En flodvåg av mörker,
jag ser den komma.
En vägg av total förödelse.
Som då sommaren är het och fuktig, så
plötsligt bryts tystnade av en åskknall.
En kall vind får håren på kroppen att resa sig.
Snart faller tunga regndroppar.
Sommarbarnet springer med lätta fötter in i huset.
In i huset, där varm choklad och bullar väntar. Sen kan hon sitta
där med en varm filt runt axlarna och stirra ut genom fönstret.
På regnet som nu vräker ner och bildar pölar
på gräsmattan som inte hinner suga upp vattnet.
Sommarbarnet känner sig ledsen.
Den här dagen är förstörd.
Förhoppningen om en varm sommardag, i slutet på sommarlovet
försvann i en störtskur.
Himlen lyser nu upp av blixtrar.
Hon känner sig plötsligt rädd. Vinden har tilltagit nu, och
även om hon vet att regndroppar inte kan krossa fönstret känns det som så.
Hon är rädd, och hon söker med blicken efter sin mor.
Hon ropar, men ingen svarar.
Bara dånet utifrån.
Hon lutar sig närmare fönstret, och där,
där ute i regnet ser hon mamma.
Hon står med lyfta händer och ansiktet vänt mot den nu svarta himlen.
Flickan vill gråta.
Hon förstår ingenting. Mamma skulle servera mer chocklad,
nu står hon med armarna lyfta mot stormen. Mörkret.
Så hör hon ett skrik. Det låter som ett djur.
Ett avgrundsskri.
Flicka skriker nu hon med.
Hon slår sig själv med handlovarna. Hårt. Hårt.
Så blir det alldeles stilla.
Regnet upphör lika snabbt som det kom.
Molnen drar förbi och solen skiner nu igen.
Hon ropar på sin mamma, men det är tyst.
Det är egendomligt tyst. Inga fåglar kvittrar längre.
Det är de sista dagarna på sommarlovet. Solen skiner igen,
men hon ser nu att det börjat bli gult i träden.
Hon fylls med en ledsamhet, med sorg.
Mamma står nu vid hennes sida.
Hon undrar om de inte ska åka och bada.
Flickan skakar på huvudet.
Inget är som det var tänkt att det skulle bli.
Hon förstår nu.
Hon förstår att livet aldrig mer kommer bli som det var.
Som hon hoppats det skulle bli. Och förbli.
