Min mor brukar säga att jag som liten slog på kastruller.
Jag vet inte om detta stämmer, då jag själv inte
har något minne utav det.
Senare i livet så blev jag trummis, och sysslade med detta i
tjugo år.
Min mor brukade säga att jag som liten slog på kastruller, och
man skulle härmed kunna se ett mönster.
Jag kan inte riktigt komma ihåg årtalet för berättelsen som nu följer,
men jag vill minnas att jag var kring 11 år. Året borde således varit 1984. Jag köpte mitt första trumset som 12 åring, och detta var iallafall innan.
Min mor brukar säga att jag som liten slog på kastruller. Om detta har jag inget minne, men jag vet att jag lite senare hett och intensivt önskade mig ett trumset.
Så vi förflyttar oss till december 1984.
Som ungar brukar göra, så längtade jag till julafton.
Mina föräldrar hintade lite om årets julklapp, julklappen med stort J.
Ett trumset, tänkte jag.
Då jag ”fiskade” efter information, som jag hoppades skulle verifiera att det faktiskt var ett trumset, så minns jag att informationen var synnerligen diffus.
Det var något stort, och samtidigt så rymdes det i ett kuvert.
Dagarna fram till julafton var olidliga.
Något stort- ett trumset, men samtidigt så litet så det rymdes i ett kuvert?..var det kanske pengar till ett trumset?
Så kom då dagen med stort J.
Mycket riktigt så var det ett litet kuvert, och med spänning och entuiasm så öppnades då detta kuvert.
I kuvertet låg ett fotografi.
På en afrikansk….pojke.
Först monumental besvikelse, följd av ett stort fett frågetecken.
I julklapp hade.jag.fått.ett.fadderbarn.
Den här afrikanska pojken satt sedan uppnålad på min vägg.
Jag minns inte hans namn. Jag minns däremot att hundra kronor i månaden skulle han ha. Gärna ett brev nång gång emellanåt.
Han gav mig så otroligt dåligt samvete.
Han hängde där på min vägg, pojken jag inte minns namnet på. Pojken som jag aldrig skickade något brev till, och hur det blev med den här hundringen kan jag inte komma ihåg.
Så här långt senare kan jag tänka på den här bisarra julklappen och skratta åt det. Jag vet att mina föräldrar ville väl. Jag vet att de förmodligen ville lära mig något. Ja, min syster med, för hon fick även hon ett afrikanskt fadderbarn, men det blev ju totalgalet alltsammans.
Nu vet jag att mina föräldrar kikar in på den här bloggen ibland, och hallå, ta inte illa vid er, men det var ju crazybananas.
Vi flyttade senare, och jag vet fortfarande inte idag vad som blev av fotot på den lille pojken som var i min ålder. Idag, om han lever, så är han en medelålders gubbtjyv precis som jag. Undra om han någonsin visste om att i värmland så satt han uppnålad på en snorvalps vägg?
En valp som med djup besvikelse tänkte att han fick en afrikansk unge istället för ett trumset.
Visst är det väl så, att då våra förväntningar
inte infrias så blir vi besvikna?
Då var jag djupt besviken på mina föräldrar, idag blir jag oftast besviken på mig själv.
På hur jag agerar, eller inte agerar. På min fortfarande ,kanske barnsliga reaktion då det jag vill och önskar inte inträffar.
På många sätt och vis är jag fortfarande en unge, bara det att jag är 40 år om några månader, och att jag nu själv har tre ungar.
Jag vet i teorin hur jag BÖR och BORDE hantera livets motgångar, men
alltsomoftast så transformeras jag till en besviken unge som
känner sig förbisedd och orättvist behandlad.
Det är märkligt. Ja, detta att man vet, men inte förmår sig till.
Förr var jag ofta otroligt besviken på Gud, men om jag lärt mig något i detta liv så är det faktiskt att inte projicera besvikelsen på denne.
Människor däremot gör mig ofta besviken. Jag förväntar mig kanske för mycket, hoppas på att människor ska öppna dörrar och inte stänga dem.
Jag hoppas det gick bra för den häringe afrikanska pojken, och jag vet att det var en godhjärtad handling från mina föräldrar.
Ibland kan rätt bara bli så fel.
Senare i livet så ägde jag en massa trumset, och musiken var mitt allt.
En bra batterist bör behärska flera stilar, iallafall om denne arbetar som studiomusiker. Huruvida jag var bra eller inte, får andra avgöra, däremot vet jag med 100% säkerhet att afrikanska rytmer behärskade jag aldrig.
Detta har naturligtvis ingenting alls att göra med någonting, annat än att det knöt ihop säcken, eller kanske förseglade kuvertet, på ett berättartekniskt stiligt vis.
