”Wåt aj tååt wås dä garden off eden, wås the velly of dä shädow off däth”

Jojjebusserru.
Inte ett ljud om stavningen.
Det ska vara så.
Konstnärlig frihet.

Faaaassst, jag är ju ingen konstnär förvisso.
Vet du?
På tal om konst.
När jag gick i åttan så hade vi en lärare i bild.
En lärarinna.
Snacket gick efter lektionerna.
Du förstår. Hon var ute efter oss allihopna. Gossarna.
Det är säkert. Varenda gång man ropade på hjälp hängde hon
sig över oss, liksom bara för att… få känna på oss.

Jag skulle också gjort det om jag var hon.
Vem kan likssom motstå 14 åriga snubbar med fett hockeyfripphår och finnar i plytet från en liten ort i värmland?
Det extremskumma var att vår kemilärarinna var exaktprecis likadan.

Kanske ändå var nåt speciellt med Degerfors?

Hallå.
Vi hade t.o.m en egen typ sambafestival en gång om året. Rio Degerforso.
True story.

Om vi håller oss till ämnet då.
Vilket ämne skanderar pöbeln!?
Alldeles korrekt. Inget ämne finnes på agendan.
Mitt lilla kangelbär där.
Jag åberopar tilfällig sinneskontroll.

Visst var det en smaskig textrad där i början?
Säg inte emot. Jag vet att du bor här någonstans i krokarna.
Det var ju det finfina bandet Rezurection band. Eller om de då hette Rez Band, eler bara Rez. Kommer inte ihåg, men de laborerade lite med bandnamnet och förkortningar där ett tag.
Sprollar roll. Tunga ord.

Ibland är det liksom sådär.
Man tror man är på rätt bana här i livet, men inget, och jag menar INGET
fungerar som det borde.
Då kan man kasta in handduken, eller varför inte rulla ihop den till en stenhård piska och slå sig själv lite granna, eller så biter man ihop och tänker att FÖRR eller SENARE så klarnar det.
Klart som korvspad brukar man säga. Jag undrar varför man säger så? Korvspad är ju jättegrumligt av allt fett.

Mellan mina öron så har det brunnit ett tag.
Och eftersom jag är kamrat med världens största designer så har jag bollat detta med denne.
Mestadels har det känts som om jag bollat för mig själv dock.
Sen någongång ibland så har så bollen returnerats med sådan kraft att
jag tappat luften lite grann.

Men på det stora hela så har det inte ramlat på plats.
Pusselbitarna alltså.

Aha, du noterar att jag jobbar med metaforer här.
Listigt va?
Vill du veta varför?

Skit i det då.
Du får veta ändå.

Det är ju såklart för jag inte är cannabisvän.

Visste du att långvarigt cannabisbruk påverkar din lilla hjärna?
Jo, det är säkert.
Bland en av många skador som kan uppträda (jag säger KAN, för att det alltid finnes vänner till cannabis sativa som vill bjäbba om detta) är att det blir svårt att förstå om det blir för abstrakt.

Jag jobbar med metaforer för att sålla bort cannabisrökarna hajjar du väl din lille googlare där.
Nä. Jag skoja bara.
Alla som ids läsa denna lilla blogg borde få en medalj.
Från bröstet. Jag svär.
Jag blir lika glad varenda gång någon skriver en kommentar.
Och vet du va-ad. Lika ledsen blir jag då jag endast noterar 500 besökare per dygn.

Kommer du ihåg lilla huset på prärien?
I så fall noterade du nyss flirten med nämnd serie.
VA?

Inte?
Okej. Här får du facit. Bara för det är du och jag älskar mina tappra läsare. Alla tre.
Harriet brukade ju svara så då de instalerade en telefonväxel.
Ja , inte precisexakt så givetvis, utan snarare så här.
Håll i rynkorna, nu åker vi…. ” Waal-nut Gr-ooo-ve”

Hm.
Såg inte lika bra ut i skrift som det hörs i huvudet.
Ytterligare en besvikelse jag ska memorera.

Nämen skola vi benämna ett tema så torde det vara något i stil med att, ibland så finner man att man utvecklat ett dåligt mående, trots att man är i godishyllan och raffsar. Där man borde vara så glad och tillfreds.
Hörs det rimligt?

Nä. Godis är dessutom en fara för folkhälsan.
Max 100 gram under påskveckan läste jag.

100 gram!
Då kan man lika gärna låta bli.
100 gram det är typ 7 karameller.
Blir du lycklig av det?

Nädu. Ska de vara ,ska det vara.
Själv tänker jag trycka i mig så mycket snarra att mina käkar går ur led, mina tarmar får vred, min fru blir vred på mig för att jag tuggar så det skvätter saliv på tapeterna och min terapeut ber mig hålla mig samman.
Ungefär så.

Huvva.
Det är för mycket besvikelser på det stora hela.

Jag tänkte på det häromsist, att allt har ju med förväntningar att göra.
Förväntar man sig inget blir man ju inte heller besviken då inget alls infrias. Simpel matematik.
Javisst. På det stora blir det kanske lite grått, men då vet man liksom vart skåpet ska stå.

Nu kan man tro att detta är negationer rätt igenom. Men då tror man lite fel. Subjektiv uppfattning.
Livet har ju liksom pararella processer. Bara för att det är haveri på den ena fronten så kanske det fungerar utmärkt på den andra fronten.
Särskilt Y-fronten.

Men visst är det väl som så, att om Bågens elsysten är i utmärkt skick och funktionen är alldeles magnefik, så hjälper det föga om man inte tankat.
Då blir man ändå omkörd, och blir stående påvägrenen och missar partajet.

