Det tog bara 12 minuter, och egentligen inte ens det.
Eeskko Mikkonän hade haft det på känn länge, och förbannade sig själv över vetskapen om att,OM han hade agerat i tid, så
skulle inte doktorns ord luktat och smakat som de nu gjorde.
DÖD.
Jodå, så var det.
Hudkräfta.
-”Ja, nu säger vi ju med facktermer Malingt Melanom, förvisso”, mumlade doktorn då Eeskko brast i högljud gråt, ylandes ” Voi vittu, hudkräftan. Satana perkkele.
12 minuter. Mer tog det inte. Eeskko planerade redan sin jordfästning.
Voi voi voi, som han nu ångrade kokosolja och mallis -87, -93 och -01. Vou vittu vad han ångrade Gran Canaria -88, -91 och -04.
Och dra åt helvitte vad han grämde sig över solstolen på terassen varenda ledig soltimme.
Det var november.
Ingen kunde ens med vildaste fantasi föreställa sig att Eeskko Mikkonän i slutet på augusti var så brun att han lika gärna kunde hetat Mario eller N´gmabo. Eeskko var liksom de flesta finnar, typ gröngrå om vintrarna.
Vackert brun på sommaren, och nästintill likfärgad om vintern.
Eeskko, nu också med hudkräftan.
Ja, det var för jävligt på bruten finlands-svenska.
Eeskko kom att hamna i grubblerier.
Ja, det brukade han ju förvisso göra även om han var av solbränd kulör ( Eeskko förstod nu att han inte hade varit lyckligare fast han var solbränd) och om en kräfta satt på ryggen, så satt nog en ännu större inne i huvudet på honom nu.
Eeskko ville inte dö.
Så var det.
Han ville leva, och han skulle ge allt han hade och någonsin kunde få, bara han fick leva. Gröngrå.Vit.Blå..solbränd hud stod i denna stund exakt längst ned på listan.
Då Eeskko berättade för krapparna i bastum om sin kräfta, så möttes han inte av gruppkram och tårar. Nej nej nej. Eeskko faktiskt nästan chockades av den råa jargongen.
Ja, men ta bara som exempel vad Pekka Kempainen kräktes ur sig.
” Nå, pätträ en kräfta på rykken än en räka i pyxan”
Tystnad.
Tystnad.
Och sen. En tsunami av skratt.
Pekka tjöt som en finsk spets, Markku än värre, och Jorma Lihatala slog sig på så hårt på de gröngrå knäna att blåmärken uppstod.
Tystnad.
Tystnad.
Egentligen förstod de allihopa att de kanske gått lite för långt.
Det var Markku som tog till orda först. Alla förstod att detta var ett unikt ögonblick, för Markku brukade endast öppna munnen då det var dags för påfyllning av Piiira.
” Nå Eeskko. Jak tror du inte pehöver oroa så myckä. Du vet, läkaren kan göra underverk på sån här kräfta”
Tystnad.
Både Jorma och Pekka kämpade mot skratten som ville pysa ur dem, men de såg på varandra i samförstånd och kämpade av respekt.För livet.
Det var här. I denna bastu med krapparna Eeskko beslöt sig för att nog är nog. Voi vittu vad han älskade Jorma, Markku och Pekka. Trots att de var gröngrå året om.
De höjde sina piira och skålade för kräftans död, och Eeskkos tillfrisknande.
Ja, och tänka sig, så blev det.
Kräftan karvades bort, lämnade en djup krater i Eeskkos rygg som ett minne. Eeskko var typ vitaste mannen i stan, men herregud så lycklig han var.
Han brukade tänka på detta då solen stekte, och ungdomar, vuxna och , ja typ barn, lapade i sig av solens strålar, att om de visste. Voi voi voi.
Eeskko tiggde faktiskt till sig en halvsida på en lokaltidning, där han gick ut och varnade för soldyrkandets konsekvenser. Eeskko tänkte att han ville berätta sin historia för att rädda om bara så lite som EN från hudkräftan.
Eeskko tänkte varenda dag han spatserade på gatorna, klädd från topp till tå, att människor var märkliga varelser.
Så fort solen visade sig så skulle det jagas soltimmar hela sommaren. Allt för något som i september redan var borta.
Här vänder sig Eeskko Mikkanän mot läsaren.
I hans ögon glittrar det av liv, faktiskt, även om han är så
blek att det ser ut som han uppstigit ur mullen.
Eeskko vill säga något, men han blir så tagen av stundens allvar att orden fastnar i halsen på honom.
Skribenten rycker in och föser undan honom från scenen, harklar sig och försöker sammanfatta vad Eeskko påannonserat att han ville ha sagt.
” Akta er för solen. Jaga inte det förgängliga. Gul och grön och vit och svart, gör det samma har han sagt. Jesus älskar alla barnen på vår jord”
Förskiktigt sneglar skribenten mot Eeskko som hysteriskt skakar på huvudet, och här uppstod nog ett missförstånd. Eeskko var sannerligen inte en religiös man, och Eeskkos säregna brytning hörs nu i lokalerna, ut genom fönstren och högt över takåsarna
”Jak vill takka livet, som gätt mig så mycket….”
Rätt ska vara rätt, och här lämnar vi Eeskko.
Kom ihåg. Härligt härligt men farligt farligt.
Måttlighet.
