Melba riktigt smällde igen dörren bakom sig. Det skallrade i hela huset. Därefter kastade han en snabb blick i hall spegeln, konstaterade att han var jeeeeefligt het, öppnade sin mun och skrek rakt ut.
Melbas hustru Sophia spratt till så hon nästan tappade lillbäbisen på golvet. ”Vad är det nu då”, tänkte hon medan hon föriktigt lade den lille på fårskinnet på golvet.
Hon gick fram till Melba som stod med sänkta axlar och frustade.
” Vad är det älskling”?
Melba stod stilla i några sekunder, och sedan spände han blicken i henne. Några sekunder gick, och Sophia vädrade trubbel.
Sedan tog Melba till orda.
” Vad i hela helvetet är det för skit du sitter och skriver på dagarna?”
Sophia hann inte höja garden förren han fortsatte.
” Här sliter jag som ett djur, från morgon till kväll, och du sitter och kraffsar ner nonsens!”
Melba gjorde här en ansats till att bruka våld på sin hustru, varpå hon backade undan så han snavade till så illa att han slog huvudet i väggen. Där blev han stående i en ytterst märklig ställning.
Sophia undrade vad han egentligen höll på med. Vad ville han statuera för exempel?
Då såg hon rännilen blod. Ja, hon såg nu att under Melba bildades en pöl. Av.Blod.
Sophia var gjord av rejält virke, så hon tappade inte kontrollen här såsom kanske vore på sin plats, utan hon undersökte grundligt vad som utspelade sig framför hennes ögon.
Det var såsom hon misstänkte.
Det hade suttit en tavla precis där Melba nu placerat sitt huvud, och tro det eller ej, men karljäveln hade borrat in hela spikskallen i hjässan. Ja, faktiskt flera centimeter in i hjärnan.
Var han död?
Sophia tvingade sig att sätta handen för munnen.
Detta var för roligt, men lillkillen sov nu så sött, och hon ville inte väcka denne. Hon svalde skrattet, och började istället fundera på hur hon kunde maximera situationen.
Nä. Han var inte död, utan hade nu börjat rossla, och var på väg att helt ramla ihop. Sopiha stadgade upp honom med en saccosäck, sedan tog hon ett par foton av honom där han stod.
Sophia försökte bedöma huruvida Melba nu var en såkallad grönsak eller inte. Det var svårbedömt. Vad visste hon om huruvida en spikskalle i hjärnbarken orsakade sådana effekter, men det kände logiskt, det gjorde det.
Melba väste nu några osammanhängande ord. ”Hjälp. Aj. Ouuu. Aa”
Hon noterade att hans ena hand rörde sig spastiskt, och nu brast det för henne.
Hon ylade av skratt.
” Din dumma jävla gris” skrattade hon.
Det var ren glädje. Alla år hon våldtagits och fått stryk av Melba, nu stod han där oförmögen att göra ett endaste dyft åt sin situation.
Snabbt sprang hon in i köket och hämtade en elvisp.
Det var en fin elvisp med turboeffekt.
Hon hade alltid undrat hur man kunde kalla det turbo bara för att varvantalet ökade lite då man tryckte på den knappen, men fuck it. Nu skulle den satans grisen få.
Hon drog ner hans jeans.
Den lille skrumpna mandomen hängde där som en liten hudsjukdom.
Ja, hela karln var en sjukdom. Hon hatade honom. I detta ögonblick hatade hon så intensivt att hon helt glömde bort den lille som vaknat på sin fårskinnsfäll.
Med turboeffekt slet hon mandomen i trasor.
Melba utstötte endast gnyenden nu.
Sophia tog ett par foton till, och hastade sedan iväg till den lille. ”Oj oj oj, sade hon med len bebisröst. ”Du har visst bajsat” Hon lyfte upp den lille och böt sedan blöjan.
Mycket riktigt. Här hade varit bajskalas minsann.
”Stackars liten, som fått ligga och vänta på mamma.”
Sophia ägnade den lille massor med tid, för stressen över makens närvaro var nu borta. Det var som om ångesten och oron aldrig funnits. Lungt och metodiskt packade sedan Sophia resväskan.
37 minuter senare stängde hon dörren bakom sig.
Hon kontrollerade aldrig om Melba andades.
Faktum var att inget bekom henne mindre. Insekter dödar man.
Synd på elvispen med turboeffekt bara. Sen slog det henne att det varit en bröllopspresent, och hon kom av någon anledning att tänka på en boktitel av C.S Lewis.
–Av glädje överfallen–