Ta makten över sitt liv.
Inte simma runt i en ocean av mörker och tvivel och vänta på att någon förbarmar sig och kastar i en flytväst. Typ.

Jag jobbar med metaforerer.
Det är ett stilistiskt knep.
För att säga massor om litet.

Jag jobbar så.

Nu är mitt mål att återta kontrollen över asfalten.

Vintern har varit överlag förfärlig, och min halvmåne på huvudet
exemplifierar på ett pedagogiskt vis hur det blir inne i huvudet då det brinner mellan öronen. Det blir som ett tomrum.

För att inga missförstånd skall uppträda burdust, så säger jag som i eftertexterna på fräsiga hollywoodproduktioner där hundar hoppat genom eldhav-Inga djur kom till skada-

Med detta menar jag blott att det givetvis inte brann mellan några öron.
På riktigt.
Man säger ju bara så när man klurar alldeles för mycket.

Nu var jag övertydlig och förringade din förmåga att förstå liknelser.
Jag skäms, och jag lovar.
Jag lindar handduken extra hårt i kväll. Bara för dig.

DonDon satt på en enkel pinnstol i köket och rökte. Tusen tankar i huvudet. En utav de tankar han burit genom livet, som plågade honom kopiöst, var hur hans föräldrar kunnat döpa honom till DonDon.

Han hade aldrig vågat konfrontera dem, och nu var de döda.

Det var kvavt och värmen steg hela tiden, det tycktes som om även denna dag skulle bli rekordvarm. DonDon fimpade sin cigarett bara för att direkt tända en ny.

På golvet låg tre kartonger.
DonDon visste inte hur han skulle angripa arbetet som låg framför honom. Han bara visste att tiden var inne nu. Han kunde inte låta detta ligga längre.

Tre kartonger, smutsbruna och förseglade med grov tejp.
DonDon såg att tejpen börjat släppa på några ställen, och
han antog att även det var ett tecken.
Han reste sig från pinnstolen och började sakta förflytta sig mot kartongerna.
Han böjde sig ned. Det krasade i hans nötta knäleder.
Försiktigt strök han med handen över den ena kartongen. Handflatan blev grå av damm. Det luktade gammalt. Instängt. Unket. DonDon kände sig plötsligt illamående.

Kvällen innan hade han varit upp på vinden och burit ned kartongerna. Han hade då varit så säker, så driven i sin beslutsamhet. Nu kände han sig trött, så fruktansvärt trött.
Flyktigt besökte en ny tanke honom. En tanke som kändes varm och behaglig. ”Om jag skulle gå och skjuta skallen av mig istället”

DonDon blev stående i denna knäböjande position en stund. Han lät tanken sjunka in. Han slöt sina ögon och bara andades. Stilla. Tungt.
En våg av illamående kom över honom, så intensiv att han inte kunde hindra spyorna som nu kom som en kaskad. På golvet. På DonDons Levis 501, på kartongerna. DonDon kräktes och kräktes tills magen var tom på innehåll.
Han var tvungen att lägga sig. Det snurrade i huvudet, men illamåendet var nu borta. Han var så trött. Så trött.

DonDon tänkte att han måste torka upp spyorna. Han tänkte att han måste öppna kartongerna. Stunden var nu inne, han kunde inte skjuta på detta längre. År hade lagts till år, och de var nu döda. Först modern, och kort därefter hans far.
DonDon var deras enda barn. De hade sagt att de älskade honom.
DonDon kände hur han sakta försvann, han kunde inte hålla ögonen öppna. Bara blunda en liten stund…

Han vaknade av att en rysning gick genom kroppen. Det var mörkt, och den tryckande värmen var borta. Det var kallt i rummet och det luktade spyor.
Don Don reste sig upp, plockade upp sitt cigarettpaket ur bröstfickan. Tände en cigarett, och i lågan från tändaren såg han att ena kartongen nu stod öppen. Cigaretten gled ur hans fingrar och landade på golvet.

DonDon backade instinktivt. Skräcken grep om hans strupe och han kände närvaron av något i rummet. Han andades så lätt han kunde, men det brusade i hans öron.
Det smakade spy i munnen.
Så hörde han hur någon eller något rörde sig i rummet. Långsamma släpande steg. DonDon hörde hur de närmade sig. Mot honom.
Han mindes faderns tofflor, och ljudet var snarlikt ljudet då fadern om morgnarna, alldeles innan döden, brukade hasa runt i köket. Förvirrad, desorienterad.Förlorad.
”Far?”
DonDons röst var vek.Tunn. Patetisk.
Han lystrade efter något, men vad?
Så bröt åter DonDons röst tystnaden ”Mor?”

Inget svar nådde DonDon. Bara tystnaden och ljudet av något som minde om faderns hasande tofflor. Så tystnade även det.
Allt var stilla nu. Bara DonDons flämtande andning.
Han blev stående. Tiden tycktes helt upphöra.
DonDons ögon hade sakteligen börjat vänja sig vid mörkret, och han kunde nu börja ana konturerna av möblemanget. Kartongerna.
Två var förslutna, den tredje stod öppen.
DonDon stod så stilla.

Gryningsljuset bröt till sist igenom. En solstråle träffade högen med DonDons maginnehåll. En stor fluga satt och petade i sörjan.
DonDon tände en cigarett. Smaken av maginnehåll utbyttes mot Camel. DonDon tänkte att kartongerna skulle inte alls öppnas. Han skulle bränna dom. Han skulle göra en stor brasa av allt.
Hela huset. Alla minnen. All ondska som utspelats mellan dessa väggar.
Sen skulle han gå ut till faderns snickeribod, och där under högen av virke skulle han leta rätt på det gamla hagelgeväret.
Allt skulle få ett slut nu.

