Jomenvisst.
Här sitter jag och tittar ut genom de gigantiska fönstrena.
Du förstår, jag sitter på café.
Här sitter jag och smuttar på en latte, så är det.
På mitt huvud bär jag en svart basker och är det inte som så, att under min nos, växer en prydlig liten rabbat?
Du ser det va?
Och ja! Det stämmer, jag har en baugette inkilad under vänster arm.
Kabam!
Inne på cafét är det ännu stilla harmoni som råder, och utanför fönstrena så vaknar city stilla till liv. Solen gassar ännu försiktigt. Det kommer bli en varm dag.
En dag som börjar här över en latte och klirrande porslin.
Senare, då värmen tvingat av mig den vita linne kavajen, då ska jag ta min vespa och söka upp en folktom strand. Där ska jag skriva. Jag ska skriva ner mina tankar. Jag ska skapa djup poesi….
LÄGG AV!!!
Vad i hela rövskäggets namn var det där?
Tillåt mig hångnägga lite, men VAD-I-HELA-RÖVSKÄGGETS-NAMN-VAR-DET-DÄR?!?Intet annat än lögn och förbannad dikt.
Hallå, det är arktisk isvinter ute. Det kommer inte bli en varm dag. Det kommer bli en dag som effektivt dödar vårkänslorna redan innan de ens blivit små knoppar.
Det är en dag då snögubbar kommer i horder för att lemlästa oss.
Kabam.
Tänk om vi istället för att sitta och fabulera om franska ostar kunde syssla med lite hederlig svensk socialrealism. Är det okej med dig din lille drönare?
Sa jag drönare? Ursäkta mig , jag menar drömmare, men säg mig, är det inte samma sak?
Sitta här och drömma om en verklighet som inte existerar?
Ja det är sant. Poesi är för de smäktande, de lidande , det passionerade folket, inte för den som äter knäckebröd med två skivor hushållsost med den magra fetthalten 17%.
Hallå. Poesi är för portvinsfolket. Där snackar vi minst 14%.
Hallå, lyssna på den här lilla dikten.
Jag tänker författa den exakt precis nu.
Det blir som det blir. Redo?
”Den här iskylan, har frostlagt inte bara landskapet
utan även lindat in min själ i ett tillstånd av
konstant apati.
Trädkronan som i dagar av glädje
bär grönt
är nu tyngd av vit sorg.
Jag anar våren i de värmande solstrålarna
men så snart glädje närmar sig mitt
frusna hjärta
inser jag att det blott är en illusion.
Här häskar endast kyla
och värmen är en gäst som
hastigt avhyses från midvinterfesten”
Ja men vad säger du? Inte illa pinkat av en trebent byracka som
aldrig erbjudes Frolic, utan på sin höjd rester från
husbondens tallrik.
I dag vankades det sönderkokt potatis. Du vet, en sådan torr och mjölig potät som växer i lögntruten för varje tugga.
Nä men du, visst vore det lite kul att sitta på ett franskt café och skriva lyrik som värmde hjärtat på de tunghjärtade?
Iallafall så vore det kul att besöka Paris.
Det måste jag göra någon gång.
Det går trögt nu. Paris blir ju Sirap baklänges, och det stämmer väl bra nu på det vi kallar vårvinter. Det är ju förbanne mig inte vårvinter det är vintervår. Det är som att simma i ett hav av sirap. Det går som segt.
Jag vet. Du behöver inte påminna mig. Hela passagen om Paris var onödig. Den fyller ingen funktion.
Men jag frågar. Ja, jag frågar dig. Ser det ut som om jag bryr mig?!
Korrekt svar-NEJ.
Vet du varför?
Men hallihallå den lilla krumelur..det är ju för att jag är poet såklart. Min konstnärliga, lite bräckliga själ, jobbar så.
Du behöver inte gilla dessa bevingade ord. Det räcker med att jag gillar dem…och kanske några till.
Kamab.
Jag är inte poet.
Jag ljög.
Jag…hugha..skrävlade och skröt så det började rinna
tjock olja ur min vänstra mungipa.
Inte motorolja, utan rapsolja.
Eller skitsamma..nån olja iallafall.
Sån här olja som jag smörjer munlädret med är det iallafall.
Ska man klara sig här i världen måste man det, alltså besitta ett smort munläder.
Det är bara poeter som smörjer kråset på franska caféer.
Vi andra kanske köper orden de genom kopiösa lidanden paketerat mellan pärmarna.
Vad vet jag?
Jag är blott ett vissnande strå som vajjar i isvindarna.
Allt kött är hö som det står i sommarpsalmen.
Men låtom oss omfammna helgen.
Alldeles oavsett isvindar och snövallar högre än
berget av fakturor, så är det helg.
Jag vet inte om det är poesi att äta chips men
gott är det iallafall.
Eller gott och gott..det beror på vad man jämför med. Men fett är det. Fett är en utmärkt smakbärare, det är därför restaurangmat är så god. För att den är fet.
Förmår du inte skapa lyrik som får änglar att gråta, så kan du iallafall bjussa smaklökarna på en symfoni.
Det är dom värda.
Ganska vackert ord att avsluta med.
Men åhh. Inte symfoni din björnbuse..
Kabam.
SMAKLÖK
såklart.
