Tuff titel va?
Tuff titel. Inte så tufft band.
Det är bara batteristen som är tuff i Stones.
Faktiskt, på riktigt är det bara batteristerna som är tuffa i alla band.
Det är säkert.
Empirisk erfarenhet.
Punkt.
Så satt jag åter i limon, som med moderat hastighet
förde mig mot strålkastarna, rökmaskinerna och
pyrotekniken.
Nä.
Här åktes ingen limosin alls.
Här snackar vi buss.
Till jobbet.
Jobbet utan pyroteknik.
Buss.
Knökfull buss.
Massa morbida ungdomar, och tro det eller ej
men snubben som satt framför mig i morse satt och porrsurfade på sin mobil.
Förstå.
Den lille, totalt hänsynslösa grisen
lyckades med tre fel av tre möjliga.
Innan du tycker jag är en surgubbe, så hör mig.
1- Den morbida yngligen fällde sitt säte så djupt att
det inte gick att sitta på sätet bakom.Iallafall inte då man är byggd som jag. ( Grekisk halvgud )
2- Den morbida ynglingen flashade sin mobil.
Du vet, när ena sätet är fällt så långt bak att det inte går att sitta på sätet bakom, så blir det en fet glipa. Liksom diagonalt. Så oavsett om man vill, eller inte vill, så ser man vad ynglingen tittar på i sin mobil.
Jag såg en penis.
Tack för den.
Ja. Det stämmer, jag skrev tre fel av tre, men jag nämnde bara två.
Det tredje felet blev min uteblivna frukost.
Jag var så stressad denna morgon förstår du, så jag hann icket inmundiga frukost hemma under köksfläkten. Jag hade således smusslat ner en liten (soja)korv i min innerficka.Denna lilla korv hade jag tänkt spisa där i mörkret. I bussen.
Sen kan du lägga ihop 1+1 själv.
Kan du inte det så kan du här nedan få facit.
Jag tappade aptiten.
Nåväl.
I takt med att den morbida ungdomens små flinka fingrar surfade pornografi, så sjönk min sinnesstämmning. Ja den sjönk som en sten
till djupet av helvetets förgårdar.
Inte direkt för att jag såg den däringa penisen.
Det var ju lätt att undslippa se den, då jag bara vred mitt huvud 24 grader åt vänster, men mitt sjunkande blodsocker skapade svart magi där i mörkret.
I rent vredesmod så hade jag faktiskt lust att pressa in sojakorven i örat på ynglingen, men jag besinnade mig. Tyvärr.
Ute gnistrade snön, och äckelpäckel solen sken i kapp med frimicklar Runes gloria som jag såg lite längre fram i bussen.
Jag gillar inte sol.
Eller rättare sagt, jag gillar inte vintersol. Inte höstsol heller för den delen. Om vi skall prata sanning så känns det idag som om jag inte kommer gilla sommarsol heller.
Jag brukar älska sommarsol.
En gång testade jag -brun utan sol-.
Om jag nu måste vara ärlig så var det faktiskt kastanjvatten, och resultatet var värdelöst. Benen var exakt lika vita som innan, men håren på benen blev lite orange.
Så var det med det.
Jag är så vit om benen, att om man lägger en alvedon på mitt ben ser det ut som en leverfläck.
Hallå, innan du upplyser mig om att det där skämtet är snott, så kan jag
upplysa dig om att jag vet det.
Men jag svär. Mina ben är vitare än dina.
Hela jag är så vit att om du står bredvid mig så kommer alla tro
att du är spökplumpen.
Så blek är jag.
Om jag lägger mig i en snödriva alldeles naken, så kommer folk inte se mig. Så.Blek.Är.Jag.
På riktigt. OM jag skulle få för mig att bleka mitt anus, så skulle blekningen likna sån här krutstänk man kan se i snödrivorna dagen efter nyår.
Bara så du vet.
Men jag brukar gilla sommarsol.
Inte för att jag solar mig i den, utan för att solen brukar sola sig i mig då jag glider fram på min bike.
Sådeså.
Usch.
Jag hade så mörka tankar där i bussen denna morgon.
Jag tycker inte om det.
Så satt jag där i bussen och försökte undvika fler bilder på snoppar.
Jag kände mig deprimerad, och precis som jag övervägde att mula in sojakorven i min egen trut, och därmed orsaka kvävning av mig själv, fick jag syn på ett bekant huvud.
Jag lovar och svär.
Först trodde jag det var en svamp som stack upp där i sätet.
En stor skinnfärgad svamp.
Naturligtvis så tänkte jag att det är NU det händer.
Det är nu jag blir galen.
Precis som jag började känna mig glad, så såg jag att det var Leinbart.
Det var för bövelen Leinbarts huvud.
Det är absolut inget fel alls på Leinbarts huvud.
Men
det
är
ingen
svamp.
Inte för att jag vill ha en svamp.
Men det bröt som av detta mörker.
Ja -men-tänk-själv!
Hur ofta händer det att man ser en stor , skinnfärgad svamp i bussen?
Typ aldrig.
Och så inte heller idag.
Jag ämnar nu citera Nisse Ferlin ” Gud må förlåta mig somliga rader..”, men faktum är att då jag skärpte min blick så såg faktiskt Leinbarts huvud ut som en.. ja. Ni fattar.
Ungefär här så tvingas jag reflektera en smula över morgonens händelser.
Morgonens djupdykning ned i mitt mentala mörker.
Jag tänker att det är omöblerat i mitt huvud.
Det är svinkallt där ute. Jag funderar på om det ändå inte är kallare i min själ?
Just idag.
Så slår det mig!
Jag och Gråskägg har ju för tjyven 17 spelade lottorader.
Är det idag det händer?!
Jag svär.
Vinner vi en slant ska jag inte alls köpa en tupé.
Nej du.
Då blir det en hårtransplantation så jag äntligen kan skaffa samma fripp som gitarristen i Manowar.
Sen blir det att köpa tillbaka hojen jag tvingades sälja.
Jag suger på den karamellen.
Alltså, min vision om hur jag åter hänger över aphänget, men nu med hår ner till rövklyftan.
Jag blev som upppiggad av tanken på att -rent-teoretiskt-så-löser-det-sig-kanske.
Rent teoretiskt ja.
Lyssna nu glädjedödare där.
Det är större chans att bli styckmördad i kassakön på konsum än att vinna storvinst.
Ja. Det stämmer.
Det var jag själv som var glädjedödaren.
Men det är för att jag är så självdestruktiv förstår du.
Jag är ju en redbar karl numera.
Inga dumheter what-so-ever, men det är liksom inte kriminellt att
döda sin egen glädje.
Alltid något.
Dock så är vi paradoxala vi människor, så när ingen ser så gör jag mun-mot-mun på min dräpta glädje.
Nu ska vi inte överdriva.
Kom inte här och kalla mig överlycklig.
I dag är det svart målarfärg i min hink men
just du, får gärna byta ut hinken mot annan kulör.
Bara inte vitt.
Jag är redan så blek.