DonDon tänkte att inget försvann på riktigt ner i graven. Han måste göra rätt den här gången.

Nu var hela rummet ljust igen. Det var kvavt. Varmt. Han borde egentligen göra något åt ventilationen, men det spelade ingen roll längre.
Han borde burit ned kartongerna för flera år sedan, men vad hjälpte det att älta?
DonDon visste att det nu var försent, och han fann någon sorts frid och lugn i detta.
Han skulle aldrig få några svar, de, liksom hans plågoandar skulle försvinna i ett inferno av eld tills bara aska kvarstod.
Aska som skulle fångas av vinden och spridas ut över gården som i stillhet vittrade bort.

Entombed-Hellacopters-Deathbreath…japp. Jag ser din tankekedja.

Vet du.

I går höll det på att bli slarvsylta av undertecknad.
Visst är det fräsigt?

Primärt icke faktumet att jag höll på att mista livet
(Även om det säkerligen finnes en och annan som hissar flaggan i topp samt ställer till med karaoke-party om man lade näsan i vädret)
Nej, men jag tänkte faktiskt på ordet slarvsylta.
På allvar, vem säger så egentligen. Det måste bara vara i typ Kalle Anka.

Jo, men det höll alltså på att gå käpprätt åt helvete i går.
(Käpprätt är även det ett spännande ord…)

Jasså, DU undrar hur?

Allright, here we go.
Är du under 18 eller över 43 så kan du sluta läsa nu.

Okey.
Det var ett fult knep för att försöka fånga intresset.
Jag gjorde en Tommy Nilsson helt enkelt.
Förlåt mig detta.
Jag passar även på att säga att även om det blivit slarvsylta av mig , så är ändå inte helvetet en destination jag direkt siktar på. Får jag välja vill jag för bövfelen bli kerub.
En liten, mjölkvit och alldeles småfet kerub.
Naken skall jag vara, och tänka sig, inte en kotte skall uppröras över detta faktum att där ligger jag, liten mjölkvit, fet och naken och lirar texas hold´em på ett fluffigt moln.
Ack du ljuvfa dröm.

Måhända var detta en alldeles för enkel teologi, men det är ett sidospår hursomhaver.

Plötsligt händer det vill svenska spel få oss att tro.
Att den plötsliga händelsen som gör oss rika som troll är typ en på ett par miljoner förbises i denna klämkäcka slogan, men detta spelar ingen roll när vi arbetar i zonen som handlar om drömmarna.
Man måste drömma.
Det finns något bitterljuvt i att drömma om sådant som högst troligt aldrig kommer inträffa.

Så satt jag i min bil.
Tittade åt vänster. Tittade åt höger, sen påbörjades en vänstersväng ut på den korsande vägen.
Då, i full fart kommer en bil på min vänstra hand.
Den är alldeles upp i mig, och jag hinner knappt tänka, än mindre agera.
Det kommer att smälla.

Plötsligt händer det att man håller på att krocka, men att den andra föraren är en skicklig och alert sådan.
På något vis gör denne en manöver och hamnar bakom mig, på fel sida körbanan, och med ytterst liten marginal, utan att köra in i min bil.
Jag misstänker att allt var mitt fel.
Hur jag kunde missa bilen som kom, då jag hade stopplikt? (Hallå, hur stavas stoppplikt? Tre stycken P på raken ser helgalet ut.)

Då jag fortsatte min körning alldeles efteråt, så funderade jag på vad jag nyss varit med om, alltså att det var så försvinnande nära att för första gången ha blivit slarvsylta. Självklart var jag inte besviken på utfallet.
Att påstå att jag kände mig pånyttfödd är att ta i, men tanken på hur lätt hänt det är blev närvarande.

Vad vi vet, så har vi det här. Det som pågår nu. Gårdagen är historia, framtiden finns inte. Vi kan bara hoppas på den.
Hur lever vi för att inte slarva bort det enda vi har?
Nu.
Och nu.
Och …nu.

Det är svårt.
Jag hamnar i grubblerier om både DÅ och den morgondag jag kanske inte ens får.
För 10 år sedan brukade jag säga att jag inte skulle bli mer än 44 år. Jag hoppas jag hade fel.
Måhända är jag redo att antaga färg, form och attityd av en kerub, men likväl som en av mina roller är bad 2 the bone, så är en viktigare roll att jag är pappa till tre.

Asfalten har nu börjat blotta sig under isen. Det brukar betyda att premiärturen på bågen närmar sig. Jag misstänker dessvärre att årets tur blir mindre euforisk än den brukar vara.
Jag såg ej heller där stoppskylten kan man säga.

Missar jag en till så har vi en triss.
Och vem vet.
Plötsligt händer det.

Jomenvisst.
Här sitter jag och tittar ut genom de gigantiska fönstrena.
Du förstår, jag sitter på café.

Här sitter jag och smuttar på en latte, så är det.

På mitt huvud bär jag en svart basker och är det inte som så, att under min nos, växer en prydlig liten rabbat?
Du ser det va?
Och ja! Det stämmer, jag har en baugette inkilad under vänster arm.
Kabam!

Inne på cafét är det ännu stilla harmoni som råder, och utanför fönstrena så vaknar city stilla till liv. Solen gassar ännu försiktigt. Det kommer bli en varm dag.
En dag som börjar här över en latte och klirrande porslin.

Senare, då värmen tvingat av mig den vita linne kavajen, då ska jag ta min vespa och söka upp en folktom strand. Där ska jag skriva. Jag ska skriva ner mina tankar. Jag ska skapa djup poesi….

