Häromsist höll det på att gå åt helvete för undertecknad.
Jag vet inte hur kul det vore att gå ur tiden i fronten på en husbil.
Kan inte hävda att detta ledde till något uppvaknande som exempelvis
– dags att sluta köra båge.
Trillar man av hästen så ska man visst upp i sadeln direkt, men jag tänker att trumbroms är kanske inte optimalt. Men snyggt. Snyggast.
I morse sken solen och en underbar tur på mc blev det till jobbet.
Kallt?
Hallå, ser jag ut som en kyckling?
En smula färglös förtillfället, det stämmer, men nya tider väntar.
Det händer saker och efter mycket grubblande under lång tid så
kommer man till en punkt där det är dags att agera.
Sluta vela.
Visa sig själv och andra den respekt som förtjänas.
Ohja. Det gör ont när knoppar brister som Yngwie Malmsteen skrev i trudelutten –War to end all wars-, men ska det bli nån sommar så måste först den förbannade vintern dö.
Man kommer till beslut och man våndas ,plågas och torteras.
Sen när beslutet är fattat och ångesten är förlöst, så infinner sig en sorts tomhet.
Jag vet att du känner igen dig.
Farväl till vapnen som Blackie Lawless skrev i sin klassiska lilla bok.
Jag raljerar inte.
Aldrig i livet.
Men riktiga vänner är riktiga vänner
alldeles oavsett om ryggen är likadan. Eller hur?
Du vet vem du är. Tack för att du är min vän.
Jag är din. Alltid.
Och den här bloggen.
Ja, vad är det med den?
Tackar som frågar, men här är vi på utdöende.
För att ideérna är slut?
Knappast gosse, men jag tror jag ska hammra ned dem i ett format som
är livgivande.
Jag är ju inte dum i huvudet även om just du tycker det.
Hallå.
En bestseller bor i mitt huvud.
Det är säkert.
Låt mig leva i den tron så ska jag låta dig leva i din villfarelse.
Vi blir lyckligare allihopa då.
Lycka.
Vad är det för fantasifoster?
Kan vi inte bara vara lite nöjda på det stora hela.
Mindre prestigeladdat på något vis.
Och så detta med Gud.
Ja, vadå?
Jo, jag ställer samma fråga.
Det har jag gjort i 30 år.
Jag börjar bli trött på det.
Jag tänker att om jag inte ser nån Gud, så ser denne mig.
Thats fair enough.
Hallå. Jag kan massvis om Gud.
Jag har läst kilometerrvis med textmassa.
Känner jag Gud?
Jag lever på hoppet kan man säga, men svärdet har jag just nu lagt ned.
Nu bär jag pikkadåller istället.
Fast inga riktiga, utan typ vattenpuffror fyllda med träck.
True story.
Vi mår bättre då allihopna.
Det är vad vi vill. Må bättre.
Utom Emokidzen.
Och möjligtvis Alexander Bard.
Vad händer nu då?
Där– Massvis.
Här– Inte den blekaste aning. Pensionering troligtvis.
Utmaning.
Ge mig en utmaning.
Tack.
