kan se hur Gud flera gånger faktiskt visade sig för israeliterna. Molnstoden som ledde dem, havet som delade på sig, Moses då han kom ner från berget med budorden.
Att Gud faktiskt existerade, var inte en fråga.
Ändå dröjde det inte särskilt länge innan folket började knota och gnälla.
De ville t.o.m tillbaka till egypten där de åtminstonde fick äta ordentlig mat. Detta trots att de där varit slavar i så många år.
Det finns några teorier om varför det tog hela 40 år att vandra en sträcka som faktiskt, under optimala förutsättningar, inte ska ta mer än några veckor att gå.
En del säger att det beror just på att det gnälldes och klagades.
Andra säger att de gick i cirklar, och andra menar att Moses
( tillsammans med Gud) avsiktligt lät det ta 40 år. Syftet skulle då vara att det tar tid att inrota regler, lagar och stadgar i ett folk, för att de då skulle kunna erövra löfteslandet som ett starkt folk.
Vem vet?
Vad vi vet är. De kom ut ur slaveriet och att de önskade tillbaka då prövningen (öknen) blev dem övermäktig.( Vekt.Jag vet)
Israelit för några tusen år sedan eller inte. Vi vandrar alla i öknen ibland.
Andligt.Materiellt.Själsligt osv…
Om vi tänker på andlig öken så har vi det emot oss att vi aldrig ser en molnstod eller hav som klyver sig. Inte i fysisk mening.
Säkert finns det en och annan som bedyrar att de faktiskt sett mirakel, men jag tror vi kan enas om att de är undantag.
När vi vandrar i öknen, vad är det då som gör att vi härdar ut, att vi behåller tron (om vi nu gör det)?
Hur hanterar vi känslan av att vara i öknen, önskar vi vända åter vart vi kom ifrån, önskar vi oss bort någon annanstans, eller söker vi efter något som kan skönjas som ett Guds tecken.Ledning, trots ökenförhållanden?
Det är alltid lättast att sitta med facit ihand. Att efteråt blicka tillbaka, se de röda trådarna man inte såg då man var mitt i det.
En del kallar det för slumpartade inträffanden som ledde A till B.
Som efterföljare, troende, ser man (eller vill se) Guds ledning istället för slumpen.
Ibland brukar det sägas att man ska vara försiktig med vad man ber om, för rätt vad det är så blir man bönhörd.
Israeliterna bad om befrielse. Då den kom bad man om att få vända tillbaka.
Ibland blir det inte som man föreställde sig, eller var det så att man själv, medvetet eller omedvetet lade upp riktlinjerna för hur A skulle bli B?
Lek med tanken att du ber Gud ” använd mig”, är du då beredd att bli användd, bönhörd?
Är vi redo för öken, att bryta upp och GÅ oavsett vart stigen leder?
Eller är det så att vi sätter upp vilkor, och då de uppsatta vilkoren inte stämmer med vad som ÄR, då uppfattas det som öken?
Att det då uppfattas som om Gud inte hör, inte bryr sig. Att Gud kanske inte finns. Aldrig funnits, eller kanske dött?
Så där kan vi vandra omkring, för att långt senare se att en rad slumpmässiga (eller var det Guds ledning) sammanträffande faktiskt ledde A till B. Att vi blivit bönhörda.
Att läsa bibeln kan vara en brutal upplevelse. Faschinerande är att den inte backar för det, som så att säga, skulle sätta Gud själv i dålig dager.
Vi ser hur hans efterföljare gång efter annan misslyckas, gör sig skyldiga till det ena värre än det andra.
Vissa ting är disskutabla. Man kan vända och vrida på den egentliga betydelsen av ett visst agerande i en viss kontext. Vi kan disskutera om det är korrekt att rycka saker och ting ur kontexten, och vidare kan vi bränna ett stort antal hjärnceller på att fundera på vad som är människors egna ord/tolkningar, och inte med nödvändighet-Guds.
Vad som är svårare att analysera eller ifrågasätta, det är när personerna i bibeln uttrycker tvivel. Tvivel på Guds godhet. Tvivel på Guds ledning och närvaro.
Är inte detta kanon!?
Om alltsammans var ett segertåg med hallelujarop och änglasång, exakt hur misslyckad skulle en annan inte känna sig då?
Jag är glad över att Petrus inte var en andlig stålman. Jag är glad över att jag kan luta mig emot det faktumet att även han genomled öken och oförmåga att hålla sig nära sin mästare. Det gör honom mänsklig.
Jag är även glad över bibelavsnittet där Paulus och hans kamrat Silas satt fängslade. Detta till trots så sjöng de lovsånger till sin Herre, och med facit i hand så vet vi att sången (genom ett jordskalv) ledde dem ut i frihet.
Det kunde ju Paulus och Silas inte veta då de satt i bojor, men de sjöng ändå. Där, mitt i ”öknen” sjöng de, och det är ett hopp för oss. Även Petrus som förnekade sin mästare är oss till hopp. Vi vet att han blev förlåten, och den plan som fanns för honom gick inte i stöpet trots en temporär ökenvandring den natten han förnekade den han svurit att aldrig svika.
Profeten Jona fick i uppdrag att bege sig till staden Nineve. Detta låg sannerligen inte i linje med Jona´s planering.
Slutet gott allting gott sägs det ibland, och med facit ihand, javisst, Nineve blev räddat. Dock vore det ju intressant om det funnits en bandad intervju med Jona då han låg i valfiskens buk i tre dygn.
Även det skulle nog skänka tröst då man själv står med (öken)sand upp till hakan.