LÄGG AV!!!

Vad i hela rövskäggets namn var det där?
Tillåt mig hångnägga lite, men VAD-I-HELA-RÖVSKÄGGETS-NAMN-VAR-DET-DÄR?!?Intet annat än lögn och förbannad dikt.
Hallå, det är arktisk isvinter ute. Det kommer inte bli en varm dag. Det kommer bli en dag som effektivt dödar vårkänslorna redan innan de ens blivit små knoppar.
Det är en dag då snögubbar kommer i horder för att lemlästa oss.

Kabam.

Tänk om vi istället för att sitta och fabulera om franska ostar kunde syssla med lite hederlig svensk socialrealism. Är det okej med dig din lille drönare?
Sa jag drönare? Ursäkta mig , jag menar drömmare, men säg mig, är det inte samma sak?
Sitta här och drömma om en verklighet som inte existerar?

Ja det är sant. Poesi är för de smäktande, de lidande , det passionerade folket, inte för den som äter knäckebröd med två skivor hushållsost med den magra fetthalten 17%.

Hallå. Poesi är för portvinsfolket. Där snackar vi minst 14%.
Hallå, lyssna på den här lilla dikten.
Jag tänker författa den exakt precis nu.
Det blir som det blir. Redo?

”Den här iskylan, har frostlagt inte bara landskapet
utan även lindat in min själ i ett tillstånd av
konstant apati.

Här häskar endast kyla
och värmen är en gäst som
hastigt avhyses från midvinterfesten”

Ja men vad säger du? Inte illa pinkat av en trebent byracka som
aldrig erbjudes Frolic, utan på sin höjd rester från
husbondens tallrik.
I dag vankades det sönderkokt potatis. Du vet, en sådan torr och mjölig potät som växer i lögntruten för varje tugga.

Nä men du, visst vore det lite kul att sitta på ett franskt café och skriva lyrik som värmde hjärtat på de tunghjärtade?
Iallafall så vore det kul att besöka Paris.
Det måste jag göra någon gång.

Det går trögt nu. Paris blir ju Sirap baklänges, och det stämmer väl bra nu på det vi kallar vårvinter. Det är ju förbanne mig inte vårvinter det är vintervår. Det är som att simma i ett hav av sirap. Det går som segt.

Jag vet. Du behöver inte påminna mig. Hela passagen om Paris var onödig. Den fyller ingen funktion.
Men jag frågar. Ja, jag frågar dig. Ser det ut som om jag bryr mig?!

Korrekt svar-NEJ.

Vet du varför?
Men hallihallå den lilla krumelur..det är ju för att jag är poet såklart. Min konstnärliga, lite bräckliga själ, jobbar så.
Du behöver inte gilla dessa bevingade ord. Det räcker med att jag gillar dem…och kanske några till.

Kamab.

Jag är inte poet.
Jag ljög.
Jag…hugha..skrävlade och skröt så det började rinna
tjock olja ur min vänstra mungipa.
Inte motorolja, utan rapsolja.

Eller skitsamma..nån olja iallafall.
Sån här olja som jag smörjer munlädret med är det iallafall.
Ska man klara sig här i världen måste man det, alltså besitta ett smort munläder.

Det är bara poeter som smörjer kråset på franska caféer.
Vi andra kanske köper orden de genom kopiösa lidanden paketerat mellan pärmarna.
Vad vet jag?
Jag är blott ett vissnande strå som vajjar i isvindarna.

Allt kött är hö som det står i sommarpsalmen.

Men låtom oss omfammna helgen.
Alldeles oavsett isvindar och snövallar högre än
berget av fakturor, så är det helg.
Jag vet inte om det är poesi att äta chips men
gott är det iallafall.

Eller gott och gott..det beror på vad man jämför med. Men fett är det. Fett är en utmärkt smakbärare, det är därför restaurangmat är så god. För att den är fet.

Förmår du inte skapa lyrik som får änglar att gråta, så kan du iallafall bjussa smaklökarna på en symfoni.
Det är dom värda.

Ganska vackert ord att avsluta med.
Men åhh. Inte symfoni din björnbuse..

Kabam.

SMAKLÖK
såklart.

Jag har begravt den brinnande vreden
jag har burit tre ton sten
och byggt ett berg över den

För en vingklippt örn
är sorgligare än
en död

Vid min arbetsdator, på vänster sida står så en avokado. Jo, det stavas faktiskt med K på svenska. Jag blev så illa till mods då jag först såg den stavningen så ett tag funderade jag på att dricka rävgift.
Avocado är ju faktiskt den stavningen ,iallafall jag, mest sett.
Rävgift?! Vad är det för ord egentligen..?

En snabb googling senare. Låt mig stolt presentera
-Rävgift
3 cl chartreuse
3 cl absinthe
1 cl grön curaçao
mjölk
rör runt och servera i highball glas.

Ahh. Detta internet. Hur gick det att leva innan?
På allvar. Vad obildade vi måste ha varit!

På tal om fortbildning och kunskap så brukar det ju sägas att
ju mer man vet, ju större blir lidandet.
Jag tänker att dt stämmer.
Ja men ta bara detta med rävgiftet. Nu när jag vet vad det är, tack vare detta internet som är så bra, så är det helt omystiskt.
Det känns en smula snopet minsann. Liksom….var det inget mer det häringa rävgiftet man hört talas om så mycket?!

Jag blir så lack så jag ska göra exaktumusprecis som den gode Peter Wahlbeck. Trycka upp klistermärken. Har ni inte sett den alldeles fantastiska videon ”Ullared”. Ja, då är det hög tid.
Jag vill påstå att du inte levt fullt ut innan du sett den.

