Dinkey Doo öppnade ögonen och noterade snabbt att dagen var fördärvad redan i sin linda.
Nu var inte detta konstaterande baserat på väderorienterade noteringar, utan på faktumet att Dinkey Doo hade en spegel i taket.
Jo. Så låg det till.
Huruvida detta var ett perverterat drag hos Dinkey Doo eller inte, lämnas individen att bedöma, men så låg det iallafall till.
Dinkey Doo såg således sig själv det första han gjorde, och därmed sjönk livsglädjen som en kvinna anklagad för häxeri, till botten.
Han var för jävligt ful Dinkey Doo.
Ibland måste man vara ärlig.
Och kärlek är inte sann om den ljuger.
Dinkey Doo var så ful att hans mor grät då han kröp ur livmodern.
Dinkey Doo var så ful, ja han var så ful, att hans far
omedelbart efter att ha skådat barnet söp sig plakat, snavade på
trottoaren, föll och spräckte skallen och dog.
Dinkey Doo´s mor utvecklade därmed ett bittert hat gentemot sin avkomma. Dinkey ( som vi härmed nöjer oss med att kalla Dinkey och skippar Doo) fick under sin uppväxt således smaka vredens och bitterhetens slev varenda förbannade dag.
Jo, de var förbannade. Dagarna. Så sade Dinkeys mor. Hon påtalade för Dinkey att hon drabbats av en förbannelse, och att denna förbannelse bar namnet Dinkey.
Istället för att beskriva scener ur en barndom så hemsk och sorglig att vi alla vill göra som Dinkeys far, så hoppar vi raskt fram till Dinkeys uppvaknande i sin säng.
Vill man vara näsvis, så skulle man här kunna yttra påståenden som ” Hallå, varför blir han förvånad? Han vet ju att han är ful som stryk!?” Eller varför inte denna som faktiskt är yterligare snäppet vassare ” Hallå, varför har han en spegel i taket om han är så illa ful att keruber begår suicid då de ser honom?!”
Kanske måste vi reda ut ett och annat innan vi kan marschera vidare?
Dinkey var en viking.
Ja, detta var vad han kallade sig själv. Därav det långa röda, men ack och ve, så glesa skägget. Därav de långa röda flätorna.
Dessvärre växte det ingen på hjässan. Där var det blankt som på toppen på ett ekollon.
Nu funnes icket mycket att göra åt den glesa skäggväxten, det hade Dinkey förstått ( men aldrig accepterat. paradox?), dock så hade han investerat i både Rogaine och propecia.
Om den tappre läsaren härmed känner sig förlorad i, för denne, nya och obekanta ord så finnes egentligen inte utrymme för att förklara detta. Basal allmänbildning är ett adekvat ordval, men vi gör ett undantag. För Dinkeys skull. För att hans historia skall berättas.
Ovanstående ord är preparat för motverkande av tunnhårighet.
Rogaine appliceras på hjässan. Propecia är en liten tablett.
Googla för utökad information.
Och, så vaknar Dinkey och noterar följande.
Inte ett minsta lilla fjun har adderats.
Visst är det förskräckligt alltsammans.
Som han hoppats.
Som han önskat.
Som hans moder tjatat på honom att göra något åt sin
satans clownen-Manne-fripp!!
Visst var hon grym!?
Kärringen borde väl inse att Dinkey bar även hennes anlag?!
Ska vi vara ärliga, och de ska vi ju vara, så var inte Dinkeys mor modellmaterial direkt.
Att Dinkey ens blev till berodde faktiskt på att Dinkeys far (RIP) var halvblind då det begav sig, och är man 47 år, och äntligen skulle få bli av med svendomen, ja, då spelade det liten roll att misstanken fanns om att han förenades med trollmor.
FAKTISKT.
Jaja.
Det gick som det gick, och här ligga så Dinkey och mår dåligt.
Själv då, hur mår du?
Kameran riktas bort från Dinkey, och hans lilla patetiska historia ebbar ut i ingenting alls. Vi förmodrar en lång och utdragen död efter ett liv i missär. Det är sorgligt, men hallå, vi kan inte rädda alla. Thats life.
Jag hoppas du mår bra.
Jag hoppas ditt liv är innehållsrikt och att dina visioner förverkligas.
Känns det dåligt ibland, tänk på Dinkey, för han finns.
Någonstans.
Kanske han har det värre än du?
Om Dinkeys helg blir allt annat än trevlig, så hoppas jag din blir fantastisk.
Vi noterar inget -sången dom sjunger när filmen är slut-.
Dock. Publiken reser sig och går ut.
I den lite vårrusiga dagen.
Inte Dinkey dock.
Han tänker bara på om hans far hette Scooby.
