Entombed-Hellacopters-Deathbreath…japp. Jag ser din tankekedja.
Vet du.
I går höll det på att bli slarvsylta av undertecknad.
Visst är det fräsigt?
Primärt icke faktumet att jag höll på att mista livet
(Även om det säkerligen finnes en och annan som hissar flaggan i topp samt ställer till med karaoke-party om man lade näsan i vädret)
Nej, men jag tänkte faktiskt på ordet slarvsylta.
På allvar, vem säger så egentligen. Det måste bara vara i typ Kalle Anka.
Jo, men det höll alltså på att gå käpprätt åt helvete i går.
(Käpprätt är även det ett spännande ord…)
Jasså, DU undrar hur?
Allright, here we go.
Är du under 18 eller över 43 så kan du sluta läsa nu.
Okey.
Det var ett fult knep för att försöka fånga intresset.
Jag gjorde en Tommy Nilsson helt enkelt.
Förlåt mig detta.
Jag passar även på att säga att även om det blivit slarvsylta av mig , så är ändå inte helvetet en destination jag direkt siktar på. Får jag välja vill jag för bövfelen bli kerub.
En liten, mjölkvit och alldeles småfet kerub.
Naken skall jag vara, och tänka sig, inte en kotte skall uppröras över detta faktum att där ligger jag, liten mjölkvit, fet och naken och lirar texas hold´em på ett fluffigt moln.
Ack du ljuvfa dröm.
Måhända var detta en alldeles för enkel teologi, men det är ett sidospår hursomhaver.
Plötsligt händer det vill svenska spel få oss att tro.
Att den plötsliga händelsen som gör oss rika som troll är typ en på ett par miljoner förbises i denna klämkäcka slogan, men detta spelar ingen roll när vi arbetar i zonen som handlar om drömmarna.
Man måste drömma.
Det finns något bitterljuvt i att drömma om sådant som högst troligt aldrig kommer inträffa.
Så satt jag i min bil.
Tittade åt vänster. Tittade åt höger, sen påbörjades en vänstersväng ut på den korsande vägen.
Då, i full fart kommer en bil på min vänstra hand.
Den är alldeles upp i mig, och jag hinner knappt tänka, än mindre agera.
Det kommer att smälla.
Plötsligt händer det att man håller på att krocka, men att den andra föraren är en skicklig och alert sådan.
På något vis gör denne en manöver och hamnar bakom mig, på fel sida körbanan, och med ytterst liten marginal, utan att köra in i min bil.
Jag misstänker att allt var mitt fel.
Hur jag kunde missa bilen som kom, då jag hade stopplikt? (Hallå, hur stavas stoppplikt? Tre stycken P på raken ser helgalet ut.)
Då jag fortsatte min körning alldeles efteråt, så funderade jag på vad jag nyss varit med om, alltså att det var så försvinnande nära att för första gången ha blivit slarvsylta. Självklart var jag inte besviken på utfallet.
Att påstå att jag kände mig pånyttfödd är att ta i, men tanken på hur lätt hänt det är blev närvarande.
Vad vi vet, så har vi det här. Det som pågår nu. Gårdagen är historia, framtiden finns inte. Vi kan bara hoppas på den.
Hur lever vi för att inte slarva bort det enda vi har?
Nu.
Och nu.
Och …nu.
Det är svårt.
Jag hamnar i grubblerier om både DÅ och den morgondag jag kanske inte ens får.
För 10 år sedan brukade jag säga att jag inte skulle bli mer än 44 år. Jag hoppas jag hade fel.
Måhända är jag redo att antaga färg, form och attityd av en kerub, men likväl som en av mina roller är bad 2 the bone, så är en viktigare roll att jag är pappa till tre.
Asfalten har nu börjat blotta sig under isen. Det brukar betyda att premiärturen på bågen närmar sig. Jag misstänker dessvärre att årets tur blir mindre euforisk än den brukar vara.
Jag såg ej heller där stoppskylten kan man säga.
Missar jag en till så har vi en triss.
Och vem vet.
Plötsligt händer det.