Gör dig själv en tjänst. Se den. NU. Tänk Rävgift.

Sådärja.
Under tiden du tittade passade jag på att bajsa.
Förlåt. Det var hemsk information, jag vet, men hallå sånt är livet.
Detta styrker även tesen om att kunskap och vetskap är lidande. Visst är det horrid!

Åter till avokadon.
Min plan är att sprätta upp den jäveln efter ett år. Jag väntar med spänning på att se vad som finns kvar.
Min hypotes är att det är ett vitt ludd och en kärna.
Du förstår. Den luktar ingenting, och den väger mindre än mitt samvete.
Förvisso har jag mycket på samvetet men nåden är större än fördömelsen hos min Herre och tur är väl det.

Hallå. Ett helt inlägg om en avokado, det håller inte!
Förvisso har jag gjort en manöver av sidospår för att dryga ut textmassan, men jag håller med dig. Lite mer substans måste vi pressa ur avokadon!
Can we do it-Yeah
Can we do it-Yeah
I don´t hear you- YEAH
Louder-YEAH!!!!

Så där ja. Nu är vi uppvärmda.
Känner du hur adrenalinet pumpar i dina vener?

Okej. Jag tog i för mycket nu. Jag ägnade mig åt grava överdrifter.
Vi snackar om en avokado. Förlåt min iver.
Ska jag vara ärlig med dig så finns det inget mer att säga om den här avokadon. Jag ska spara den ett år, sen sprätta upp den lilla fuckern för att se vad som finns kvar i den. Mer var det inte om det.

Jag är ytligare än en helkväll på schlagerklubben.
Jag är blaskigare än en carlsberg NoN-alcoholic.

Men erkänn. Jag hade dig på kroken.
Allt var upplagd på ett sådant finurligt sätt att man TRODDE att här skulle levereras deep shit.
Och kanske är det så det är här i världen.
Det byggs hönor av små ynka dunfjädrar.

Egentligen är det kanske inte så märkvärdigt med kanske någonting på det stora hela?
Ja men herregudars, ta bara en liten koll på detta med Army Of Lovers.
Hallå. VEM BRYR SIG?!
Jaha. De sparkar La Camilla och skickar ut ett pressmedelande i form av ett öppet brev. Så att vi ALLA ska veta.

Och?!

Vem bryr sig?

Nä jag vet. Nu är jag elak.
Det finns säkert någon som bryr sig. Typ dagisOlle.

En avokado består av stora mängder fett. Och om min hypotes stämmer, att det blott ligger ludd under det torra skalet, då kan man undra -var katten är då fettet? Har det dunstat?
Min avokado är luktfri, och fett som härsknar luktar Jimmy Åkesson, så jag får det inte inte att gå ihop.

Många folk är banne mig som en torr avokado.
De liknar folk, men är mest fett och nöt eller kanske nöt och fett. Fast utan tyngd. Utan substans.
Dock har min mamma lärt mig att jag aldrig får skära upp en människa. Den kunskapen är inte så smärtsam trots allt.

Jag mår lite dåligt nu för att jag gav er ett recept innehållande sprit.
För att balansera det onda med det goda knyter jag här ihop pungen med ett alkoholfritt recept på en avokadodrink.

1 avokado (Inte min torra.Den ger du faen i)
3 dl Mjölk (Direkt från spenen)
1 msk strösocker
1 1/2 dl vaniljglass
2 krm finrivet citronskal

Dela (skär upp den fuckern) avokadon, gröp ur fruktköttet och mosa (bara mosa,krossa ,slå,banka skiten ur den) det. Vispa avokado, mjölk, socker och citronskal kraftigt. Häll upp i två glas och servera

Så slår man upp grisögonen blott för att åter
översköljas av livets besvikelser.
”Like a wave of agony”, som min broder Florian brukar säga.

Jag har aldrig riktigt förstått om han skojar eller om det är på allvar.
Ja, om han verkligen heter Florian eller inte.
Allvarligt. Känner du någon som heter Florian?

Skitsamma. Jag missade gladiatorerna i fredags och ska vi likt förbannat
strö myrsyra i såret så blev det ingen melodifestival heller.
Innan ens äckelsöndagen var kommen noterade jag två fel av två möjliga.

Jag var på anställningsintervju nu på morgonkvisten. Ett litet hurra och lycka till kanske vore på sin plats ? Nä, tänkte väl det.
Jobbet?
Ja, jo det var en livsmedelkedja som ville ha en skyltdocka. Alltså en levande skyltdocka som drack ett glas mjölk. Du vet, öppna landskap och hela den här måkkajängen med tv-reklamen och så vidare…

Herregud vad jag drack mjölk för att visa att här är minsann ett gubb-as som kan dricka mjölk. Jag ångrar dock djupt att jag sade att min högsta dröm i livet är att dricka mjölken direkt från spenen på kossan.
Vidare ångrar jag att jag inte stannade därvid. Usch. Det var så dumt att jag sade att jag drömmer om att dia diverse djur såsom tex get.
Jag gillar inte ens getost.

Nu kanske du undrar varför jag ska byta jobb när jag redan sitter inne på ditt drömjobb?!
Det finns givetvis ett svar på denna mycket adekvata fråga. Självklart.
Men jag nödgas först avslöja att jag inte har ditt drömjobb.
Håll i pungen, jag hoppas du inte har ( recykling the words) för nu smäller det. ArgVarg är inget jobb. Gahhhaaaa.
Den här lilla bloggen läses av – Dig, mig och min morsa.
Det är väl ungefär det, och veckopeng har jag inte fått sen jag övningskörde.

