Enar vaknade tidigt.
Faktum var att han vaknade så tidigt, att han vaknade före han vanligtvis brukade gå till sängs.
Enar vaknade tidigt, med en brännande smärta i anus.
” Vad i helvete” muttrade han då han noterade smärtan.
Enar hade aldrig någonsin kilat in ett rotorblad i stjärten
( Nä, precis. Varför skulle han kommit på en så befängd idé?!)
men han tänkte, att OM man nu skulle nödga sig till att bedriva sådan aktivitet, Då skulle det nog kännas såsom det nu kändes.
Eftersom det brändes så illa styggt, så fick Enar liksom linka sig fram. Han linkade ner för trappen. Han linkade fram till tofflorna, och han linkade ut för att hämta tidningen. Tidningen som inte ens hunnits levererats, för att Enar vaknade så tidigt att han vaknade innan han vanligtvis brukade gå och lägga sig.
Eftersom det kändes som om Enar hade ett rotorblad mellan skinkorna så kunde han inte sätta sig ner, utan stod lutad mot köksväggen, spanandes ut mot postlådan. Klockan var inte ens två på natten.
Där stod Enar, och en trappa upp låg Lillemor och sov djupt.
Lillemor,Enars hustru sedan 27 år tillbaka.
Vad visste hon om Enars nattliga vånda?
Hon låg där och sussade sött, totalt ovetande om att Enars anus brann som om det var insmort i napalm.
Ja fy för fan, det hettade så infernaliskt att Enar stundom funderade på om han skulle gå sönder. Utveckla galenskap.
Enar ägde en smula kunskap om somatiska bekymmer en människa kunde drabbas av, men aldrig någonsin hade han hört talas om 54 åriga karlar som, från ingenstans, drabbades av analklåda från helvetet.
Enar kunde inte sitta ned, och han började nu bli trött i ryggen.
Att sova var uteslutet. Det var som en myrstack med rödmyror i arslet. Han började resolut gnugga ändlyktan mot dörrkarmen.
Det var ljuvligt. Han böjde sig än djupare ned, och till sist stod han med handflatorna på golvet. Han gnuggade och gned.
Lite grann som han hade sett hur björnar kliade sig mot grova trädstammar.
Enar var dock ingen björn. Enar var till yrket Vd för ett stort vinstdrivande företag inom data. Kostym, slips portfölj och milliondollar smile. DET var Enar. Inte detta.
Han hade nu fått in en behaglig rytm. Stjärten gungade och roterade, och faktiskt så avtog klådan en aning.
Enar brukade sova gott, det brukade han.
En gång hade hans mor sagt till Enar, ja, detta var naturligtvis då han var en liten pojk, att rent samvete var den bästa huvudkudden. Enar levde inte efter dessa ord. Ett ordentligt växande bankkonto och en aktieportfölj, det var den bästa huvudkudden. Enar tänkte att förvisso hade hans mor varit en vän och god kvinna, men fattig som en lus hade hon förblivit hela sitt liv. Ja, även Enar hade vuxit upp under knappa förhållande. Inte kunde han minnas att sömnen varit bättre då.
Nu hörde Enar hur det smällde i postlådorna, vilket torde indikera på att klockan närmade sig halv tre.
Om två tre timmar kunde han sätta sig i sin Bmw och åka till kontoret. Almanackan var full idag. Ett par, minst sagt viktiga möten. Med lite tur kunde dessa även generera en kombinerad affärs och semester resa till Kina.
Han borde resa sig upp nu och hämta tidningen.
Det var bara så förtvivlat skönt att rugga upp klådan som inte riktigt ville ge med sig.
Enar började nu känna av en huvudvärk som smög på honom.
Naturligtvis var det för att blodet rann ned i skallen på honom, han stod ju nästan på huvudet.
En tanke växte till sig där i det bultande huvudet.
Kanske borde han ta av sig kalsongerna för maximal effekt.
Enar sjönk ned på knä och rullade över på rygg.
Herregud så fet han blivit. Magen var stor och hårig. Han såg det nu i det bleka gryningsljuset.
Kanske han borde göra något åt detta?
Vad skulle alla miljoner göra för gott om hans blodkärl slammade i hop och det slutade med träfrack?
Enar var nu helt naken.
Han avancerade tillbaka till dörrkarmen.
Det var märkligt. Ja, han försattes nästan i trance.
Tid och rum, som försvann.
Pengar och affärsluncher kändes här och nu inte alls viktigt.
Enar märkte inte hur han börjat brumma och liksom spann som en katt. Inte heller märkte han hur klockan blev tre och fyra.
Enar hörde inte knarret som trappan gav ifrån sig då Lillemors nätta små fötter beträdde den.
Enar vacktes ur sitt nirvana, då han hörde ljudet av Lillemors skrik. Deras blickar möttes.
Enar förstod att alfabetet inte skulle rymma tillräckligt med varianter, han såg hur Lillemor först gapade med ögon som nästan ploppade ur hennes kranium, för att sedan slockna. 27 års äktenskap, och dessförinnan ett par tre år av uppvaktande och förlovning tog det slut nu? Här?
Enar reste sig försiktigt upp.
Lillemor hade nu satt sig ned på nedersta trappsteget.
Hon grät.
Försiktigt plockade Enar upp sina kalsonger. Björn Borg.
Alltid Björn Borg, och satte på sig dom försiktigt.
Förbanne mig, tänkte Enar, klådan var stillad.
Det var redan konstaterat. Här fanns inte någon anledning till ordväxlingar. Han passerade henne utan ett ljud.
Lillemor hörde hur Enar nu duschade. Hon höjde sin blick och tänkte att det är märkligt hur man kan ägna 30 år tillsammans med en människa, utan att egentligen känna denne.
Och vad skulle hon nu göra? Vart skulle hon ta vägen?
Hur skulle det bli med den stora bjudningen nästa helg?
Skulle de bara glömma detta och gå vidare, som om Lillemor aldrig sett någonting?
Nog hade hon blundat för Enars, inte alltid renhåriga affärer, men, vart skulle en människa dra en gräns egentligen?
Var det här den gick. Passerades?
Hon började åter att gråta, och gråtet övergick i ett tomt gällt skrattande. Lillemor såg framför sig hur män i armanikostym skulle stå lutade mot dörrkarmen.
Män med million dollar grin. Män som inte backade för att få lite skit på fingrarna, bara det genererade stora pengar.
Skrattet övergick till gråt som nästan obemärkt blev till skratt åter.
Enar kände sig en aning sömning där han stod i duschen. Han kunde höra Lillemor där utanför, men han hade inget att säga. Enar tänkte att hennes respekt kunde nog aldrig återfås, om det någonsin ens funnits, men läpparnas tystnad kunde alltid köpas. Alltid.
Enar visste redan nu att han på vägen hem från kontoret skulle ta sig en sväng förbi Einarssons Päls och läder.
Han rattade 24 minuter senare sin Bmw.
De regntunga molnen hade nu spruckit upp och dagen andades förväntan.
