Det sällsamma levernet, eller historian om någon konstigt.

”Wåt aj tååt wås dä garden off eden, wås the velly of dä shädow off däth”

Jojjebusserru.
Inte ett ljud om stavningen.
Det ska vara så.
Konstnärlig frihet.

Faaaassst, jag är ju ingen konstnär förvisso.
Vet du?
På tal om konst.
När jag gick i åttan så hade vi en lärare i bild.
En lärarinna.
Snacket gick efter lektionerna.
Du förstår. Hon var ute efter oss allihopna. Gossarna.
Det är säkert. Varenda gång man ropade på hjälp hängde hon
sig över oss, liksom bara för att… få känna på oss.

Jag skulle också gjort det om jag var hon.
Vem kan likssom motstå 14 åriga snubbar med fett hockeyfripphår och finnar i plytet från en liten ort i värmland?
Det extremskumma var att vår kemilärarinna var exaktprecis likadan.

Kanske ändå var nåt speciellt med Degerfors?

Hallå.
Vi hade t.o.m en egen typ sambafestival en gång om året. Rio Degerforso.
True story.

Om vi håller oss till ämnet då.
Vilket ämne skanderar pöbeln!?
Alldeles korrekt. Inget ämne finnes på agendan.
Mitt lilla kangelbär där.
Jag åberopar tilfällig sinneskontroll.

Visst var det en smaskig textrad där i början?
Säg inte emot. Jag vet att du bor här någonstans i krokarna.
Det var ju det finfina bandet Rezurection band. Eller om de då hette Rez Band, eler bara Rez. Kommer inte ihåg, men de laborerade lite med bandnamnet och förkortningar där ett tag.
Sprollar roll. Tunga ord.

Ibland är det liksom sådär.
Man tror man är på rätt bana här i livet, men inget, och jag menar INGET
fungerar som det borde.
Då kan man kasta in handduken, eller varför inte rulla ihop den till en stenhård piska och slå sig själv lite granna, eller så biter man ihop och tänker att FÖRR eller SENARE så klarnar det.
Klart som korvspad brukar man säga. Jag undrar varför man säger så? Korvspad är ju jättegrumligt av allt fett.

Mellan mina öron så har det brunnit ett tag.
Och eftersom jag är kamrat med världens största designer så har jag bollat detta med denne.
Mestadels har det känts som om jag bollat för mig själv dock.
Sen någongång ibland så har så bollen returnerats med sådan kraft att
jag tappat luften lite grann.

Men på det stora hela så har det inte ramlat på plats.
Pusselbitarna alltså.

Aha, du noterar att jag jobbar med metaforer här.
Listigt va?
Vill du veta varför?

Skit i det då.
Du får veta ändå.

Det är ju såklart för jag inte är cannabisvän.

Visste du att långvarigt cannabisbruk påverkar din lilla hjärna?
Jo, det är säkert.
Bland en av många skador som kan uppträda (jag säger KAN, för att det alltid finnes vänner till cannabis sativa som vill bjäbba om detta) är att det blir svårt att förstå om det blir för abstrakt.

Jag jobbar med metaforer för att sålla bort cannabisrökarna hajjar du väl din lille googlare där.
Nä. Jag skoja bara.
Alla som ids läsa denna lilla blogg borde få en medalj.
Från bröstet. Jag svär.
Jag blir lika glad varenda gång någon skriver en kommentar.
Och vet du va-ad. Lika ledsen blir jag då jag endast noterar 500 besökare per dygn.

Kommer du ihåg lilla huset på prärien?
I så fall noterade du nyss flirten med nämnd serie.
VA?

Inte?
Okej. Här får du facit. Bara för det är du och jag älskar mina tappra läsare. Alla tre.
Harriet brukade ju svara så då de instalerade en telefonväxel.
Ja , inte precisexakt så givetvis, utan snarare så här.
Håll i rynkorna, nu åker vi…. ” Waal-nut Gr-ooo-ve”

Hm.
Såg inte lika bra ut i skrift som det hörs i huvudet.
Ytterligare en besvikelse jag ska memorera.

Nämen skola vi benämna ett tema så torde det vara något i stil med att, ibland så finner man att man utvecklat ett dåligt mående, trots att man är i godishyllan och raffsar. Där man borde vara så glad och tillfreds.
Hörs det rimligt?

Nä. Godis är dessutom en fara för folkhälsan.
Max 100 gram under påskveckan läste jag.

100 gram!
Då kan man lika gärna låta bli.
100 gram det är typ 7 karameller.
Blir du lycklig av det?

Nädu. Ska de vara ,ska det vara.
Själv tänker jag trycka i mig så mycket snarra att mina käkar går ur led, mina tarmar får vred, min fru blir vred på mig för att jag tuggar så det skvätter saliv på tapeterna och min terapeut ber mig hålla mig samman.
Ungefär så.

Huvva.
Det är för mycket besvikelser på det stora hela.

Jag tänkte på det häromsist, att allt har ju med förväntningar att göra.
Förväntar man sig inget blir man ju inte heller besviken då inget alls infrias. Simpel matematik.
Javisst. På det stora blir det kanske lite grått, men då vet man liksom vart skåpet ska stå.

Nu kan man tro att detta är negationer rätt igenom. Men då tror man lite fel. Subjektiv uppfattning.
Livet har ju liksom pararella processer. Bara för att det är haveri på den ena fronten så kanske det fungerar utmärkt på den andra fronten.
Särskilt Y-fronten.

Men visst är det väl som så, att om Bågens elsysten är i utmärkt skick och funktionen är alldeles magnefik, så hjälper det föga om man inte tankat.
Då blir man ändå omkörd, och blir stående påvägrenen och missar partajet.

Ta makten över sitt liv.
Inte simma runt i en ocean av mörker och tvivel och vänta på att någon förbarmar sig och kastar i en flytväst. Typ.

Jag jobbar med metaforerer.
Det är ett stilistiskt knep.
För att säga massor om litet.

Jag jobbar så.

Nu är mitt mål att återta kontrollen över asfalten.

Vintern har varit överlag förfärlig, och min halvmåne på huvudet
exemplifierar på ett pedagogiskt vis hur det blir inne i huvudet då det brinner mellan öronen. Det blir som ett tomrum.

För att inga missförstånd skall uppträda burdust, så säger jag som i eftertexterna på fräsiga hollywoodproduktioner där hundar hoppat genom eldhav-Inga djur kom till skada-

Med detta menar jag blott att det givetvis inte brann mellan några öron.
På riktigt.
Man säger ju bara så när man klurar alldeles för mycket.

Nu var jag övertydlig och förringade din förmåga att förstå liknelser.
Jag skäms, och jag lovar.
Jag lindar handduken extra hårt i kväll. Bara för dig.