Jag vet.
Det är synnerligen otillfredställande att lämnas i en ocean av frågor. Men är inte livet så på det stora hela?
En fråga får ibland ett svar, men oftare så leder det bara till följdfrågor.
Självklart besitter jag svaret på varför Enar ruggade upp sin kliande ändlykta mot dörrkarmen. Självklart gör jag det, men skrapar vi lite på det övre lagret, så vet vi endast detta att under första lagret, ligger andra lagret och sen tredje. Kanske till och med ett fjärde?
Ett svar är sällan ett svar. Blott en språngbräda till nya frågor. Precis som med de stora livsfrågorna.
Vissa människor går den enkla vägen. Den stigen som alltid är beklädd med torr och fin bark. Alltid genom en lövskog , där musöronen på träden precis slagit ut och är alldeles nygröna.
Vissa människor väljer att blunda för faktumet att bara en liten bit in i skogen så tätnar vegetationen, och att då försommaren blivit högsommar, då skymmer lövverken såpass mycket att solen inte förmår sig att tränga igenom. Vissa människor väljer att inte se, att bortom det ljusa och trevliga, så lurar ulven, trollpackorna och sanningar som är så smärtsamma att man väljer att vända sin blick mot det som är enkelt och gemytligt istället för att abdikera inför faktumet att under det övre lagret döjer sig ett nytt lager.
En fråga har sällan ett svar. Ett svar är oftast bara en språngbräda till följdfrågor. Följdfrågor vars svar saknar försommargrön nyans.
Vi vet så lite egentligen.
Vi drabbas av känsloyttringar, känslor som egentligen har lite
att göra med fakta.
En del människor vandrar på den här stigen som är behaglig, trots att de vet att under lagren av torr, fin och mjuk bark, så är jorden svart och lerig.
De blundar för faktumet att inget alls är såsom de så innerligt önskar att det ska vara.
Vi frågar dom, och vi får svar.
Svar som är byggda av halm.
När ulven blåser, så rasar det ihop.
Kanske dessa människor går torrskodda trots allt.
Kanske lever de ett lyckligare liv i sin förnekelse?
Jag vet inte.
Jag vet endast detta
”what i tought was the garden of Eden, became the valley of the shadow of detah”
Men det händer att jag ställer mig frågan om jag önskade
att det var annorlunda. Att även jag vandrade stigen genom en
lövskog, pyntad i ljusgrönt. Jag ställer mig frågan, och jag kan faktiskt svara. Utan följdfrågor.
För ulven är inte farlig om vi bara vet att han är där.
Han kan inte smyga sig på oss obemärkt. Jag kalkylerar med att han kan komma. Om jag bara vet detta att inga stigar är enkla, och att inga frågor har självklara svar, då är ulvens tänder utan makt att slita sönder en naiv tro på en enkel resa i ljusgrönt.
