Utan att ljuga, så tror jag faktiskt att jag neverever spisat rådjurssadel.
Jag vet således inte om jag gått miste om något.
1994 fattade jag beslut om att inte äta kött. 1998 blev jag vegan.
Längre fram på livets stig (2003) så gav jag upp veganismen och idag lyder mitt etiska motto rörande kost – Allt jag kan dräpa, får jag äta.
Således slinker en och annan firre ner. Jag kan dräpa fisk. Jag har dräpt fisk. Jag ligger inte sömnlös om natten.
Jag har en fantasi om att skjuta en stor fet orre.
Jag tänker mig ett fjäderregn då haglet träffar den.
Få se om detta blir verklighet en vacker dag ( En ful dag för orren). Till dess är det vegetariskt samt fisk som gäller.
Mina kostvanor har absolut ingenting att göra med inlägget, utan det blev ett sidospår då tolfte ordet var råddjurssadel.
Sorry.
Du känner säkert till den finfina serien Macahan, och då den givne hjälten Zeb. Zeb Macahan.
Inte bara det att han hade en så stor kniv att John Rambos kniv såg löjlig ut i jämförelse, utan Zeb bar konstant en brun dräkt som förmodligen var tillverkad av hjortskinn.
En hjort är ju inte ett rådjur, men nog påminner de om varandra, och där kommer kopplingen som en mjuk lavett om måndag morgon.
Jag kan inte ordagrannt citera, men Zeb sade en gång något i stil med ” Det är tur att en man inte vet hur stigen ser ut längre fram, för då skulle han aldrig gå den”
Zeb var således inte blott en indianälskande outlaw med jättekniv och hjortskinnsdress, utan även en smula filosofiskt lagd. Ja.jajajaja.ja. Ja. Jag vet att han bara läste ur manus, men kan vi åtminstode på låtsas få tro att Zeb fanns på riktigt. Är det okej med dig?
Jag var på House Of Metal i lördags. Hade jag vetat att ljudnivån var lägre än mina egna snarkningar så hade jag nog inte gått dit. Hade jag vetat att det var så pinsamt lite folk att feststämmning saknades, tja..då hade jag partat framför mellofestivalen.( Dock. Sodom var kalasbra.Så även Naglfar)
Men. Nä.
Någonstans går gränsen, och föressten. Livet är inte alls en fest. Alltsomoftast är det bara ett totalt jävla lidande.
Jopp.
Det är säkert.
Hemmavid så har det varit sjukstuga 4ever nu. Att se sina egna barn lida är ett helvete. Dock så är ju prognosen att de snart är kurranta hög, ja t.o.m något vi kallt räknar med. Det fråntar inte känslan av maktlöshet då man uppenbarligen ser att de lider.
Jag skänker en tanke åt alla som kämpar med riktigt allvarlig sjukdom, och jag kan inte på allvar förstå hur ni har det. I de stunder då jag känner bottenlös hopplöshet, så nuddar jag kanske vid detta? Alltså, känslan av att INGENTING NÅGONSIN kommer att bli bra.
Det är en känsla som är hemsk. Destruktiv.Sorglig och jag hatar den från djupet av mitt hjärta.
När man har barn så är det lite som att balansera på en knivegg.
Man älskar de här små så mycket att hjärtat nästan krossas, och samtidigt kan de vara så otroligt enerverande jobbiga.
Barn får sannerligen egot att malas ner.
Och så denna oro. Denna tärande oro som alltid ligger och lurar.
Det ligger således mycket i vad manusförfattaren ansåg att den gode Zeb skulle muttra fram i någon episod.
Vsste man vad som väntade i framtiden, så kanske man skulle valt en annan stig?
Nu pratar jag givetvis inte om mina barn. De är mitt allt. Men de fungerar bra som exempel. Inget annat får mig att få sådan ångest att jag knappt orkar hantera den, än oron för mina barn.
Ibland kan det kännas som om att det är övermäktigt. Att jag inte klarar en enda sekund till.
Och ändå gör jag det. För att jag vill, måste och för att det är min förbannade skyldighet no-matter-what.
Man skall aldrig vara efterklok sägs det, och visst är det så.
Gråt inte över spilld mjölk. Rycka upp sig. Uppåt framåt.
Ny dag, nya möjligheter.
Förvalta pundet som är mig givet.
Efter en tid som känns oändlig så hoppas jag att det vänder nu.
Att den här satans influensan ger upp. Att livglädjen kommer åter, jollret, skratten, buset. För enough is enough.
Åt helvete med sjukdom.
Och när den farit åt fanders och livet återgår till det normala, då kommer det normala grubbleriet och ältandet.
Hur ska man då hantera det i en positiv anda?
Se lösningar och inte problem?
Just nu vet jag inte.
Men jag vet att Zeb hade en poäng, och kanske är det bäst så?
Förresten, Zeb må ha varit kungen i vilda western, men ohotad på tronen över praktkarlarnas praktkarl är ändå Mr Charles Ingalls.
Han väjde inte för att det låg storstenar på stigen.
Nu är det en annan historia som vi kanske återvänder till någon gång. Faktum är att OM jag var med i postkodsmiljonären, och satt i heta stolen, och levererades miljonfrågan, och den var ämnet Charles Ingalls, då skulle jag bli miljonär.
Vem vet.
Kanske jag får chans att pröva min kunskap någon gång, om jag bara inte kliver av stigen för att det är som besvärligt på vägen dit?
Words of wisdom – Fuck the flu