Så var det med det. Feel the wave of agony.

But i still dream tough.
Jag lade in lite engelska som du noterade. Inte av någon anledning alls.
Jag bara är sån. Spontan.
Härligt spontan skulle man kunna säga. Man kan även låta bli.
Fritt val. Det funkar så i Svedala. Vi får som tycka lite som vi vill.
Visst är det kanon?

Jag skulle verkligen behöva muntras upp. Känna lite glädje i bröstet. Nu pratar jag inte om den häringa glädjen som jag rent teoretiskt kan räkna ut att jag redan besitter, utan den här översvallande glädjen som tydligen har något med kemi att göra. Du vet, jag nyttjar inga somhelst substanser som kan skapa låtsasglädje på kemisk väg. Ja, det skulle vara snus då, men faktum är att det mest skapar dålig andedräkt.

Vanligtvis så brukar jag nästintill vibrera av förväntan den här tiden på året. Du vet, bar asfalt och mullrande bågar.
I år blir det annars. Varför då?
Adekvat fråga. Jag tackar.
Det ska jag förtälja för dig. Bara för att det är du. Och bara för att just Du läser ArgVarg och på sätt och vis låter mig leva i illusionen att någon de facto tycker något de facto är av värde. Visst var det en snygg repetetion där i förra meningen?
Det var på flit. Bara för att visa att jag inte räds att ta till skamgrepp.

Mannen vars fingrar, via tangentbordet, skapar dessa rader och några till är…Tada..världens sämsta affärsman.
Där satt den.
Som en fluga i pannan.
Som en pannkaka på golvet.
Som en analfistel i , ja..analen?

Lyssna. Här kommer en sanna historia.
( ja, jag fattar väl att du inte lyssnar utan läser, men för att väva in även de som kräver högläsning i historiens vingslag så skrev jag så…okey. Jag överdrev. Detta klassas inte alls som historiens vingslag. Ingen bryr sig egentligen. Förlåt Du, jag och morsan. men det är sant)

Plats : Holmsund. Något bad vid några klippor. Hallå. Jag kan inte mitt Holmsund. Is that a crime?

Tidpunkt: Säkert 10 år sen.

Varför?:Därför.

Glöm nu inte. Detta är en sann historia. Detaljerna kan vara lite vittrade av tid, men poängen är helt sann, så även slutrepliken.
Undertecknad beskådar scenariet från en klippa. Jag är brunbränd och atletisk. Håret är långt och svallande. Min blick är isblå. Jag vet. Detta var överflödig information, men jag ville bjuda just dig på detta.

Fadern: Min son, vad kul du har i vattnet. Jag ser dig busa och hoppa där alldeles nära kanalen.

Sonen: Far min far. Ser du jag busar i analen.

Ja. Det stämmer. Historian är slut där.
Barnet sade anal istället för kanal.
Visst är det kul. Och ännu mer kul för att det faktiskt skedde.
Det var på riktigt.

Roligare än så blir det inte i dag.
Du kan få köpa historian i sin helhet av mig. Ska vi säga 30 kr?

Nu har jag muntrat upp dig.
Nu är det din tur.
Kom igen nu. Jag behöver det.

Inte du Mor. Du har ju fött mig en gång i världen, jag tänker att du gjort ditt.

I teorin, i den matematiska teorin är jag ändå glad så det spritter i mina ben som är vita, spinkiga och behårade. Mjukt blonda.
Just så.
Bring it on.

Janne Schaffer har inget med detta inlägget att göra.
Han är bara en teaser. För att värma upp er.
Som en mugg glögg i december.

En gång nuddade jag nästan vid Janne Schaffer.
Jag vet!!
Det är helgalet.

Först förstod jag inte att det var Janne Schaffer, utan faktum är att jag först trodde det var en snuskgubbe.
Du vet, jag stod där och rotade i reabackarna på jakt efter någon trevlig musik som kunde lysa upp mitt miserabla liv. Jag var på väg till posten för att skicka iväg papper för min skuldsanering, och hade bara spontanstannat vid skivbutiken.Det var då jag noterade en figur som lapade sig om läpparna.
Alltså jag lovar, tungan for som en propeller.

Jag förstod ju inte vem det var, så självfallet blev jag förbannad och skulle just till att lappa till honom då jag såg zebrabyxorna.

Aldrig slåss, jag vet. Och aldrig slå Janne Schaffer.
Omedelbums förlät jag honom för det häringa fladdrandet med tungan, och friden infann sig. Jag fick faktiskt ett exemplar av electric banana band signerat av honom.
Sen bad jag Janne slicka igen kuvertet jag var på väg att posta.

I dag är det internationella kvinnodagen.
Det är väl fräsigt va?
I morse slapp min fru göra frukost åt mig. Bara en sån sak.

Nää.
Jag skojade ju. Förstod du inte det din lille frimicklare?

Min fru är en Amason.
Skulle jag en morgon säga något i stil med ” Hörru din lilla nippertippa, koka upp gröt , hämta tidningen och sätt på kaffet”, ja då skulle nog denna lilla blogg dö omedelbart. Hon skulle knäcka mina fingrar. Ett efter ett som små torra grenar.

Eller, jag hoppas att hon skulle göra det iallafall. Skulle dessa bevingade ord fladdra ur mina läppar a´la Schaffertounge , då vore jag ett slem, och slem det harklar man upp och spottar i ansiktet på människosvin.

Nej på på allvar. Skulle jag leverera en sådan mening , men glömma säga att hon dessutom skulle bära fram mystofflorna åt mig, ja jösses..måtte jag självdö.

