I morse då jag stod utanför husknuten
för att tömma min uridom, så såg jag självaste Kung Bore.
Han stod bara ett par meter ifrån mig, och jag
känner mig här nödgad till att citera poporkestern Kent” och självklart blev jag rädd”.
Får du huvudbryderier om varför jag blev rädd för Kung Bore, då kan
jag tala om för dig att denne är inte blott en stor snöhög.
Okej!
Kung Bore hade sin ondskefullaste lakej med sig- Snömodd.
Snömodd är som du redan listat ut en snögubbe av misantropisk kaliber.
Nåväl. Där stod de och glodde på mig, där jag i en ytterst
pinsam kroppsposition avlägsnade uridomet.
Precis som jag övervägde att eliminera mig själv, så bröt solen igenom molntäcket, och snabbare än Luke den lycklige drar sin pikkadåll försvann både Bore och Snömodd.
Shaken not stirred, linkade jag in på skakiga ben och förtäljde denna historia för min hustru. Min fru är en riktig böna, och då snackar jag inte bondböna. Dessutom är hon utrustad med, vad man kallar bondförnuft.
Givetvis ansåg hon att min historia var bristfällig i trovärdighet.
Hursomhaver så enades vi om att våren nog är på väg oavsett.
Jo men det är säkert. Jag har dessutom åkt motorcykel häromdagen.
100 km/h utan hjälm.
Bara för att känna att jag är levande.
Jag tror det var Runar Sörgard som myntade uttrycket
” fyll dagarna med liv och inte livet med dagar”
Fast nu när jag tänker efter så kanske det var Dr Alban?
När jag tänker till så det knakar så var det
kanske ingen av dessa herrar, men vad spelar det för roll?
Jag är 99.9% säker på att de tycker så vilket fall.
Det gör du med.
Du är nästan Runar Sörgard.
Erkänn.
Du är i chocktillstånd.
Jag är i chock.
Men hallå.
Nu slutar vi jiddra, och rör oss mot brännpunkten.
Dit där det händer.
Mot sanningens epicentrum.
Vi ställer oss några frågor så här initialt.
-Vad händer om NordKorea slutar visa huggtänderna och istället skrider till verket?
-Vad är detta med influensorna? Nu är det visst en ny fågelflunsa.
-Vad händer om Bingo Rimer får en son till, vad ska då denne heta då befintlig son heter Ringo….Pingo?
Vissa ting oroar mer än andra, och vill man ha ångest, då får man det.
Ångest är min arvedel skrev ju Babben Larsson som vi alla vet, och det är emellanåt ganska så lätt att applicera detta
även om vårsolen bländar oss.
Visste du att malingt melanom är en cancerform som ökar snabbt, så se
upp för solen!
Jag ska inte sänka dig mer nu.
Jag lovar.
För poängen är följande.
–Det lönar sig inte att oroa sig!
Kung Bore kommer att återvända.
Förr eller senare.
Försvinner svinis så kommer birdie.
Det är så det rullar här i världen, och det löns inte att
oroa sig.
Jag har mycket svårt att glädja mig åt det lilla, men jag försöker.
Jag vill.
Och då man hamnar i grubbel,är det läskigt lätt att fastna i det.
Eller så fastnar man i ortorexi.
På allvar.
Tänk att sitta där och tugga morötter i frenesi medan kärvapenmissiler
svävar ovan det överfulla gymmet.
Min favvosnubbe No.1 sade
–”Bekymmra er inte för morgondagen”…
Det är en utmaning.
Jag är ganska säker på att jag kommer skönja Snömodd åter
innan det är vår på riktigt.
Men som jag brukar säga ” vill nån jävlas, då har de kommit rätt”
För får jag syn på Snömodd ska jag slita ut hans nos av morot
och trycka upp den i röven på honom.
Så får det bli.
