”Tjena Andy. Hur är läget?”
Tillropet kom plötsligt. Snett bakifrån, och i all sin välmening
landade det ändå som en pungspark, furiös i sin kraft.
Det tillropade, Andy, önskade han kunde krypa in i sig själv och försvinna.
Fotsteg som närmade sig med hast. En hand på axeln.
En hand torr som fnöske.Inte varm, men inte heller kall. Bara torr.
Andy vred så sitt ansikte snett bakåt.
”Jo, men tjena Stanly”
-För i helvete Andy..Pandy, det var fan i mig inte igår. Hur står det till, hur är läget?”
Andy stirrade hålögt på Stanly och sökte efter en bra formulering. Han kände hur sekunderna tänjdes ut som gummisnoddar, och han började ana osäkerheten i Stanlys blick.
En blick som sade ” Jag vill bara höra ..jo för fan, det är toppen. Uppåt framåt. Kalas. Kung. Tjingeling, måste in på bolaget innan de stänger. Men kul som satan att se dig grabben. Vi måste styra i hop en lunch framöver. Hälsa frugan. Morsning”
Andy kände hur en mening började förlösas. Hur den lade sig på tungan, redo att vomeras fram i all sin meningslöshet.
” Jo för fan…..tystnad…..Tystnad…
Stanly som nu börjat flacka med blicken. Blicken som ändå signalerade ” Jag är inte intresserad av vad du har att säga. Vad du har att säga egentligen. På riktigt”
Andy som nu nästan var redo att säga king och kung och ljuga sig rätt in i helvetet, såg nu, som i slowmotion, hur Stanlys läppar öppnade sig. En salivsträng som fästade i övre läppen och envist hakade fast i den undre. Andy hörde nu hur Stanlys mun formulerade ord. Ord utan innehåll. Ord framkrystade ur den ångest mötet uppenbarligen väckte hos Stanly.
” Kul att se dig grabben. Måste vidare. Hälsa frun. Morsning.”Så var Stanly borta.
Andy stod där på trottoaren.
En varm försommarsol fick människorna runt omkring honom att se levande ut för första gången på ett halvår.
Andy tänkte att det var fint.
Han hade längtat. Kopiöst.
Det var fint, det var bra. Varför kunde inte Stanly frågat hur han upplevde försommarsolen istället?
Varför kunde han inte ge honom en ärlig chans åtminstonde?
Hur definierar man hur läget är?
Andy stod där. Nästan som förstelnad, och egentligen så var han ju det. Han ägde makten att beordra sina ben att röra på sig. men vart?
Till bilen?
Varför då?
Därför Andy. Därför.
Därför att pusslet måste läggas. Du kan inte stoppa processen.
Tiden tickar och du måste framåt. Uppåt. Framåt.
Andy tänkte att detta definierar inte läget. På det stora hela.
Hade Andy haft något att skriva på så hade han nu skrivit plus på blockets vänstra sida, och sedan hade han skrivit minus på den andra sidan. Sen hade det bara varit att börja fylla i.
Då hade den där jävla Stanly kunnat få ett svar.
” Ge mig en chans här Stanly! ge mig fem…tio minuter av din tid, så ska du få veta hur läget är”
Plus.
Solen är varm. Människor tycks leva efter en lång slummer.
Minus.
Allt känns så meningslöst.
Mina celler bryts ned. Jag står för fan och dör här, trots att hjärtat slår.
Plus.
Jag har pengar kvar på lönekontot.
Minus.
Jag är underbetald.
Plus.
Det finns några som faktiskt håller av mig.
Minus.
Jag är ett jävla ufo i den här världen. Ett kaostroll.
Ja, så där hade Andy kunnat hålla på. Men vem hade orkat lyssna på honom? Hans röst hade varit som en dåres röst. En galning som trott att tunna viskningar hade hörts i orkanen.
Andy drabbades av impulsen att söka rätt på Stanly. Han visste ju att någonstans bland de solvarma lyckliga upptinade människorna, så spatserade han fram på torget.
Den där jävla Stanly. Mannen utan hjärna. Med läppar som en karpfisk. Tjocka fylliga läppar som inte förmådde att leverera
-en -enda- mening av substans. Stanly, mannen med öron som var totalt döva för någonting annat än ljudet av sitt egna belåtna smackande och torrpratande.
Andy borde borra in hela sin underarm i käften på honom.
Ned i halsen. Vilken syn det hade varit.
Ja.
Han borde göra det.
Då hade han fått addera ett plus på sin lista som definierar hur läget är.
Andy fann sig ändå i faktumet att frågan saknade svar.
Insikten , som egentligen inte var ny, fyllde honom ändå med
ett sorts vemod. Tänk, leva ett liv utan att ens kunna definiera en sådan sak som hur läget är.
Innan Andy beordrade sina ben att gå mot bilen, så tänkte han ändå att det fanns så många dimensioner att ta hänsyn till.
Han tänkte, att rev man bort en tapet så dolde sig ofta en annan bakom. Att någon då ansett den tapeten vacker även om den nu var högst omodern.
Att någon omsorgsfullt satt upp denna tapet, just för att addera ett plus i sitt block. För att åtminstonde kunna säga ” Nu har vi iallafall en vacker tapet”
Om läget, på det stora hela därför var bra just för den individen kunde naturligtvis inte Andy veta, men nytapetserat hade denne iallafall.
Andy vred nu om nyckeln och bilen startade lydigt, och han tänkte att även detta var lätt att definiera som något bra.
Medan Andy trakterade fordonet med van hand så kunde han inte låta bli att fnissa lite då han tänkte på vilken jävla syn det skulle ha varit. Stanly med en hel underarm nerkörd i halsen.
Stanly med sina feta karpläppar. Det hade sett för tokroligt ut.
Då Andy öppnade dörren till sitt hus och möttes av sin hustru så frågade han inte hur något läge var.
Andy visste att han hade många fel och brister, men en smula känsla för att visa respekt, det hade han iallafall.