Nä. Nu slutar vi tramsa runt. På allvar. Heja Amasonerna. Måtte patriarkatet störtas och matriarkat införas. Från hjärtat, ta en titt på vår värld och ställ dig frågan- kan det bli sämre om gubbjävlarna stiger ner från sina höga hästar? Knappast.
Det är gubbar hit och det är gubbar hit, som om det vore bättre på något vis för att man är född med en jäääävligt ful skinnpåse med tillhörande skinnstav mellan benen. Kom igen!!

Här har den religion jag själv underkastar mig ett riktigt fult finger med i spelet. Ett förtydligande först. Jag avskyr religion. Men jag tror på Gud. Men för enkelhetens skull, och för att slippa en hel drös med utvikningar så säger vi religion förtillfället.
Den kristna religionen, precis som de andra monoteistiska religionerna, har dessvärre en kvinnosyn som är TOTALT oförenlig med ett modernt samhälle.
Dvs, om dess utövare inte använder den hjärna som Gud gett dem.

Det är för mig obegripligt (lika obegripligt som hur obegripligt ful en pung faktiskt är) att man fortfarande tänker att regler i det kristna samlivet för 2000 år sedan, skulle vara applicerbara i dag.

Give me a break!
Kontext någon. Tid och rum. Kultur i mellanöstern för 2000 år sedan kontra tex Sverige här och nu!
Alltså. Det är så löjligt så jag tror jag kissar i trosan.

Gud är Gud, men hur kan man säga att Guds oberörbara vilja är att mannen skall råda över kvinnan. För att det står i bibeln svarar frimicklaren. Ja, det gör det förvisso, men harkla upp den där oblaten du satt i halsen, för nu ska vi tala ut. Det står även i bibeln att en snubbe som samlar ved på sabbaten skall stenas.

Vi kan inte använda mosaisisa lagar och regler som gällde ett ökenfolk för flera tusen år sedan i ett samhälle i dag. Vi kan inte tänka att en man är familjens överhuvud bara för att en apostel sade det för 2000 år sedan. Kvinnor DÅ hade inte rösträtt, ingen talan och överlag försörjda av sin make. Annat är det nu.
I min bok är det nästintill Gudsförnekande att göra en medsyster mindre än hon är genom att peka på gamla bibeltexter. En medsyster som är skapad till Guds avbild precis som du gubbjävel. Bara 36 gånger snyggare utan pung.

Det är så tokigt detta.

Här skulle man kunna skriva massor, men det är inte rätt forum. Jag tror min poäng är redovisad med tydlighet.
Jag har två döttrar. Jag hoppas de får vara med om hur könsrollerna vittrar sönder.
En pojke är en pojke och en flicka en flicka, eller som en liten kille sa i en Arnold film ” boys have a penis and girl a vagina”, jag pratar primärt inte om detta, utan om hur ett jämnställt samhälle ska bli jämnställt på riktigt.

En grabb som sätter på brudar i mängd och kubik får en fjäder i hatten. En tjej är en slampa. Vad är det för nåt då!!?
Ytterligare en värdering, garanterat född, utkrystad ur arslet på nån gubbe.

Puh.
Jag blir alldeles utmattad.

Om min son vill gå klädd i tyllkjol, bring the tyllkjol!
Jag ska stötta honom hela vägen.

Om vi ser varandra som medmänniskor, och faktiskt Guds avbilder, så är det i mitt tycke,en gudstjänst i sig att krossa patriarkatet.

Grattis alla amasoner.
Keep up the good fight.

Jaha.
Vad har hänt sedan sist då?

Mår du bra?

Då jag smög omkring i skuggorna på det häringa House Of Metal
(Nej. Jag får inte betalt för att nämna festivalen i tid och otid)
så noterade jag att en del råkkare inte blott alléna bar kläder med skinndetaljer och smycken i ögonbrynet. En del av dem bar även artistnamn.

Mannen som trakterar basgitarren i utmärkta Naglfar kallar sig tex för Impaler. Ja, kanske inte i den sammanslutning spelemän som utgör just Naglfar, men i andra orkestrar där nämnd figur figurerar , så har jag sett att denne kallar sig Impaler.

Naturligtvis började jag själv fundera på ett artistnamn.
Nu må mitt egna musikaliska äventyr vara ihjälslaget, mördat och skändat, men ett artistnamn kan man väl få ha ändå?

Hallå. Vi är alla statister i varandras liv, och jag undrar- är inte detta ett form av artisteri så säg.

Impaler är ett synnerliget fräsigt artistnamn, och min första tanke var ju att kalla mig Impaler 2. Min favoritkompis och älskling Mikael Linné, gav mig då en sträng blick varpå han sedan skrek -” Är du helt från vettet…”
Ja, faktum är att han vädrade sitt munläder såpass rejält att det inte går att transformera dessa ord i skrift.

För en stund kändes det som om livet var slut, och jag bestämde mig för att ingen melodi med Necrophobic skulle spelas på begravningen. Punkt.

Så kom det till mig.
Jag är ju för bövelen gammalt astmabarn.
Otaliga är de gånger jag forslats till akuten, och där fått sitta med en mask och inandas medicament.

Hör du den lilla virveltrumman? Hör du cresendot?
Mitt artistnamn är INTE Impaler, utan Inhaler!

Alltså gosse, du fattar inte vad mycket bricanyl jag inhalerat genom åren.
Det var så självklart att jag inte såg det.
Givetvis är jag Inhaler.

En lite hårig bieffekt av att inhalera för mycker Bricanyl då man fortfarande är en växande människa, är att det kan påverka just växten.
Man kan bli kortare än man var tänkt att bli.
Jag mäter 1.78 och är således av genomsnittlig längd för gubbtjyvar i min årgång. Däremot så tycks Bricanylet stoppat växten på andra ställen.

