Ashes for the wind

DonDon satt på en enkel pinnstol i köket och rökte. Tusen tankar i huvudet. En utav de tankar han burit genom livet, som plågade honom kopiöst, var hur hans föräldrar kunnat döpa honom till DonDon.

Han hade aldrig vågat konfrontera dem, och nu var de döda.

Det var kvavt och värmen steg hela tiden, det tycktes som om även denna dag skulle bli rekordvarm. DonDon fimpade sin cigarett bara för att direkt tända en ny.

På golvet låg tre kartonger.
DonDon visste inte hur han skulle angripa arbetet som låg framför honom. Han bara visste att tiden var inne nu. Han kunde inte låta detta ligga längre.

Tre kartonger, smutsbruna och förseglade med grov tejp.
DonDon såg att tejpen börjat släppa på några ställen, och
han antog att även det var ett tecken.
Han reste sig från pinnstolen och började sakta förflytta sig mot kartongerna.
Han böjde sig ned. Det krasade i hans nötta knäleder.
Försiktigt strök han med handen över den ena kartongen. Handflatan blev grå av damm. Det luktade gammalt. Instängt. Unket. DonDon kände sig plötsligt illamående.

Kvällen innan hade han varit upp på vinden och burit ned kartongerna. Han hade då varit så säker, så driven i sin beslutsamhet. Nu kände han sig trött, så fruktansvärt trött.
Flyktigt besökte en ny tanke honom. En tanke som kändes varm och behaglig. ”Om jag skulle gå och skjuta skallen av mig istället”

DonDon blev stående i denna knäböjande position en stund. Han lät tanken sjunka in. Han slöt sina ögon och bara andades. Stilla. Tungt.
En våg av illamående kom över honom, så intensiv att han inte kunde hindra spyorna som nu kom som en kaskad. På golvet. På DonDons Levis 501, på kartongerna. DonDon kräktes och kräktes tills magen var tom på innehåll.
Han var tvungen att lägga sig. Det snurrade i huvudet, men illamåendet var nu borta. Han var så trött. Så trött.

DonDon tänkte att han måste torka upp spyorna. Han tänkte att han måste öppna kartongerna. Stunden var nu inne, han kunde inte skjuta på detta längre. År hade lagts till år, och de var nu döda. Först modern, och kort därefter hans far.
DonDon var deras enda barn. De hade sagt att de älskade honom.
DonDon kände hur han sakta försvann, han kunde inte hålla ögonen öppna. Bara blunda en liten stund…

Han vaknade av att en rysning gick genom kroppen. Det var mörkt, och den tryckande värmen var borta. Det var kallt i rummet och det luktade spyor.
Don Don reste sig upp, plockade upp sitt cigarettpaket ur bröstfickan. Tände en cigarett, och i lågan från tändaren såg han att ena kartongen nu stod öppen. Cigaretten gled ur hans fingrar och landade på golvet.

DonDon backade instinktivt. Skräcken grep om hans strupe och han kände närvaron av något i rummet. Han andades så lätt han kunde, men det brusade i hans öron.
Det smakade spy i munnen.
Så hörde han hur någon eller något rörde sig i rummet. Långsamma släpande steg. DonDon hörde hur de närmade sig. Mot honom.
Han mindes faderns tofflor, och ljudet var snarlikt ljudet då fadern om morgnarna, alldeles innan döden, brukade hasa runt i köket. Förvirrad, desorienterad.Förlorad.
”Far?”
DonDons röst var vek.Tunn. Patetisk.
Han lystrade efter något, men vad?
Så bröt åter DonDons röst tystnaden ”Mor?”

Inget svar nådde DonDon. Bara tystnaden och ljudet av något som minde om faderns hasande tofflor. Så tystnade även det.
Allt var stilla nu. Bara DonDons flämtande andning.
Han blev stående. Tiden tycktes helt upphöra.
DonDons ögon hade sakteligen börjat vänja sig vid mörkret, och han kunde nu börja ana konturerna av möblemanget. Kartongerna.
Två var förslutna, den tredje stod öppen.
DonDon stod så stilla.

Gryningsljuset bröt till sist igenom. En solstråle träffade högen med DonDons maginnehåll. En stor fluga satt och petade i sörjan.
DonDon tände en cigarett. Smaken av maginnehåll utbyttes mot Camel. DonDon tänkte att kartongerna skulle inte alls öppnas. Han skulle bränna dom. Han skulle göra en stor brasa av allt.
Hela huset. Alla minnen. All ondska som utspelats mellan dessa väggar.
Sen skulle han gå ut till faderns snickeribod, och där under högen av virke skulle han leta rätt på det gamla hagelgeväret.
Allt skulle få ett slut nu.

DonDon tänkte att inget försvann på riktigt ner i graven. Han måste göra rätt den här gången.

Nu var hela rummet ljust igen. Det var kvavt. Varmt. Han borde egentligen göra något åt ventilationen, men det spelade ingen roll längre.
Han borde burit ned kartongerna för flera år sedan, men vad hjälpte det att älta?
DonDon visste att det nu var försent, och han fann någon sorts frid och lugn i detta.
Han skulle aldrig få några svar, de, liksom hans plågoandar skulle försvinna i ett inferno av eld tills bara aska kvarstod.
Aska som skulle fångas av vinden och spridas ut över gården som i stillhet vittrade bort.