Allt som oftast hamnar jag i grubblerier över meningen med allt.
Meningen, eller den totala meningslösheten.
På det stora hela.
Farmor sa alltid att det går fort. Livet.
På det stora hela så är 90 eller 30 år ingen skillnad.
Ett ögonblick i universum.
En grisblink.
I universum är en individs liv och leverne obetydligt.
Självklart har en del individer gjort avtryck som påverkar, men utifrån perspektivet att solen till sist slocknar så kan man nog ändå påstå att vi försöker bädda skönt så länge det varar.
Jag vet.
Det är negativt tänk.
Jag hatar det.
Men jag tänker på de här gamla fotografierna man ser.
Du vet , de här som gulnat och börjat böja sig.
De här fotografierna som föreställer människor som vi nu vet,
är döda allihop.
Då de stod framför fotografen och log så var förmodligen tanken på att de snart skulle vara raderade, lika abstrakt för dem , som att du och jag snart är minnen på ett gulnat fotografi.
Vi som lever nu.
Jag gillar inte de här tankarna.De har plågat mig förr.
Jag tänker att jag blir 40 i april.
Vad ska jag göra med resten av det liv jag tror ligger framför mig?
De flesta drömmarna är redan krossade.
Jag hinner helt enkelt inte greppa dem.
Jag tänkte för femton år sedan att jag vill läsa till präst.
Men, mitt leverne då, mitt uppror mot Gud, var inte förenligt med
ansträgnigen att läsa massa år på högskolan.Jag tänker fortfarande att jag vill läsa teologi, på riktigt. Men, jag blir 40 i april. Punkt.
Jag tänker att jag vill skriva.
Men då jag försöker blir det bara nonsens.
Detta är absolut INTE självömkan.
Detta är sanningen.
I vitögat.
Det är min tid.
Det är din tid.
Och den rinner oss ut händerna.
De sekunder det tagit för dig att läsa detta, de sekunderna är för evigt raderade.
Är du nöjd med hur du investerade dem?
Så vad ska vi göra då?
Studera gamla testamentet tillsammans?
Jag skojar inte nu.
Jag försöker själv.
Vill du vara bollplank?
Jag är inte otacksam.
Jag får injektioner av liv varje dag.
I mina barns leenden.
På det stora hela är jag så priviligerad att det är ett hån
mot massa andra människor, att ens tänka lyxtankar som
”vad är meningen”
Men.
Och jag kommer inte ifrån det, vad gör jag av min tid?
Hur förvaltar jag de dagar jag får som gåva?
Hur förvaltar du dina dagar?
Jag brukar säga till min fru att vi borde sälja allt, köpa en
husbil och bli hippies.
Jag brukar säga att vi borde bilda ett kollektiv med självförsörjning så långt som möjligt.
Som de första kristna tvingades till att göra.
Det är trevliga tankar.
Men kommer det hända?
Så tänker jag på farmor som jag inte gav de där timmarna.
Då när hon fanns. Då när jag tänkte, – en annan gång.
Nu är en annan gång försent.
I dag måste vi göra.
För i morgon kanske inte finns.
Jag har i massa år väntat på ledning från ovan.
Jag förstår att det är upp till mig om något ska bli annorlunda.
Inte för att jag tappat tron.
Men perspektivet har blivit förändrat.
Idag är en dag att agera.Reagera.
För livet är nu.
Inte i går, och inte imorgon.
Nu är allt vi har.
Och det var nyss.
Jag står på en strand och blickar mot en horisont
mellan de kupade händerna rinner sanden, som är tiden.
Där står jag. Och där står du.
Står vi kvar och konstaterar
eller stiger vi ned i den risiga båten, och helt utan garantier om en säker färd, påbörjar färden över mörka, djupa vatten, mot ett mål där i fjärran?