Ja men ta häromsist då jag duschade efter ett hårt kroppssnidar pass.
Gubbarna i duschen började skandera dvärmask då de fick syn på mig.
Allt är Bricanylens fel. Jag åberopar tjänstefel hos alla de doktorer jag träffat genom åren. Hallå, hur tror du det känns att mentalt bära snabel, men fysiskt ….ja. Skitsamma.
Jag tror jag förstår de som är födda i fel kön.

Nä men hallå. Solen skiner ute i dag, och snart är det vår.
Ta en mugg kaffe och celebrera Kung Bores kommande död.
I Apostlagärningarna 12 finns ett råfräsigt ställe där en viss Herodes ville bli hyllad som någon sorts gud. Det står inte så detaljerat, men han blev slagen till marken av en ängel, blev uppäten av maskar och dog. Liksom bara kabooom.
Yo- det är väl metal up your arse om nåt!

Nu behöver jag inget Bricanyl längre, men inhalera annat kan man göra.
Exempelvis kan man försöka inhalera liv.
Jag ska försöka det även om det känns dött i själen för tillfället.

/Inhaler

Om man är komplett dum i hela fucking huvudet, så kan man
begagna tid till diverse tankeövningar.
Undertecknad brukar fördriva tid med sådant, vilket osökt
leder oss till vissa slutsatser.

Jag har snart papper på det.
Bara en sån sak.

Men hallå. Sitt inte där och gnägga som en häst på kola,
du har säkert papper på ett och annat du med!
Om inte så är du garanterat en elak jävel, men jag svär, skrattar bäst som skrattar sist.
Jag ska garanterat skratta, då du glömt sista kollen i spegeln efter ett toalettbesök, så toapapper hänger mellan dina skinkor som en liten cape.

Jo, det stämmer. Jag glömde glorian hemma idag, eller glömde och glömde, jag lämnade den i hallen. Brevid broddarna.
Du vet. Vissa morgnar vaknar man av att livet sparkar en i pungen. En pungspark så hård och ondsint att man tappar livsmodet.
Saknar du pung, vill jag först säga som jag brukar- Grattis!, på allvar. Grattis. En pung är inte bara sataniskt ful, utan den har även en tendens att hänga på kompletta idioter.
Sen är det sisomså, att jag hoppas på att Amazonerna tar över.
Det är säkert.

På allvar. Kolla bara det här http://www.youtube.com/watch?v=kJmCKY1SR-E

Egentligen behöver man inte säga så mycket, det liksom talar för sig själv. Men titta på den lite lätt generade blicken på slutet.
Alltså på allvar. Hade det varit en råkkare med pung så hade denne krävt vår dyrkan och beundran.

Jösses. Pungråkkare är ett jobbigt folkslag.

Pungråkkare. Vilket briljant ord. Glöm inte vart du hörde det först, och med denna stavning ála Nikki Sixx.

Jo, men vart var vi?
Glorian lämnad tillsammans med broddarna. Humöret på bott. Någonstans där. Och så du som springer runt med en cape av toapapper. Sceanariot är nästintill fulländat.

Sa jag att jag var på House Of Metal i helgen?
Gosse, den häringa Jonny Blunt hade rätt. Jag läste lusen av folk. På löpande band faktiskt. Herrejösses, på slutet fick jag till att låna folkets hus egna kölappsmojäng. Så många människor i sin ljuva pre-adolesance var det som lusen skulle läsas av på.
Jag hann knappt lyssna på banden, vilket var lite trist.
Men hallå. Att kasta på sig prästkragen var ju inte fy skam det heller.
Kvällen till ära så köpte jag dessutom några låtsastatueringar som jag kunde fästa på halsen. Allt för att smälta in och för att anta skepnad av en riktig tokpastor.
Jag summerar kvällen som lyckad.

För att återgå till temat för detta inlägg så ber jag dig nu blunda. Här stöter vi på problem, jag vet. Hur ska du kunna läsa följande ord om du blundar?!
Men allright. Lek att du blundar då. ( För melvette , tänk själv. Ha lite fantasi!) Om du undrar vad melvette är för ett ord så ska jag för dig detta förtälja. Redo? Håll i pungen som jag hoppas du inte har. Jag hoppas ingen med pung läser detta. Vill du veta varför? Detta är fortbildning på hög nivå, och eftersom jag hoppas från djupet av mitt isterhjärta att amazonerna tar över, så måste ju pungfolkets hjärnor först förtvina. Att inte läsa detta är ett steg åt rätt håll.

Melvette är ju ett svärord för kristet folk fattar du väl?! Din lille krummelur.

Okej. Låtsasblunda och tänk dig att du ska hoppa ner för en liten matta som är en milimeter tjock. Problem? Nej. Givetvis inte. Sen gör du om det, fast nu är mattan hela 2 milimeter tjock. Okej. Du fattar.
Mattan blir en milimeter tjockare för varje hopp.
NÄR. Alltså NÄR blir mattan så tjock, och fallet så högt att man slår ihjäl sig vid nedslaget?
Någongång händer det ju.

Trots att mattan endast var en ynka milimeter tjockare än hoppet innan.

Detta håller mig sömnlös om arbetsdagarna.

Om du liksom jag , finner sådant här intressant, snälla hör av dig så kan vi filosofera om det. Jag har typ inga kamrater.
Folk vill bara prata chips och ostbågar och jag pallar inte det.

Om du är riktigt snäll så kan jag lära dig några fler kristen svärord samt att du kan få prova min gloria.