Det föreföll sig som så, att almanackan visade torsdag.
PärArne utstötte därmed ett ljud som minde om , typ en gris..?
Du förstår.
Ärtsoppa med stadiga bitar fläsk och därefter några pannkakor.
Det riktigt vattnades i truten på honom då han började räkna ner till lunch. Ojojoj, tänkte han och smekte sin stora runda och alldeles håriga mage.
Livet skulle kunna vara alldeles genomhärligt och friktionsfritt denna torsdag OM det inte var somså, att PärArne avskydde att luncha alléna. Då han förde de stadiga bitarna fläsk på tal (redan på måndagen) så möttes han av idel motvillighet bland kollegerna.
Nix Pix.
Här skulle inte lunchas någon ärtsoppa med pannkakor.
Aldrig i hela fucking livet som den nyanställde pircade jäntan uttryckte saken.
Nej nej nej. Här var man fin i kanten och skulle minsann inte begagna tuggmuskulaturen till annat än pasta eller om det var sushi.
”Sushi”?!
PärArne blev alldeles svart inombords.
”jävla kineskäk” muttrade han, och förresten, man begagnar väl inte några tuggmuskler då man äter soppa?
”I-D-I-O-T-E-R”
Ja, livet skulle kunna vara så härligt om det inte vore för att han inte ville luncha alléna.
Ville och ville föressten. PärArne typ..vågade inte.
Han behövde någon vid sin sida.
Vad detta berodde på tvistade inte alls de lärde om, men väl värt att fundera på för oss vanliga dödliga är det. Åtminstonde.
Så var det lunch.
På hippa, moderna fötter trippades det iväg på sushibar.
PärArne som inte vågade luncha alléna som vi vet, ställdes inför två val. Inte luncha eller luncha jävla kineskäk.
Han var så hungrig.
SÅ.HUNGRIG.
Snart satt han vid bordet med sina Judas Iskariot kolleger.
Men oj vad de slaffsade i sig både räka och lax.
PärArne petade bara i maten.
Han kunde inte för sitt liv förstå att någon valde sockrat ris före fläsk och ärtor och några välgräddade pannkakor på det.
Med grädde. Och sylt.
Han kände hur irritationen växte till vrede, och vreden till en tornado av hat.
Ja. Han hatade hela situationen.
Hans stora runda håriga mage tjöt efter riktig karlamat, och här satt han som en annan modedocka och åt sushi.
Kollegerna märkte inte hur han utkämpade world war III inne i sitt huvud. De märkte inte hur han knöt sina nävar under bordet.
Han var alléna trots att han var med andra.
PärArne förstod nu att han valt fel.
Och lunchrasten var snart slut.
Han rasade. Han ….dog lite grann.
Resolut reste han sig upp.
Slängde jackan över axeln och släppte en tung, blöt fis på sina bordskamrater. Det kunde de ha. De förbannade svinen.
Han vände sig inte om.
Ytterligare en vecka till torsdag tänkte PärArne medan han knappade in nedräkningklockan på sin smartphone.
